Stod och pratade med mr Cho-Cho nyss och slogs av det faktum att han inte alls bott hos mor så länge
Vilket ju följaktligen betyder att det inte var längesedan jag själv bodde på Kvarnberget och hade honom i köket, bredvid min bokhylla med facklitteratur, som då just hade börjat växa på bekostnad av de med skönlitteratur
Jag skulle gissa på att min boksamling har fördubblats sedan dess om inte mer
Jag skulle också gissa på att jag inte skaffat mig så värst mycket mer än ett hyllplan eller två med skönlitteratur sedan dess

Att se tillbaka på Kvarnberget är något jag företar mig med risk för mentala whiplashskador - jag hade där två nära vänner, som står fasta, men många andra av mina varma, nära vänskaper existerade överhuvudtaget inte då
Jag hade då inte varit i Israel, eller tänkt på Amsterdam
I slutet av min tid där träffade jag M, som jag blev kär i och även finkänsligt blev nobbad av
Han var på sätt och vis den första jag blev riktigt kär i, även om jag då inte såg skillnaden mellan honom och vad som kommit före honom (men det har nog också att göra på skillnaden i hur det blev efteråt), men även den förste som avvisade mig, och slutligen den förste jag insåg inte var bra partnermaterial för mig
När vi träffades var vi båda på väg till Stockholm - det blir lätt så om man kommer från medelstora orter i medelmåttiga mellersta Sverige - och kom dit med ett par månaders mellanrum

Jag vet aldrig egentligen vad jag tänkte när jag började planera för Stockholm, jag hade bara min vaga plan om att bli lärare och en tanke om att läsa på Lärarhögskolan utan att ens ha brytt mig om att kika på deras hemsida
Jag kom till Stockholm, struntade raskt i lärarhögskolan och fick sedan höra att den hade halshuggits av högskoleverket (och när jag flyttade till Amsterdam blev PVV - rasistpartiet - största partiet och Harry Mullisch dog...)
Något som inte påverkade mig nämnvärt då - jag hade tursamt nog beslutat mig för att pröva mina lärarplaner mot verkligheten och sett dem kapsejsa
Jag kommer aldrig att stå i ett klassrum med barn igen, annat än med en k-pist

Håll ut, det är snart nyår - jag får ranta mig genom tillbakablickar, så det så

Men vad det egentligen handlar om är: jag minns att jag kunde tänka mig att tussa runt uppe på Kvarnberget och trivas rätt bra med det
Hade det funnits en folkhögskola i Falun (här menar jag "finnas" på samma sätt som man om Matrix säger "synd att det inte finns några uppföljare") är det möjligt att jag hade stannat kvar där
Och möjligen även trivts
Jag målade mina tarotkort, läste min fantasy, pratade med min papegoja, skamrunkade till 12 sekunder långa porrklipp när jag kände mig ambitionslös, svärmade för judendomen och tyckte om att skriva om konstiga esoteriska krumelurer
Jag hade börjat läsa Aleister Crowley (Book of Thoth, förstås) och fattat att jag trivdes med att vara singel
Sista halvåret började jag även gå i Svenska kyrkan, törstig efter rit, efter liturgi, efter estetik
Jag fick det men ingenting annat
Jag försökte ge kristendomen en chans, och började gräva på ett helt annat ställe i den än det jag sett från min barndoms pingstkyrka
Det fanns mycket vackert att hitta där - jag bollade tyst med planerna på att bli präst

Prästplanerna föll igenom när jag insåg att präster är de enda människorna inom protestantismen med mandat att göra något... göra något alls
Jag ville inte göra karriär av att flytta mig högre upp i den andliga näringskedjan
Sedan kom Israel och jag gick in i väggen - bokstavligt alltså, inte bildligt

Och tja, i Israel tog jag ett kvantsprång mot mig själv, inte främst vad gäller religionstillhörighet även om det inte ska underskattas vad judendomen gjort med mitt arma huvud, utan något annat
En av de viktigare aspekterna med Israel var att det inte var Falun
Skadan var så att säga redan gjord och när jag kom hem från Israel hade jag inte en plan i världen på att mig utanför Stockholms kommun på ett tag

I Stockholm mötte jag några människor som jag sedan aldrig träffade igen, eller som jag träffade ett par gånger för att sedan glömma, och några som till och med kommit och hälsat på mig i Amsterdam
Jag mötte mötte Mannen, och senare Namnen
Jag blev jude (även om man egentligen inte kan säga så, när man blir jude har man alltid varit det - ingen människa har någonsin blivit jude efter uppenbarelsen på Sinai, säger man; det var där vi blev till, hela högen)
Jag handlade på Systemet och fick ett så himla roligt bemötande av tjejen i kassan som såg att det bara var några dagar efter min födelsedag (jag hade hoppats att hon inte skulle märka det men jag antar att min födelsedag är svår att undgå)
Jag blev kär igen
Och på sätt och vis igen
Jag hade dåligt sex
Mer än en gång
Jag kom på mig själv med att "é":a oftare än tidigare
Jag lärde mig läsa hebreisk vokalisering på en natt (obs fortfarande grymt stolt över den bedriften obs)
Blev med barn, typ

Den människa jag är idag behöver inte bo i en stor stad, även om hon trivs med det
Hon kan bo ute på landet, det är inte vad det handlar om
Men hon skulle behöva landsbygd som i England eller Nederländerna: med en stad runt kröken
Hon skulle även behöva en synagoga där (vilket utesluter alla svenska småorter)
Hon skulle absolut behöva att det inte låg i Israel
Hon vet att det inte hade varit svårt att hitta i Europa innan ett gäng germaner gick fram, och med dagens befolkningsökning hade det utan förintelse enligt vissa siffror funnits 28 000 000 judar i Europa, om man kan anta att judar skulle ha fortplantat sig i samma takt som andra västeuropéer och haft samma assimileringsstatistik som idag (konstig uträkning, dock, eftersom nästan 2/3 av Europas judar inte hade levt i Väst utan i Öst, och att assimileringsstatistiken antagligen hade varit mycket lägre) - Sveriges judiska befolkning hade dock varit något mindre än vad den är nu enligt den uträkningen, vilket inte är helt otroligt, om man frågar mig

Hursomhelst: det hade funnits en halv miljon judar i Nederländerna, varav över 240 000 hade bott i Amsterdam (använder här samma kurva, vilket är ungefär 1933 års befolkning multiplicerad med 3)
Jag menar: 240 000 - det hade varit en tredjedel av dagens Amsterdam, och mer än tio gånger dagens befolkning
Det är klart att det inte går att tänka i banor om "hur hade det gått om inte...?" eftersom man aldrig vet hur demografi funkar, men just i Amsterdam är det väldigt tydligt att saker hade varit annorlunda
Till exempel hade jag bott mitt i det judiska området, om det inte var för att allt judiskt försvunnit därifrån, med undantag för ett gäng tomma synagogor

Vad jag vill ha sagt med det är: svårt att inte bli bitter
Vad jag vidare tänker: vill jag verkligen se New York? Kommer tanken på en miljon judar på en och samma plats helt enkelt bli för stor, för frestande, för omöjlig att glömma när man väl sett det? Är det bättre att helt enkelt bespara sig plågan och tänka att gräset alltid är grönare på andra sidan?
Jag vet inte, men jag är glad över att vara i en stad där det finns mer judiskt liv än i Stockholm, där jag kan känna att jag har ett religiöst liv
På samma sätt som jag var glad över att ha Stockholm jämfört med Falun
Det är givet att man skriver om sin historia utifrån nya paradigm och de ideal de för med sig, så att man oftast har känslan av att flytta sig uppåt när man egentligen kanske "bara" rör sig i sidled
Jag vill därför passa mig för att underkänna tidigare former av tillvaro jag haft
Vad jag däremot kan säga är: idag förstår jag inte hur jag kunde bo där, och den jag är idag kommer antagligen aldrig att kunna bo där
Jag tror inte att jag kommer att säga så om Stockholm - jag har lättare att förstå det, men så valde jag det själv också, så det kanske ökar min förståelse för varför andra skulle välja att bo där - men man vet såklart aldrig

Men ibland kliar det i fingrarna att skriva ett hatverk om Falun, en klåda som vuxit sig starkare med tiden, som jag inte tänker på när jag är i Stockholm, eller senast i Amsterdam (där jag till och med kan romantisera stället lite och tänka på koppar och fioler och folkdräkter), men när jag faktiskt är här, på plats, väller det upp med tydlig gallsmak
Mitt mående går alltid ned i den här staden och det enda element som har för vana att ha ändrats sedan jag senast var på besök är min syster (systrar, antar jag), men konstigt vore väl annars
Jag menar inte att förändring är det goda eller att min tillvaro varit en fartfylld färgkavalkad sedan jag drog från Falun (eller okej, det menar jag faktiskt) men när jag får känslan av att allt egentligen pausas när jag tar tåget därifrån går det en kall kåre genom mig
Årstiderna går men under dem finns bara oföränderligt berg

När jag flyttade till Stockholm hade SL ett kortsystem, sedan ett annat, och innan jag flyttade därifrån ytterligare ett
I Falun ser bussbiljetterna ut precis som vanligt, och de har sett ut åtminstone sedan jag började åka buss för sju år sedan
En galleria får en ny ingång
Systembolaget flyttar
Det öppnar ett nytt café
Biblioteket byter entré
Mammas hår blir lite vitare i utväxten
Brodern blir någon centimeter längre
Dvd-spelaren blir ytterligare lite sämre
Någon skaffar nya glasögon
Pappas rynkor ser inte längre ut att kunna blåsa bort i stark kuling utan har ätit sig in och bestämt sig för att stanna
Alla ser lite tröttare ut, med undantaget för en vän som vänt sin egen våg
Annars jämna plågor

Det är cirka fjorton meter snö här och jag får ta snorkel med mig när jag ska ut
Sitter och tittar på live-kameran från Koningplein och är trött på Falun nu - jag vill höra nederländska och irritera mig på nederländare igen
Men jag skriver och skriver och njuter av det
Vill gärna få ett brev

Lyckades gå lite vilse i den Haag, mellan kyrkor och skyskrapor, mellan borgar och betong, snurrade runt lite, och lite till, och plötsligt får jag syn på en gravsten med ett litet reliefporträtt och tre hebreiska bokstäver
Går nyfiken dit och blir sedan stående med händerna för munnen: där står, nätt och jämnt synligt under snön som någon hjälpligt krafsat undan Terra hic Benedicti de Spinoza
På graven ligger stenar, bevis för att judar fortfarande gått dit för att minnas honom, på stenen står "amecha" - ditt folk
Det över den man som över allt annat är känd för att ha blivit utkastad, när han var tjugotre - ett år äldre än vad jag är nu
Och han blev utkastad ur den synagoga jag nu bor bredvid
Börjar leta efter en sten, skrapar i snön, tittar överallt - Haag är inte en stad där det går att hitta löst liggande sten jag snor runt ett torg och söker söker men hittar bara hundbajs och nedfrostade löv
Till slut hittar jag lite grus tar ett korn går tillbaka lägger vet inte vad jag ska göra är det läge att säga kaddish?
Ditt folk, Baruch, ditt folk
Det lägger fortfarande stenar på din grav

Får ny lärare, och återser "gammal" klasskamrat
Spontangår på bio efter skolan, ser arga, gråtande, dramatiska nederländare stampa fram på duken och tänker på detta
Suckar mig genom hälften, sitter med andan i halsen nästa (förklaring kommer - det berodde inte på makalöst manus)
Går på stan utan att tänka på var jag går, köper mössa, hittar tobaksshop, ser att porrbutiken har julskyltning, tar en annan väg hem
Står på en klaffbro, ser Amstel och båtar och båtar och åter båtar och får åter andan i halsen
Jag kan språket nu, styltigt men ofrånkomligt där, så till den grad att jag kan uträtta mina ärenden, småprata och titta på stormigt drama (inte bara barnfilm om katter)
Ser att en man går in i båset vid bron, vet vad som kommer och ställer mig vid brofästet
Mycket riktigt - bron delas och öppnas
Bredvid mig ett gammalt par, en liten nyfiken gubbe och en liten nyfiken dam
Liksom jag står de och tittar med vana men fascinerande ögon på broöppningen
"Prachtig, hoor," säger jag
"Schitterend," säger den lilla nyfikna damen
Den lilla nyfikna gubben står alldeles vid brohuvudet och tittar rakt uppåt mot vikterna och kedjorna
Vi prisar den gamla teknologin sedan går jag, åter med andan i halsen, längs kanalen som leder hem till mig
Börjar inse vad "här" betyder
I övermorgon var det tre månader sedan jag lämnade Sverige

Nya insikter: jag ser, eller lyckas uttrycka, likheterna mellan judendom och dans (och påminns om att man firar förbundet genom Tora med just dans), hur man sträcker sig genom det fysiska i rytm, i system, i sig själv
Man sträcker sig egentligen inte mot det bortom, inte upp mot himlen - man sträcker bara sig själv, i spända muskler och ord, och låter himlen mjuka upp ens lemmar

Jag tänker ta vara på det här, vrida och vända på det, se vad det är när denna förundran, förälskelse, lagt sig
Imorgon besök - idag spelas "Horatio" och jag tänker på livet och lustan

Avgörande steg tas på ny mark, land som jag nu vågar vidröra med mina fötter efter att ha kämpat i veckor med att landa
Just nu går stegen in a line forward, think about keeping the heel in one line, no, your fingers (tår) aren't supposed to lead, sedan drar jag tillbaka foten, den lämnar svettspår och jag känner mig glad över att få lämna efter mig något på nederländsk mark, sedan grand-plié! och jag undrar över varför jag plötsligt känner mig avslappnad you're not doing it right, for God's sake this is ballet, you're not supposed to feel relaxed och jag tar mig upp igen tänker på innanlår ser mig i spegeln
Där finns något nytt - jag står i en småkall studio i Amsterdam i bara underkläderna och pustar och ser mig själv i spegeln högre och snedare än jag någonsin tidigare sett mig, på samma gång smidig och klumpig smidig och klumpig och jag ser hans armar svänga och sedan står jag och blir nypt i skulderbladen och försöker hålla uppe armarna i en båge I like your ankles they're really ballety och jag tänker det hade du inte kunnat säga för två månader sedan då jag inte för mitt liv kunde peka med fot och ben i en linje men jag ser själv min fot gå upp och ned upp och ned och ut! och den är ett spjut av sällan använda muskler, sällan använda men ändock muskler och det kan riva slöjan som leder in till det allraheligaste i det här nederländska skåpet (garderoben)
Det känns som att ägna sig åt rit, vid stången framför stegen i svettiga strumpor med nybekant människa och Amsterdam av vatten och ljus natten och hus utanför

Hemmavid: frossa på vindruvor med känslan av att ha tagit emot en gåva och nu hålla den i darrande fingrar i jakt på ett lerkärl att lägga den i
One magical movement from Kether to Malkuth, sjunger Bowie
Wam-bam, thank you ma'am, säger jag

Försöker landa i staden, göra den till min
Försöker tränga in under mer än bara asfalten och kullerstenarna, utan även under hud och handlingar
Märker att det går att skriva igen, skriva och lyssna på gammal goth
Undrar över hur jag mår, det är lättare sagt än gjort att definiera, men känner mig spetsad på de skärningspunkten mellan olika rörelser som möjliggör kreativitet med integritet
Tvivlar mycket, och reagerar i gamla spår men ser det och försöker sortera ut rädsla och maggropskänslor
Blev putt på man idag i affär som insisterade på att svara mig på engelska för att jag pratade svenska med K och köpte en bok på engelska - blir lite "godverdonne du hör att jag praten Nederlands met jij sluta larva dig ska jag blåsa skallen av dig eller din klootzak"
Inser också att jag måste göra det här rummet till mitt hem så att det inte blir som när jag bodde i Torsvik och egentligen mellanlandade i nästan ett år
Det vore inte bra för mig när jag utanför rummet har en helt ny stad att ta mig an (även om den - rysning längs ryggraden - inte längre är helt ny för mig)
Längtar efter att plugga, oroar mig för att bli besviken

Jag har nog inte gett mig själv tillräckligt mycket tillstånd att tala om vad som händer i mig på relationsfronten - har känt att det så lätt kunnat underkännas av vänner om de bara ser till praktiska delar, som Amsterdam och Namnen och att eftersom jag inte släppt in folk så långt in på skinnet där så kanske det inte är så märkligt
Att gå på praktiska detaljer när en analys och ett förtroende saknats

Men det är väl lite som jag tänkte senast när jag skrev här, att mitt och Namnens förhållande var kört redan i julas när jag först såg den här staden och att det funnits så få tårar, kanske för att det i slutet fanns så lite kvar att begråta, som om det tänjts ut mer och mer tills ingenting återstod och inga tårar fanns att ge
Och samtidigt vill jag passa mig för att säga att åh vad länge sedan det var jag kom över det här ja jag var över det där förhållandet långt innan det tog slut och nu är jag fri och singel och *kräks*

Nu, dock
Har jag två förhållanden på halsen
Det ena är till Amsterdam - nu börjar jag tränga in lite under huden på den här gamla grevinnan
Falun är gamla mormor
Jerusalem är en profetissa driven över vansinnets rand
Stockholm en stilla drottning med den svala blicken riktad över vattnet
Amsterdam en livlig, uppklädd adelsdam, som med åren fått grånande hår och kråksparkar i ögonen men som har sitt djävulsfönster i klänningen och sin lite för djupa urringning
Jag kan peka ut riktningar för folk, jag kan hitta på bakgator, jag har inga problem att köpa saker jag behöver, ställa frågor och förstå svar
Jag kan titta på nederländsk film och prata med nederländska nunnor
Jag börjar förstå vad som skiljer Amsterdam från Nederländerna, även om det ännu är luddigt, och lyckas ibland tas för nederländare, tills jag uttalar något alldeles för galet

Mitt andra förhållande är till en gosse, låt oss kalla honom den Andre
Som jag gått och blivit ihop med
Jag försöker samla intrycken inför mitt första definierade förhållande
Försöker smaka det, med tungan, och inte hoppa till, bli rädd, anlägga attityder, spela distansteater
Återkommer när jag vet mer om mig själv
Just nu: förundrad, ställd, välsignad
Ser storögt in mot hjärtat med öppna händer och försöker ta emot
Ta emot
Tulpaner från Amsterdam

Har återhämtat mig efter gårdagens sociala och språkliga utmaning
Först lektioner, sedan däcka hemma, sedan upp och tillbringa kvällen på queerstudentgrej och sedan sena samtal med Namnen
Den här veckan har jag träffat folk för andra gången, en tjej jag träffade på en shabatkvällsbön, en konstnär som jag såg då men inte pratade med, en halvgalen amerikansk gubbe samt en ungersk grabb jag kallpratade en del med för ett par veckor sedan
Men när jag gick in på puben trodde jag att jag var helt utlämnad, eftersom jag inte ville klänga på Namnen
Klarade mig dock riktigt bra, med mycket vilja och osvenskt socialt beteende
Hade aldrig klarat det om det inte varit för förra sommaren i Jerusalem med alla gåpåiga amerikaner, tror jag, framförallt inte eftersom nederländare också är ganska blyga (om än inte fullt så mycket som svenskar)
Kul att man kan lära sig sådana saker av bara farten
Men jag klarade kvällen och behövde inte gå över till engelska särskilt mycket
Klarade också av att förstå och ha roligt åt en standupkomiker
Språket öppnar upp sig för mig men när jag hamnade bredvid Namnen fick jag morra åt honom att inte använda engelska för att han försämrade mina sociala chanser - det blir dock bättre, framförallt nu när jag på allvar börjat svara på nederländska
Men engelskan degenererar snabbt när jag talar med andra som inte har det som första språk, och snart kommer jag att ha ett ömkligt pidginspråk, misstänker jag
Utkämpade också en strid medelst Shakespearecitat med dryg människa som var på besök i korridoren (men det är faktiskt bara M som kan slå mig på fingrarna där), men det gick artigt till, trots undertoner

Och nu lever jag igen, efter att ha sovit i tio timmar och sedan tussat runt här hemma och knaprat knäckebröd
Tröttheten börjar bli bättre också
Funderar på att skriva mer om gosstosserier också, men det får nog vänta

Hemkommen från queersynagoga där jag blev kvar ett bra tag efter gudstjänsten
Det är alltid trevligt att lära känna nya människor, att utsätta sig för nya situationer, och det fanns gott om nya människor och nya situationer där
Många intryck for förbi - en ungersk kille som var fin men lite blyg, en ickejudisk kille som egentligen var där med sin flickvän men som satt bredvid mig och behövde guidas genom böneboken, en gammal herre som sade att han var blyg men överkompenserade, en rabbinska som sade att hon inte vigts än men att hon vägde upp det med att vara flata, en nyinflyttad amerikansk tjej som jag visst kommer att plugga med på måndag - och jag behöver sådana intryck och erfarenheter här
Men jag längtar efter Yom Kippur och vädurshornen och att lägga pannan mot golvet och få gråta under sin bönemantel
Det är två veckor dit, men jag längtar längtar
Jag behöver det, för att släppa på spärrar jag upptäckte ikväll

Jag och Namnen talades vid, om gossar i våra liv, och det blev väldigt tydligt, kanske för oss båda, att vi inte finns med varandra på det sättet längre
Han blev nog ledsen men jag tror samtidigt att det var han som styrde in det dit
Och jag känner att jag glidit i sidled från pojkvänsmaterial till bästa vän som du kan söka råd hos när pojkvännen strular
Jag vet inte om det bara är en känsla men jag hör ekon från tidigare
När jag ser tillbaka på mitt och Namnens förhållande har det varit konstigt på många vis, och jag lyckades äntligen sätta fingret på något: jag tror att vi demonterade samtidigt som vi byggde upp det genom att bete oss som vi gjorde - vi introducerade till föräldrar och gullade omkring men sade inget och låtsades vara vänner och jag försökte våga ta steget och fick inget gensvar, och jag ser nu på vilka punkter han försökte ta steget men jag inte gav gensvar
För subtilt
Och nu sitter vi här och låtsas som om vi inte sörjer vad som hänt men han letar på mig så fort han får chansen och var på vippen att följa med till synagogan ikväll bara för att umgås med mig men jag gav honom aldrig det han behövde, nämligen en liten push från min sida
Jag kunde inte göra det, av egoistiska skäl, men också för att jag inte fungerar så, och det är ett problem
Den passiviteten har söndrat mycket jag försökt bygga upp, och jag ser inte hur jag kan göra något åt den, om jag inte ska byta ut den mot aggressiv framfusighet à la mina amerikanska vänner
Jag skulle behöva begråta mig och Namnen, för även om jag inte blir ledsen över vad han säger så blir jag inte heller glad, och det utan att vara neutral, för neutral skulle innebära att jag på sätt och vis även var likgiltig
Det är bara så att jag inte tycker att det är hemskt att höra, men inte heller roligt
Och om jag säger något från mitt perspektiv, om mitt liv, säger han mycket lite
Men så, fem timmar senare, har han letat upp mig igen och jag förbannar mig själv för att jag funderar på hur jag smidigt kan få ut honom ur rummet, av anledningar som egentligen inte beror på honom - trötthet, integritetsbehov, känslan av att behöva rota sig ensam i en ny stad - men som absolut går ut över honom
Jag inser, och insåg redan då, att något bröts när jag var i Amsterdam i julas, att jag åkte dit kär i honom och åkte därifrån kär i Amsterdam
Vilket jag verkligen sörjde då det begav sig
Och min kärlek, min tillgivenhet, min omtanke, allt det har han
Men det senaste halvåret har jag tvingats sätta honom i perspektiv, mycket genom en annan, högst egendomlig och oväntad lins till person, men nu sitter vi här, i samma korridor, och har ett förhållningssätt och har regler vi båda förstår oss på och trivs med (jag hoppas att han trivs med dem) men vi kanske behöver en tillbakablick
På sätt och vis gör det flytten enklare, mer personlig, nästan mer "ren", och det vemod jag vill släppa fram är inte ens så mycket som ett nutida, aktuellt vemod som ett vemod som varit men inte bekräftats
Nu tror jag att sängen väntar, och längre bortom den, Yom Kippur

Puh
Precis hemkommen från ärketrevlig middag med brittiska bekantskapen och annan dam, av mer oklar härkomst
Amsterdam har ett Chinatown, vilket är ett enormt spännande koncept för mig
Har ägnat kvällen åt att diskutera Butler, pornografilagstiftning samt hur det är att jobba i en sexbutik - plus att äta ihjäl mig, icke att förglömma
Kändes skönt att bryta det lätt apatiska mönstret från den senaste veckan - jag har varit i synagogan här bredvid och tagit mig ut och träffat folk
Namnen är bortrest och även om det finns fler komponenter i det så är det faktiskt skönt att vara ifred, om jag får uttrycka mig så enkelt
Det självklara men viktiga att man föräras frihet när man måste klara sig på egen hand, inte dessförinnan
Goda samtal lättar svårupptäckta bördor
Och jag kanske vågar börja säga att det pirrar lite lite i magen kring en gosse, även om det är för tidigt att egentligen säga något
Det finns inget bra bröd här, det finns ingen bra ost (om man inte vill ha deras månghundraåriga lagerostar), det finns inget bra te (även om jag ska försöka leta på en riktig tehandel innan jag säger något om det, när jag tänker efter) men det finns annat: juicer i tvåtusen smaker, och arkitektur som får en att tänka att man skulle dö lycklig om man dog framför ett sådant hus
Jag väntar tålmodigt (läs: oroligt) på CSN och har insett att min uppgift nu faktiskt inte är att lätta ankar eller gå med så lätta steg som möjligt på marken
Tvärtom: uppgiften här är enbart att landa
Det kan låta banalt, men jag slogs inte av det förrän i fredags kväll
Det handlar inte om det vanliga, att vara på väg, att vara på väg att vara på väg
Det arbete jag ska ta tag i nu är att sitta still på min resvänliga rumpa och låta mig gro fast i staden n smula

En insikt som slog mig idag då jag stod och väntade på att en klaffbro skulle upp och ned igen, och såg en båt passera: jag har ingen relation till vatten
Jag har bott vid eller nära vatten de senaste fyra åren men jag har aldrig utvecklat någon egentligen relation till det
Trevande försök har funnits mellan mig och vattnet ute på Lidingö
Men i stort, nja, inte
Jag tycker om vatten, framförallt att röra mig i det, att se det, att höra det, att ta intryck av det, men jag kan inte säga att jag har vatten i mitt medvetande på samma sätt som jag har luft (höjder, vind, min vilda kärlek till flyg), eld (ljus, brasor, förtärandets symbolik), jord (växter, mylla, berg, fötter, rötter)
Vatten för mig är mest: kul att folk i bibeln var så rädda för det, knäppt att det finns så mycket av det i Stockholm, och så vansinnigt mycket av det i Amsterdam
Man tycker att jag borde ha fått några bindningar till det genom att växa upp i en stad med en å, men i sanningens namn tror jag inte att det räcker
En å flyter inte på egna villkor - den leds genom en stad ungefär som en gata och den hittar inte på några hyss eller förändrar andras liv
Kanalerna, däremot, trots att de är utgrävda, och Amstel, trots att den är tämjd, har intagit hela Amsterdam, vindlar sig ut och in genom varje kvarter, är en lika självklar del av staden som gatorna
Det går inte att gå i Amsterdam utan att se vatten, det går inte att orientera sig utan att ta broar med i beräkningen
Veta vilka som är klaffbroar, vilka som står fast, vilka vattendrag man ska ta sig över, vilka som går att ta sig under, var vattnet har gett upphov till myggstorm och var det bara är översvämmat av änder
Kanalerna - och de nyckfulla regnskurarna - gör att man ständigt rör sig genom sten och vatten, tegel och fukt, på ett ännu mer påträngande sätt än i Stockholm, där själva öarna i alla fall är tämligen fria zoner
När du väl är på en ö i Stockholm kan du för ögonblicket låtsas som att hav och Mälare inte svallar omkring dig
Men på sätt och vis blir vattnet ett svart hål i mitt perceptionsfält - jag kan se det, och då och då fångas av det i nästan vansinnig fascination, men sedan släpper jag det och går vidare igen
Puttar undan medvetenheten om det till någon vrå av synen, hörseln, huvudet
Min lösning: försöka baka in vatten i mitt synfält, kanske även i mitt liv
Jag menar, jag har badat mer denna sommar än de senaste fem åren sammantagna (vilket nu inte är så svårt, eftersom jag nog inte alls badat de senaste fem åren, tror jag)
Simning? Vi får se
Men en rolig insikt

Sitter nu på Weesperstraat 13H, mitt i Amsterdam, efter att ha farit runt i jakt på nycklar och sinnesro, och börjar långsamt, oändligt långsamt, men ändock, sjunka ned i någon form av lugn
Jag inser att den här flytten faktiskt inte påminner så mycket om Jerusalemresan som jag trodde att den skulle göra - jag har ägnat den senaste enochenhalvtimmen åt att packa upp bekväma, självklara, hemtama saker och ordna runt dem på bokhyllor och i skåp
Jag måste ut och köpa glas, tallrikar och påslakan samt matlagningsprylar, men för tillfället känner jag faktiskt att jag fått ta lite av min vardag med mig
På tåget hit - ett avgrundssunkigt tyskt långresetåg - började jag prata med en nederländare som visade sig vara katolik på väg att avsluta en master på Kierkegaard och prästvigas
Jepp, diskutera improprier och trishagion, tillsammans med ämnen som Geert Wilders och nederländares patologiska snokarbeteende
Sedan stötte jag på lite patrull idag när jag försökte köpa ett kollektrivtrafikskort och missade ett substantiv och kvinnan i kassan irriterat gick över till engelska
Förståeligt, med kön bakom, men det påminde mig om att jag kommer att ha såväl mot- som medgångar
Det var en märklig att sitta på tunnelbanan - å ena sidan satt jag och läste nederländska Metro och småpratade med en kvinna som ville ha hjälp att lyfta ombord sin barnvagn, men å andra sidan kan jag ibland också bara bli stående med uggleblinkningar och känna mig som en total turist, uppstressad av korta meningar jag inte riktigt hinner registrera
Blev lite putt på att Namnen pratade engelska med mig och kände mig tvungen att påpeka att jag går att samtala med utan att använda barnspråk men det får jag väl visa
Den typen av bekräftelsebehov kan ändå komma att behövas nu i början
Samtidigt märker jag också hur ogärna jag vill att han ska vara inblandad i de här första dagarna, mer än på ett ytligt plan
Annan utmaning: att inte tro att nederländare är för lika svenskar, bara för att de har moderniserats på samma sätt och har ett liknande språk, liknande sätt att klä sig på, etc.
Det märks att det inte är en skandinavisk kultur, i glappen, och jag vill vara vaken på de glappen så att jag faktiskt ser staden för vad den är
CSN är fortfarande tysta
I Amsterdam är det soligt och blåsigt

Har drömt min första dröm om Amsterdamflytten
Och skoluppgiften är inlämnad
Tänk, sommaren är på sätt och vis över nu, trots att jag har många veckor kvar av den, och ett par av dem kommer att bli helt fria i Amsterdam, fram till den sjätte
Men nu: mindre än en vecka kvar tills ett gammalt liv flyter iväg
Inte gammalt på sättet att det är nött eller förbrukat, torrt eller trångt
Snarare gammalt som ett par väl inhasade tofflor, som piprök i väggarna och trä som fått gråna trivsamt med tiden
Men jag märker hur rädd jag är - inte längre för Amsterdam - snarare längtar jag efter kanaler och nya matbutiker, biografer, bokaffärer, synagogor, Stopera, de Dam, Westerkerk, Rijksmuseum, het Rokin... jag drömmer mig bort till saker jag bara gläntat på, och fyller ut med fantasin när intryck och minnen inte räcker till
Jag är rädd för att något ska gå illa på vägen - jag är rädd för att CSN ska krångla och förstöra allt för mig, främst, och att jag ska tvingas åka hem efter två veckor och sedan sitta och betala ett rum under ett års tid (om det nu ens går, om jag inte pluggar på UvA)
Jag är rädd för ekonomisk katastrof, som alltid
Jag tycks inte kunna slappna av på den punkten
Jag står på tröskeln, och får frossa av oro

Men på tisdag, då ändras allt
Det finns så mycket jag kommer att sakna, och jag inser att jag även kommer att vara saknad och för första gången går det på allvar in och vrider om
Imorgon: bort från Falun, hem till inget

Ligger och talar med duvan, uppringd i natten, efter sms ("Har en kille på besök som påminner så himla mycket om dig. Får mig att komma ihåg hur vacker du är ibland. Fuck you" 23:00, 08/08/2010)
Vi talar gamla om sex vi genomfört, om fysisk smärta och brist på erfarenhet, om kåt lekfullhet, om gemensamma utflykter på alldeles för djupt vatten utan att märka hur man inte längre bottnar och vi talar om hud som klibbar fast i lädersoffor och om min näsa och han beskriver mina ögonbryn och hur jag ler och vi pratar om gamla bilder på oss, snart sju år gamla, som förföljer oss
Vi kommer överens om att vi gärna fortsätter vara förföljda av vårt förbund, ständigt utmanade av de där gamla bilderna och ständigt påminda om vad det var de fångade den där gången då de togs på Vi Ungas MYS-läger på en gård utanför Stenungsund (det gör lite ont att jag var tvungen att googla rätt på det nu) och ingen sommar har någonsin varit så solig som den inte ens Jerusalems ständiga sol och inget kompisskvaller har någonsin varit så spännande som det inte ens när jag kunnat vidarebefordra min fars senaste utbrott eller vissa rektorers galna påhopp
På sätt och vis min enda kärleksaffär enligt konstens regler (nästan)
För dyra telefonräkningar och blygt kåthetsande när vi ses och tittar på Aladdin och Den Lilla Sjöjungfrun och så jag som plötsligt hör mig själv dra ett andetag och be om en godnattpuss, hoptryckt mot honom i en tarrsäng ute på Orust

Och så under Kärlekens Mässa tände jag ett ljus i ljusträdet
Jag ska avslöja något
Varje gång jag tänder ett ljus och ber, ber jag en bön för honom
Varje gång jag smusslat in en lapp i Västra muren har hans namn stått skriven på den
Det finns ingen jag bett så många böner för
Och andlig kris eller ej: mina böner för honom flyger fortfarande lätta, burna av tårar och minnen och kärlek och en duvas vingar
Jag saknar honom alltid, på ett sätt jag bara kan komma på kring en annan (och med honom har jag inte samma kropparnas förbund som jag har med duvan, så jag tror inte att det handlar om det), och jag har en misstanke om att jag inför honom alltid kommer att vara femton och glödande kär, men på andra sätt än jag trodde var möjliga då, när vi låg på golvet och lyssnade på Loke ("Kärlekskalas") och hånglade över godis i varandras munnar

Med osviklig timing får jag ett mail från Namnen som upplyser att det bara är en och en halv vecka kvar nu
Dessa utmaningar fortsätter ansätta mig och jag kan inte leva utan dem, inte andas om det inte blåser hotfullt hårt omkring mig

Nu fick jag ett sms: Bokenäs hette gården mötet hölls på
God natt

Den sjuttonde försvinner jag, eller Sverige, beroende på hur man ser det

Idag slutar jag (kanske för en stund, kanske för ett liv, kanske för en evighet) vara stockholmare
Det regnar utanför, små strilande strålande smattrande smittande slöjor
Jag ser vågor dela sig, störda av lätta fingrar från himlen (en tanke slår mig: är Guds hand möjligen miljoner små kittlande fingertoppar av regn, som en gudomlig svett, en kroppsnära utsöndring retad ur den gudomliga himlahuden av åtrå inför planeten jorden? Eller en sky av milda tårar, ett känslonära uttryck, omöjlig att hålla innanför det gudomliga ögonlocket när Guden möter sitt barn, ett litet kid fuktigt och slemmigt av Gudens skaparvätskor, fästad i en navelsträng av kärleksfull Ande men outsägligt, outtalbart, outtryckligt vilse när det inte längre hela tiden får Ordet viskat i sitt öra?)
Guds hand eller ej: mitt liv regnar bort till Ani diFranco och snart är det över
Några korta vändor med lådor och hyllor och sedan var det över, helt odramatiskt
Jag kommer att sakna Lidingö - det har varit mitt bästa boende, vågar jag mig på att säga
Nu återstår endast ovisshet men det har jag kommit att uppskatta
På väg ut i ingenvet

Tot ziens

Så har jag idag träffat tre personer idag med samma begynnelseljud (lustigt hur samma ljud kan stavas J, G och Y) och det var med en väldigt olustig känsla jag senare tog emot ett samtal från en av dem, nämligen min numera outsägligt gamle far
Jag försöker hålla med honom, nicka, le, tycka, se men samtidigt börjar putset spricka igen, radonet börjar tränga fram, en strålning av honom som jag inte kan stå upp mot
Han ringer alltså klockan sju på dagen, på tåget hem till Falun, och efter ett tag inser jag att han är full, med fjortonårig lillebror på sätet bredvid sig
Det tar ett tag för mig att förstå det - inte förrän han börjar prata om de Stora Tingen, de Viktiga Grejerna, faller pusselbiten på plats
Och någonstans är det svårt att inte se det normala i honom långsamt skala av, som om han bara har en mycket liten dos friskhet, och den vilar bara som en lätt hinna av fjärilsstoft över honom
Efter ett tag blir det konspirationerna - Persson orkestrerade Schymans fall från partiledarplatsen för att hon blev för farlig men fan hon är bra den där Schyman, Björn Rosengren var statens enda anledning till att satsa så mycket på tåg och väg i Norrland vad fan ska de där bonnläpparna med räls till?, Wetterstrand borde slå sig ihop med Reinfeldt ja jävlar vilket dream team de skulle bli, Ohly är ju psykopat det ser väl vem som helst han grät när Sovjet föll ska vi ha en sån i riksdagspolitik?
Och sedan blir det mer personligt och jag påminns om att han inte bara har ett filter eller en lins när han ser liv, leverne och lidande - han försöker se verkligheten genom ett kalejdoskop och inser inte att det inte är en kikare

Och jag undrar om jag egentligen inte kommit till någon ny punkt
Jag har nog tenderar att se mamma som den psykiskt struliga men honom som den farliga - kanske borde jag se mamma som den lidande och honom som den psykiskt struliga
Kanske är det en feg utväg, men jag undrar om det inte är en väg att faktiskt se honom inte bara som vansinnig, monstruös eller galen, utan faktiskt se honom som sjuk
Det kan åtminstone vara ett sätt att hantera honom på
Så idag har jag fått utstå nostalgi om när han arbetade i Stockholm, och när farbrodern var NK-chef, och när han fick en lägenhet på Söder och jag vet inte längre vad som verkligen var så och vad som... tja, var så för honom
Farbrodern undantagen då
Men just det att aldrig veta om det överhuvudtaget var så eller om det bara är hans egen berättarteknik som talar, gör att jag inte kan ta någonting han säger på allvar
Inför mina ögon spricker han upp, krymper, grånar och sitter slutligen (i mitt huvud) och dreglar och framförallt dravlar
Det finns något otydligt i hans blick och när jag träffar honom på Centralen reser han sig klumpigt upp och styltar fram
Säger att han inte längre har känsel i fingertopparna
Rycker på axlarna åt det, säger jag kollar upp det kanske får ut försäkringspengar på det
Ser honom undan för undan gräva sig ned i alla sitt livs misstag och slutligen knappt finnas kvar framför mig i nuet
Jag har blivit ett öra, ett öra han själv fött fram, något han inte förstår och inte kan hålla i sin hand, men som han ibland försöker sträcka sig ut för att nå
Jag ser honom försöka visa kärlek, kanske även uppamma den
Det misslyckas väl inte helt, men det fungerar inte helt bra heller
Bilden av den uppspruckne, gaggande gamlingen dyker upp igen
Han frågar mig hur jag tycker att han ska prata med Calle om homosexualitet och jag tja alltså han har ju redan träffat Sebastiaan den här holländske killen du vet
Jaha han har det? Det har inte jag det vore ju kul att göra
Det kanske händer någon gång pappa man vet ju aldrig och vi kommer ju bo i samma korridor om du skulle hälsa på någon gång
Hur lång tid tar det att åka motorcykel till Amsterdam från Falun tror du? Om jag snittar på 300 km/h
Jag vet inte jag har aldrig testat men på Autobahn lär det väl gå fort
De har inte Autobahn i Holland också vad?
Nej, högsta hastigheten i Holland är 120
Jaha berättade jag om den gången jag blev stoppad för fortkörning på motorcykeln? Jag körde om en polis och han stoppade mig och sade fan vad bra du kör jag har aldrig sett något liknande du har ju fan stenkontroll över den där hojen synd att behöva lappa dig
Haha, pappa

Och polisen? tänker jag - är polisen samma sak som en lägenhet på Söder en konspiration mot Schyman en delad historia med en son?
Jag försöker visa integritet och försöker visa kärlek
Jag är rädd att jag misslyckas lite med båda
Kanske är det lättare - och ärligare - att säga att vissa delar inte behöver lyssnas på, att vissa delar är något jag inte ska försöka respektera, ta in, förstå, göra något åt
Jag har aldrig sett honom så, men på något sätt gör det empatin mer tillgänglig

Jag känner mig ledsen och nedslagen, måste jag säga
Jag har kunnat skriva de senaste dagarna (alla idéer tycks dyka upp i Falun - det här med att komma på litterära grejer i Stockholm tycks inte vara min grej), och det har gett mer än jag kunnat ana
Jag har skjutit en del saker framför mig och känner mig extremt asocial efter för många veckors umgänge med för många för mycket, så jag känner mig som en tämligen dålig vän just nu
Mycket tid har gått åt till att undvika telefonen
Men idag har jag hoppat studsmatta tills jag fick värk i magen (att ge mig träningsvärk är nu inte så svårt, iofs) och det var faktiskt helt otroligt skönt att få använda kroppen
Låt mig slippa kommentarer om det, känner jag, och menar då även mig själv

Men ja, ledsnaden
Just nu känner jag mig faktiskt alldeles fruktansvärt ensam
Det är inte okej att yttra något så klyschigt, men så är det
Det började med att jag fick ett sms från Namnen om att han skulle ha någon på besök och gick igång i känslan och sedan betedde jag mig så löjligt att jag knappt ens vill uttrycka det i text ens för mig själv, men jag kollade upp vem det var på fb och drog en lättnadens suck när jag såg att det var en tjej
Sedan blev jag arg, eller kanske mest besviken, på mig själv, och är fortfarande (det har var för ungefär 5 minuter sedan, alltså)
Jag trodde faktiskt inte att jag betedde mig så förrän jag nu fick det svart på vitt
Och jag har gjort det förut, utan att tänka på det efteråt
Och jag känner mig så säker på att på något sätt ha förlorat honom, eller kanske att han förlorat mig - jag vet faktiskt inte riktigt vad
Men jag känner mig faktiskt närhetsbehövande nu
Jag har inte träffat Den Gode Vännen sedan han profeterade med slutna ögon och jag tror inte att jag kommer att göra det igen heller
Det känns rätt - eller snarare känns det fel att inte låta det vara så - men det, tillsammans med annat som händer, gör mig väldigt skör
Det kom dessutom tillsammans med att jag återsåg M, och även om det var länge sedan jag kände något romantiskt för honom så är han ofrånkomligt pudrad med minnen och stoftet av frystorkade känslor
Ärliga samtal i Etiopien gjorde sitt, och nu sitter jag och läser en dagbok som utmanar mig i sin ärlighet och nakenhet

Det här halvåret har dominerats av tre vänner, en på sitt alldeles egna sätt, och de andra två på märkligt liknande vis, trots många praktiska skillnader
Jag har verkligen stått i skuggan av mina egna känslor, och har på något sätt ändå lyckats göra vad jag ska göra, få iväg ansökan, osv. och nu känner jag mig utmattad, som att jag skulle behöva sommaren till att bara ligga och vila i blomstren
Jag saknar Duvan (med Y) och hoppas få träffa honom snart
Men jag saknar också andra, mycket mer direkt och intensivt
Det är faktiskt mycket saknad, längtan och behov just nu
Jag längtar efter beröring, efter ensamhet, efter sömn, efter mjukhet, efter Gud, efter skärpa, efter disciplin, efter spontanitet, efter livfullhet, efter att få rubba mina cirklar till oigenkännlighet
Jag längtar efter förändring, efter förvandling, efter förtrollning
Jag längtar efter eschaton, antar jag
Och salvatio, agape, kanske även genesis, när vi ändå är i farten
Men mest av allt eschaton

Jag vet också att jag puttar mig själv över avgrundens brant, och ut i den djupa delen av bassängen, och kan inte tacka mig själv nog för det
Men jag backar ut i det, och ser allt jag lämnat bakom mig
Famnar jag nu saknar, kyssar jag försöker komma ihåg smaken av, dofter jag inte längre känner, minnen som bara kan bli blekare
Jag känner mig hudlös, och det finns så mycket som kan göra mig ledsen nu
Det är lustigt hur det kan sammanfalla så perfekt med att det här halvåret också varit det bästa jag upplevt på många år
Jag har haft en känsla av trivsel, av liv, av tillfredsställelse, än på länge, en exponentiell kurva upp från lågvattennivån på Sundbyberg, ute i Torsvik
Jag har rest igen, och jag mår verkligen så otroligt bra av att göra sådant, och jag har uppvisat mod, ärlighet, framförhållning, spontanitet, glädje, sorg, nakenhet och kan inte tacka mig nog för det heller

Men just nu känner jag mig otroligt nedslagen över min lilla "upptäckt"
Jag skulle, för tillfället, bara vilja slippa nyanser, komplikationer, gråzoner, osäkerhet och bara få ett klart svar
Även om jag tror att jag egentligen håller det i handen, utan att våga titta på det

Jag känner mig lite trött på mig själv just nu, och ser verkligen inte fram mot att åka till Gotland

De stora orden är över - stormen har kommit och gått
Nu är det blött asfalt kvar, fuktigt, lockat hår och fåglar som försiktigt börjat sjunga igen
Kvar står endast de små orden, de försynta bokstäverna, de framviskade sanningarna
Jag har satt mig på vägen för att se maskrosor bryta upp lagom till sensommaren

Den här månaden har varit det mest aktiva sedan... advent 07, och dessförinnan oktober 06
Och den här har nog varit übervarianten av de tidigare
Så, vad har hänt då?
Tja, jag har klippt av ungefär alla viktiga samtal man rimligen kan ha under ett år på de här veckorna
Jag har blivit antagen till Universiteit van Amsterdam, fått det bekräftat och registrerats
Jag har avslutat min första universitetskurs
Jag har gått på två nya universitetskurser (varav en är hett eftertraktad teologi)
Jag har varit i synagogan för första gången på månader
Jag har hunnit träffa den Vackra, syster och mor i tät följd - familjen avbockad
Jag har fått höra från far att jag kan ha mina saker hos honom när jag drar till Amsterdam
Jag har fått höra från mor att jag kan skriva mig hos henne
Jag har hört av Becky igen
Jag har vaccinerat mig, för första gången sedan mellanstadiet
Jag har haft analsex och det var fantastiskt
Jag har tagit farväl av en människa
Jag har återvunnit det allra viktigaste
Jag har lyckats upptäcka en mängd jobbiga saker med mig själv
Jag har lyckats formulera en mängd vackra saker hos mig själv
Jag har skrivit officiellt mail på nederländska
Jag har just betalat undervisningsavgiften för "Nederlands als tweede taal" på UvA
Jag har hittat någonstans att bo i Amsterdam (iaf tycks det väldigt säkert)
Jag har insett att jag ska till Etiopien på måndag

Jag påminns om det allra viktigaste, jag lyckas formulera saker som legat under ytan länge, och lyckas äntligen slå huvudet på spiken kring vad det här året faktiskt handlat om
Jag påminns om hur mycket kärlek jag känner inför Visheten, och vilka fingeravtryck som finns i mitt jag efter henne
Saker blir ständigt större, och jag stöter på profetia och sublima samtal

Don't Take Your Pants Off, 'Cause I Don't Wanna See It...

Huff, sitter och lyssnar på Imperiet - att jag inte tänkt på låten "Bibel" tidigare
Jag har ju för fan vuxit upp med Synd

Sitter i jobbigt samtal just nu, men ett samtal som behöver tas - och ett samtal som någon annan faktiskt tog upp med mig, och inte vice versa (ni vänner som vet att ni står i motsatsförhållande till mig vad gäller sådant här kan ju skadeglatt notera det i era bakhuvuden)
Men det tar på - jag tvingas vara tydlig, och får tydliga svar
Jag uppskattar ärligheten, men det svider lite
Och det är alltid jobbigt att diskutera De Groote Twee, framförallt med varandra, och nu diskuterar vi, jag och Namnen, oss och det vrider om lite, och kanske borde man inte lyssna på sorgesam indie samtidigt, men det är svårt att låta bli
Men jag blir också tröstad, tröstad in i djupet av mitt hjärta, och känner mig tryggare och friare
Sorgsnare också, det är givet, men det hör hit
Jag har gjort den sista tentan på Nederländska I nu
Jag har klarat en universitetskurs
Jag ska betala in min terminsavgift till Universiteit van Amsterdam på onsdag, insha'alla, och har fått ett rum i centrala Amsterdam

Jag har diskuterat sex och kroppskontakt, kärlek och tillgivenhet, närhet och umgänge, med Namnen, och han för mig till tårarnas brant i många olika riktningar, så att det tycks mig stupa lodrätt nedåt var jag än vänder mig, men han gör det i omtanke och ärlighet och jag gråter visserligen inte, rent fysiskt, men inombords är det en stilla syndaflod
Det gör ont att ha hans kärlek, och hans osäkerhet, och hans nakenhet, och hans kropp
Och det gör ont att ha min förvirring, och kluvenhet, och närhet

Vi kommer att bo i samma korridor, och jag sitter just nu och läser honom skriva att han älskar att somna naken med mig och framtiden går fram som en motorsåg genom mig
Jag känner mig trött och uråldrig gammal, men också ung, grön och oerfaren på en och samma gång

Och jag slås väl av motsatsen av vad Visheten en gång sade: jag skulle inte börja älska den jag blev inlåst i ett rum med, jag skulle med tiden bara bli alltmer irriterad tills jag började skalla dörren för att komma ut
Det känns som att det alltid finns en del i mig som säger "Gud vad gärna jag skulle vilja vara ihop med honom, jag blir galen av det här, jag vill bara sjunka in i en vardag med honom och typ gifta mig med honom och föda hans barn" (nästan helt sant) och en annan del som bara är irriterad och trött på honom och vill hålla honom på avstånd
Så känner jag nu i och för sig inför alla jag blir intresserad av
Jag blir galen på mig själv - jag kan inte lägga någon i ett tydligt fack, alla hamnar i frustrerande gråzoner där jag inte kan skilja tillgivenhet och romantiskt intresse åt
Namnen brukade ligga i ett tydligt fack - han låg där längre än någon annan, men sedan i julas dansar även han i den emotionella dimman
Jag blir så trött på mig själv - jag kan gråta över min egen längtan och över min egen kallhet
Det kallas väl feghet, har jag hört, men även kärlek

Ibland undrar jag över hur Israelresan hade kunnat gå, och på hur den nu gick, och på vad den lett till
Jag minns den natt då allt förändrades, då han skyndade in i en sherut, och senare, hur jag grät tills jag trodde att jag skulle drunkna, och hur, vid Västra muren, ytterligare ett beslut fattades
Mitt livs två största beslut har fattats där, inför de gamla fallna stenarna, som om det bergets nedbrutenhet kunnat användas som språngbräda till mitt helande, som om dess fallenhet kunnat hjälpa mig att växa, ett frö sått i aska, ett livets träd som vuxit upp ur ruinerna
Det är stora gåvor, och svåra förluster, jag tagit till mig framför den gamla väggen
Och nu, nu börjar drömmar spilla ut i verkligheten

Det är alltid en klyscha att man känner sig fri, osv. men det är en känsla som fyllt mig sedan Brev och Samtal
Brevet som gett mig en plats på Universiteit van Amsterdam, Samtalet som gjorde att jag till slut kunde dra upp ankaret och börja flyta på ytan av den våg som skoningslöst dragit i mig sedan jag kom hem från Jerusalem

Och apropå klyschor så kan jag också nämna något om självbild: jag har snart gått en termin på universitet
Det har avgjort påverkat min självbild, kan jag erkänna
Man tycker att det är en sådan småsak, detta med studier och det praktiska
Jag tror att jag har lyckats lugna ned mig kring det lite nu, kanske för att jag fått några poäng på papper nu och inte känner att jag behöver bevisa något - vilket är lustigt, med tanke på att jag har en tämligen självförhärligande bild av mig själv när det kommer till det rent intellektuella
Jag känner väl kanske inte att jag behöver sträva efter det där målet långt där framme längre, och jag känner mig inte längre som råttan som kröp upp på bordet (något jag ägnade de första veckorna på SU åt, tro det eller ej)
Kanske för att jag insett att de hårdaste studier jag hittills genomgått har varit de som inte gett några betyg överhuvudtaget (yeshivan i Jerusalem)
Den intellektuella nivån där, och för den delen på Paideia, ligger ändå skyhögt över vad jag sett på SU, även om jag inte ska säga något, eftersom jag faktiskt bara läst en språkkurs
Men det har bidragit till att ge lite perspektiv på saken

Och kanske var det allra viktigaste de där tre första poängen
Jag känner mig t.ex. inte dålig eller underpresterande över att ha skippat fonetiktentan, eller över att jag funderar på att skippa grammatiktentan också
Det var som att det bara behövdes de där tre poängen, sedan kunde jag slappna av

Sedan gick jag förstås och höll andan, utan att själv tänka på det, efter att jag skickat in ansökan till UvA, men det handlade nog om något mer praktiskt
Kanske kommer det att bli en utmaning, detta att se ett helt program framför sig och inte bara en strökurs, och det kommer definitivt att bli en utmaning att höra sig själv prata ett nytt språk - jag kan redan förundras över att höra ljuden komma ut rätt, att då och då kunna improvisera fritt, att bli alltmer trygg i det faktum att jag förstår det mesta jag hör, så länge det inte är muttrande gubbar som säger det
Och jag ska säga vad det här har kommit att handla om, sedan i november, tror jag, när jag började läsa "Oeroeg"
Det handlar nu inte längre främst om Amsterdam, eller Namnen, eller ens teologin med sitt esoterikspår - det handlar, allra främst, om nederländskan
Het gaat over 't Nederlands, want dit is heel spannend, dit, dat ik een taal kan spreken en begrijpen - een taal, die niet Engels of Duits is, maar iets nieuw, en iets... makkelijk (en Nederlands is makkelijk voor een Zweed)
Det handlar om att jag inte kan ge mig nu, jag har gått för långt på den här vägen, jag törstar efter mer, jag kan inte vika av nu, inte förrän jag verkligen kan tala det, flytande, fritt, personligt
Jag kan inte längre ge mig, inte när jag klivit över tröskeln och hela tiden går framåt med stormsteg
Jag vågar säga att av de språk jag behärskar, kommer nederländskan på tredje plats vad gäller hur mycket grepp jag har om det
Och det efter... fyra månaders studier?
Förstår ni då - jag kan inte ge mig förrän jag talar lika fritt på nederländska som på engelska
Törsten är för stark
Allt det andra är viktigt: Namnen är viktig, det faktum att Amsterdam är en vacker, lugn och spännande stad är viktigt, teologiprogrammet och dess profil är otroligt viktigt
Men allt det bleknar inför själva språket

Men jag känner mig friare nu, som om jag äntligen kan börja flyta med den starka ström som drar mot vallar, kanaler, poldrar och dammar
Jag vet inte hur min vardag där kommer att te sig, och jag hittar egentligen bara till två eller tre platser i staden (ett bibliotek, en kyrka och "de Dam", huvudtorget - och med en pistol mot tinningen skulle jag kanske kunna leta på het Anne Frank-huis och Esnogan också)
Jag lär hamna i studentkorridor eller inneboende eller i kollektiv, antagligen i en slummig förort á la Tensta, jag kommer att sakna mina böcker och mina prylar och min säng och min inredning och jag kommer att känna mig frustrerad över allt nytt strul och jag kommer att få ansträngningshuvudvärk av intrycken och av språket
Men det är trots allt inte något av det saken handlar om
Det handlar mer om en törst efter mer, att jag piskar ut mig själv från Stockholm, som jag verkligen kommit att bli så fäst vid, mot nya horisonter, just för att de är nya, just för att man kan gå närmare dem
Jag skulle antagligen ha blivit upptäcktsresande om det hade funnits något kvar att upptäcka av Jordens geografi, men nu går mina resor till nya grottor av psyket, och nya världar i etern och nya gudar och nya djävlar - och nya språk

Kommer jag gråtande och skrikande tillbaka till Sverige i december utan att ha plockat ett enda poäng skulle även det, när jag lugnat ned mig, antagligen kännas bra
Och jag lyckas äntligen få inte lite av de perspektiven: en termin i taget, ett steg, se sig om, andas ut, ett steg till
Det är lustigt, detta med hur man kan göra hönor av fjädrar - jag minns att även flytten till Stockholm var stor, innan jag flyttat, men att den snabbt krympte efter själva flytten, skrumpnade ihop och plötsligt visade sig vara ganska roande liten
Jag kan även komma ihåg samma känsla kring omskärelsen, där man klev över en enorm tröskel, vände sig om, och plötsligt se tröskeln sjunka ihop, tappa sin förskräckande storlek och kraft
Men just nu är jag hitom tröskeln, eller vallen då, om man betänker vilket land det handlar om, och den tornar fortfarande upp sig
Dock är det också så, att man efter ett tag börjar vänja sig vid trösklar, och lära sig hur man tar ett steg i sänder, tills de flyter på varandra, och denna tröskel krymper redan något inför min blick när jag tänker på tidigare steg, tidigare dörrar
En förändring gör att annan förändring lättare kan komma in senare
Man vänjer sig vid att växa

Imorgon: besök av den Vackra

Aan de Amsterdamse grachten

Det är alltid en klyscha att man känner sig fri, osv. men det är en känsla som fyllt mig sedan Brev och Samtal
Brevet som gett mig en plats på Universiteit van Amsterdam, Samtalet som gjorde att jag till slut kunde dra upp ankaret och börja flyta på ytan av den våg som skoningslöst dragit i mig sedan jag kom hem från Jerusalem

Och apropå klyschor så kan jag också nämna något om självbild: jag har snart gått en termin på universitet
Det har avgjort påverkat min självbild, kan jag erkänna
Man tycker att det är en sådan småsak, detta med studier och det praktiska
Jag tror att jag har lyckats lugna ned mig kring det lite nu, kanske för att jag fått några poäng på papper nu och inte känner att jag behöver bevisa något - vilket är lustigt, med tanke på att jag har en tämligen självförhärligande bild av mig själv när det kommer till det rent intellektuella
Jag känner väl kanske inte att jag behöver sträva efter det där målet långt där framme längre, och jag känner mig inte längre som råttan som kröp upp på bordet (något jag ägnade de första veckorna på SU åt, tro det eller ej)
Kanske för att jag insett att de hårdaste studier jag hittills genomgått har varit de som inte gett några betyg överhuvudtaget (yeshivan i Jerusalem)
Den intellektuella nivån där, och för den delen på Paideia, ligger ändå skyhögt över vad jag sett på SU, även om jag inte ska säga något, eftersom jag faktiskt bara läst en språkkurs
Men det har bidragit till att ge lite perspektiv på saken

Och kanske var det allra viktigaste de där tre första poängen
Jag känner mig t.ex. inte dålig eller underpresterande över att ha skippat fonetiktentan, eller över att jag funderar på att skippa grammatiktentan också
Det var som att det bara behövdes de där tre poängen, sedan kunde jag slappna av

Sedan gick jag förstås och höll andan, utan att själv tänka på det, efter att jag skickat in ansökan till UvA, men det handlade nog om något mer praktiskt
Kanske kommer det att bli en utmaning, detta att se ett helt program framför sig och inte bara en strökurs, och det kommer definitivt att bli en utmaning att höra sig själv prata ett nytt språk - jag kan redan förundras över att höra ljuden komma ut rätt, att då och då kunna improvisera fritt, att bli alltmer trygg i det faktum att jag förstår det mesta jag hör, så länge det inte är muttrande gubbar som säger det
Och jag ska säga vad det här har kommit att handla om, sedan i november, tror jag, när jag började läsa "Oeroeg"
Det handlar nu inte längre främst om Amsterdam, eller Sebastiaan, eller ens teologin med sitt esoterikspår - det handlar, allra främst, om nederländskan
Het gaat over 't Nederlands, want dit is heel spannend, dit, dat ik een taal kan spreken en begrijpen - een taal, die niet Engels of Duits is, maar iets nieuw, en iets... makkelijk (en Nederlands is makkelijk voor een Zweed)
Det handlar om att jag inte kan ge mig nu, jag har gått för långt på den här vägen, jag törstar efter mer, jag kan inte vika av nu, inte förrän jag verkligen kan tala det, flytande, fritt, personligt
Jag kan inte längre ge mig, inte när jag klivit över tröskeln och hela tiden går framåt med stormsteg
Jag vågar säga att av de språk jag behärskar, kommer nederländskan på tredje plats vad gäller hur mycket grepp jag har om det
Och det efter... fyra månaders studier?
Förstår ni då - jag kan inte ge mig förrän jag talar lika fritt på nederländska som på engelska
Törsten är för stark
Allt det andra är viktigt: Sebastiaan är viktig, det faktum att Amsterdam är en vacker, lugn och spännande stad är viktigt, teologiprogrammet och dess profil är otroligt viktigt
Men allt det bleknar inför själva språket

Men jag känner mig friare nu, som om jag äntligen kan börja flyta med den starka ström som drar mot vallar, kanaler, poldrar och dammar
Jag vet inte hur min vardag där kommer att te sig, och jag hittar egentligen bara till två eller tre platser i staden (ett bibliotek, en kyrka och "de Dam", huvudtorget - och med en pistol mot tinningen skulle jag kanske kunna leta på het Anne Frank-huis och Esnogan också)
Jag lär hamna i studentkorridor eller inneboende eller i kollektiv, antagligen i en slummig förort á la Tensta, jag kommer att sakna mina böcker och mina prylar och min säng och min inredning och jag kommer att känna mig frustrerad över allt nytt strul och jag kommer att få ansträngningshuvudvärk av intrycken och av språket
Men det är trots allt inte något av det saken handlar om
Det handlar mer om en törst efter mer, att jag piskar ut mig själv från Stockholm, som jag verkligen kommit att bli så fäst vid, mot nya horisonter, just för att de är nya, just för att man kan gå närmare dem
Jag skulle antagligen ha blivit upptäcktsresande om det hade funnits något kvar att upptäcka av Jordens geografi, men nu går mina resor till nya grottor av psyket, och nya världar i etern och nya gudar och nya djävlar - och nya språk

Kommer jag gråtande och skrikande tillbaka till Sverige i december utan att ha plockat ett enda poäng skulle även det, när jag lugnat ned mig, antagligen kännas bra
Och jag lyckas äntligen få inte lite av de perspektiven: en termin i taget, ett steg, se sig om, andas ut, ett steg till
Det är lustigt, detta med hur man kan göra hönor av fjädrar - jag minns att även flytten till Stockholm var stor, innan jag flyttat, men att den snabbt krympte efter själva flytten, skrumpnade ihop och plötsligt visade sig vara ganska roande liten
Jag kan även komma ihåg samma känsla kring omskärelsen, där man klev över en enorm tröskel, vände sig om, och plötsligt se tröskeln sjunka ihop, tappa sin förskräckande storlek och kraft
Men just nu är jag hitom tröskeln, eller vallen då, om man betänker vilket land det handlar om, och den tornar fortfarande upp sig
Dock är det också så, att man efter ett tag börjar vänja sig vid trösklar, och lära sig hur man tar ett steg i sänder, tills de flyter på varandra, och denna tröskel krymper redan något inför min blick när jag tänker på tidigare steg, tidigare dörrar
En förändring gör att annan förändring lättare kan komma in senare
Man vänjer sig vid att växa

Imorgon: besök av den Vackra
Det behövs

Igår: kosmos galenskap

En sten har lyft från mitt hjärta nu när jag äntligen bestämt mig, en gång för alla, och Viljan har fått segra
Det är med sorg, och genom Predikarens glasögon, jag ser på omgivningen just nu, och det är med fruktan jag se på framtiden
Men under dessa känslor strömmar en tyst glädje som jag försöker ta fasta på
Det är sorgen över förlust som måste få finnas, och rädslan för förändring som måste få omvandlas i spänning när den är mogen för det
Idag är även delkursen "Litteraturhistoria i det nederländska språkområdet" till ända
Märkeligt, nu när även realian och uttalskursen ligger bakom en
Nu är det bara översättning ned-sve och sve-ned, samt "Modern litteratur i det nederländska språkområdet" kvar, och även de sjunger nu på sista refrängen - men de sjunger givetvis på en klart bättre nederländska än för några månader sedan

Varje poäng medför faktiskt en säregen känsla, en pusselbit i eller trots min självbild, en liten bekräftelse, fråga och utmaning på en och samma gång, och något jag inte kan förhålla mig passivt eller avslappnat till, utan måste bemöta, betänka och reagera på

Jag gör en hel struts av en fjäder, jag vet, men jag har alltid tyckt om strutsar, ända sedan den dag en struts nappade åt sig min basker som barn när vi besökte en strutsfarm någonstans i Dalarna

Är just nu tacksam över klarheten, i såväl tanke som tal

Kanhända är jag framme nu där varifrån jag kom.
Det är nånting i mjuka dyningen så välbekant.
Så nära vid min strand fast ändå långt ifrån
men inte alls bak horisontens skymda bortre kant.
Se, livet kommer nära nu när som jag ser mig om.

Det lyser bortom minnena. Ur mörkret kommer ljus.
Jag vandrar längs med stigarna alltmed en älskad vän.
Vi ängslas över mångt ur skogens dunkla sus.
Men ljuset finns ändå där bortom dit vi vandrar hän.
Se, livet kommer nära nu när som jag ser ett ljus.

Jag sluter mina ögon nu och tror jag kommit fram.
Med dyningen jag vaggas i min moders innanhav.
Jag kunde stannat här men ganska undersam
drar strömmen med en sällsam styrka bortom en grav.
Se, livet kommer nära nu där som jag ser mig an.

Så har jag alltid undrat var jag månne kom ifrån
och vart jag månne är på väg med timmarna som flyr.
Men ofta har det känts en visshet att en gång
jag ser ett ljus som leder mig dit morgonen gryr.
Se, livet kommer nära nu när som jag ser mig om.

- Alf Hambe, Libera me

Och när allt sagts och gjorts och de lagda korten ler från bordet, vad återstår då, annat än tacksamheten inför livets sköna vansinne?
Dofter kommer, och tårar går

Jag har åter tagit ett djupt andetag och tvingat fram ett av de Svåra Samtalen ur min mun, och in i mina öron
Han har talat, och jag har lyssnat, jag har talat, och han har tystnat
Vi förstår nog inte helt hur vi påverkar varandra, hur vida vi rubbar varandras cirklar, puttar varandra ut mot rymdkylan eller in mot solen
Jag får ett enkelt förlåt, och tillåts säga det som iakttagits i det tysta, vi ställer oss på varsin sida av elefanten i vardagsrummet, med ögonbindlar, känner, känner en orm, en palm, ett pussel av verklighet och verksamhet, av nära, kära tillgivenheten

Att få andas i nacken, att få snyfta torra tårar
Inte många, det behövs inte, men några, och sedan ömhetsbetygelser och en känsla av stress och overklighet
Han går, vi fattar varandras händer, ler, och så stänger jag dörren om runda glasögon och grön plastjacka och stickad tröja och byxor med en kaffefläck och så, precis när ytterdörren stängs öppnas dörren till rummet bakom och vardagen kommer ut och frågar om han har gått
"Du missade honom med en sekund", svarar jag
Vardagen ler, ställer sig och börjar diska
"Fast det kanske var med flit," skämtar jag, landar, suckar inåt
Vardagen skrattar till, jag är inne på rummet, spelar spel, kollar mail, oroar mig över småsaker, som för att finna små fintrådiga rötter att leta mig tillbaka till Jorden med, jag skriver dagbok med ljusgul bakgrund igen, jag ser bokstäverna dansa fram under mina fingrar

Nu är detta min vardag, ett slag, ett tag, en dag, sedan sköljs även detta bort, ut i förändringens hav och jag sveps med, eller dyker ut, jag vet inte längre om jag är kusk eller häst, och så många stränder, inom och utom mig, väntar
Nu, för första gången vet jag att floden kommer, en tåreflod av glädje, av sorg, av längtan, av farväl, av oro, av äventyr, och Watersnoodramp -53, du var ingenting mot den översvämning jag kommer att bringa de låga länderna
Vi far
Vi flyger

JAG HAR KOMMIT IN PÅ UNIVERSITEIT VAN AMSTERDAM
(fast på psykologilinjen, av någon anledning - A och E, ska vi bli kollegor? Lär väl iofs vara lätt att ändra på. Jag har någonstans hört att det inte direkt brukar vara svårare att komma in på teologi än psykologi)

Bring your buckets by the dozens...

Det är mycket som händer, men så har det väl varit sedan jag kom hem från Jerusalem
Har varit i Uppsala sedan i fredags, med hektiska dagar och vindränkta nätter, ungefär
Määh
Jag ringde S igår och kunde önska honom grattis på födelsedagen samt hälsa till hans familj på det där språket
Och höll ett föredrag om kabbala inför folk som till största delen hade grepp om vad jag pratade om
Och så följde jag med till "ökenmässa" i Helga Trefaldighet här i Uppsala, där rökelse stod högt i kurs
Det var vackert - en präst som höll i trådarna för vad som skulle hända, brast då och då upp i så breda leenden att man trodde att han skulle tappa överdelen av huvudet, och i slutet, när han gick runt och stänkte vatten över församlingen kunde han inte hålla sig för skratt
Det var något otroligt lustfyllt över hans sätt att fira gudstjänst på - nästan som om han, Gud förbjude, uppskattade det

Eftersom jag sitter i min religiösa kris just nu - jag omhuldar den till och med ömt, som om jag är rädd att tappa den och glömma av den om jag inte blåser upp den ytterligare lite nu, när jag i själva verket är säker på att det är den som tvingar mig vidare till all galenskap jag stöter på nu
Men så till poängen: jag tog emot mässan
Det var inte igår
Och även om det kanske inte kändes helt rätt mot kyrkan (och rakt inte rätt enligt judisk lag) så blev jag lite: vad fan, det är därför jag ska göra det
För att jag rädd för reglerna
Så det kanske inte var så mycket för Kristi kropp som för att få gå tantra på mycket av vad jag tycker och tänker
Ledordet just nu är att bryta, bryta, bryta sönder

Och så fick jag ett mail från Universiteit van Amsterdam alldeles nyss om att de tagit emot min ansökan och skulle typ sätta sig och begrunda den i sex veckor
Jag fick chans att prata med mor igår också och hon sade ungefär: stanna i Stockholm eller dra till Amsterdam, men dra för fan inte till Lund
Hon står fast vid det där, den tokan...

Våra lektioner har börjat hållas på nederländska, och just nu har jag 1000 sidor nederländsk litteratur framför mig
Det är galenskap, men kommer att gå bra
Däremot kommer jag nog att hoppa tentan i fonetik och formlära, för den kommer jag helt enkelt inte att klara

Solen skiner, men askan är på väg in
Armageddon, vad!

Har en mycket dålig dag, utan egentlig anledning
Läser dock Tolkien och tänker att man har ett människovärde trots att man sumpar saker, för så säger Jesus och FN, typ

Sus Anne!

Igår förstod jag min första nederländska ordvits samt lyckades improvisera en kort muntlig presentation
Det blir en alldeles okristlig mängd nederländska att läsa de närmaste veckorna (1000 sidor skönlitteratur till den 25 maj), och allt mer av lektionerna har börjat hållas på nederländska
Det är spännande hur fort man lär sig
Talar med kamrater som får besked
Efter Domen öppnar sig hela Världen
Jag försöker vanligen att vara så tydlig som det bara går här, eftersom många av mina projekt hittills slagit knut på sig själv genom att vara för kryptiska
Men det är inte alltid orden räcker till
Och framtiden närmar sig stadigt

Lejonhjärta

The looking glass so shiny and new
How quickly the glamor fades
I start spinning slipping out of time
Was that the wrong pill to take (Raise it up)
You made a deal and now it seems you have to offer up
But will it ever be enough
(Raise it up raise it up)
It´s not enough
(Raise it up raise it up)

Here I am a rabbit hearted girl
Frozen in the headlights
It seems I´ve made the final sacrifice

We raise it up this offering
We raise it up

This is a gift it comes with a price
Who is the lamb and who is the knife
Midas is king and he holds me so tight
And turns me to gold in the sunlight

I look around but I can´t find you
(raise it up)
If only I could see your face
(raise it up)
Instead of rushing towards the skyline
(raise it up)
I wish that I could just be brave

I must become a lion hearted girl
Ready for a fight
Before I make the final sacrifice...

And in the spring I shed my skin
And it blows away with the changing wind
The waters turn from blue to red
As towards the sky I offer it...

This is a gift

- Florence + The Machine, Rabbit Heart (Raise It Up)

הלכה

Skickade just iväg min ansökan till Universiteit van Amsterdam
Dörrar blåser igen bakom mig
Och byggnadsställningar kollapsar under sin egen tyngd
Man kan säga att tempelbygget faller samman inför mina ögon
Men att där återstår en evig mur, en öppen blick, en tom rulle att skriva nytt på
Domen är inte att underskatta - Hon har kommit för att döma min trånga lilla värld åt undergång, och det är som att djupen öppnat sig och att jag sugs ned för ett dop vid världens ände
Kanske passar det då att vända blicken mot redan sjunkna länder

Jag har uppgått i många vackra samtal den senaste dryga veckan, och virvlat runt i många drömbankar
Det finns så många lyktor på vägen att den blir bländande ljus och strålande att se på

Ja just, glömde jag säga att jag genomgår en smärre religiös kris?

Jag ska till Etiopien i sommar
Och ska läsa småkurserna Fantasylitteratur och God Bless America - kristendomens utveckling i USA från George Washington till Barack Obama
För man säga "lol" här?

Känner fortfarande ångest över den kommande tentan, men har åtminstone kommit på en bra ångestdämpare (bättre än glass, till och med): att plugga
Jag gör det mer för att avvärja paniken, men den stora fördelen med det är ju det faktum att det faktiskt även markant ökar mina chanser att klara nämnda tenta...

För övrigt har jag också hört rykten om att någon setts påta i trädgården igen

Se fåglarnas skara!
Till främmande land
de suckande fara
från Gauthiods strand
Med vädren de blanda
sitt klagande ljud:
"Var skola vi landa?
Vart för oss ditt bud?"
Så ropar den fjädrade skaran till Gud

"Vi lämna med oro
de skandiska skär
Vi trivdes, vi voro
så lyckliga där
I blommande lindar,
där nästet vi byggt,
balsamiska vindar
oss vaggade tryggt
Nu sträckes mot okända rymder vår flykt
...

Vad göra vi längre
i norden? - dess pol
blir dagligen trängre,
mer dunkel dess sol
Vad båtar att kvida?
Vi lämna en grav
Att fly i det vida
Gud vingar oss gav
Så varen oss hälsade, brusande hav!

- ur Erik Johan Stagnelius "Flyttfåglarna"

Ibland leder ett enda glas vatten till tio timmars nattlig diskussion om Gud, magin, kroppen, döden
Samtalet får eget liv, kan inte ebba ut, tränger samman de talande, binder dem vid varandras ord med mjuka fjättrar av intresse och absurditet
Jag ska sova och försöka vakna ur vansinnet

Jag kommer aldrig förstå min mor
Hon får adrenalinpåslag av att tänka sig mig i Lund
Amsterdam eller Jerusalem, däremot, rubbar henne inte nämnvärt...

Har haft otrolig fin kväll, med bekvämt umgänge och spännande samtal, trivsam sömn och knasiga drömmar

Hem imorgon efter kort visit
Världen växer

Och så gillade jag Livelihood - Syster Sol är väl fin på egen hand, men jag tycker ändå bättre om hela bandet
Dar dansat, hoppat och hånglat till dem på en och samma gång

Conversatie

Idag har jag klarat av en längre konversation på nederländska (samt läst ut nedan nämnda Oeroeg)
Det känns nästan lite obehagligt att det går så lätt: om jag koncentrerar mig klarar jag av kurslitteratur på nederländska nu (har faktiskt även lånat en bok, "Onze Literatuur", för att plugga på litteraturhistoriedelen). Jag förstår vad som sägs, och börjar stapplande bli allt bättre på att uttrycka mig själv också. Att skriva är fortfarande svårt och där får jag lätt känslan av att vara efterbliven ett par rader in i en text. Men det kommer väl. Jag blir både glad och skrämd av det, ska jag säga.
Just nu sitter jag och övar liturgiska melodier och känner mig så otroligt glad över min församling. Jag är inte arg som ett bi längre, av den enkla anledning att folk där är så himla fina, trots att organisationen fungerar så magsjukeframkallande dåligt. Det är värt mycket.
Har köpt matze och börjar känna ett visst pepp inför Pesach. Det är något nytt, ska jag väl tillstå...

Som sagt: ikväll Falun, för att fixa och trixa, slippa och slappa, och ta mamma Mu vid hornen.
För övrigt skulle jag så gärna vilja känna att jag bodde säkert på ett ställe, för då skulle jag skaffa en gris.

Förresten har jag nu skaffat såväl ny väska som ny plånbok...
Samt klarat en tenta alldeles galant
Kanske är man lyckats kasta ljus på några gamla skuggor

Pesach närmar sig, och uttåget ur Trånghetens länder

Det tar emot en del att lägga ut den här nyligen och genom en galen slump återupptäckta bilden, men det känns som att det behövs - jag vill upprätthålla någon illusion av total ärlighet gentemot mig själv här
Detta är då, på foto, ett av de ögonblick som ändrade mitt liv
Bredvid mig, med grönrosa hår, sitter en som senare kom att bli min första och enda uttalade pojkvän, och som många gånger styrt in mitt liv på nya stigar
Det var också genom honom jag totalkvaddade mitt enda förhållande med en dam

Det här vinterlägret med Grön Ungdom i Falun var den vecka som fick mig att vakna som människa, att bli en politisk, etisk och sexuell varelse, som vågade börja utforska bråddjupen i mig själv, andligt, fysiskt, socialt
Många av de människor jag mötte då har jag mött igen senare, ibland utan att känna igen dem, för att lära känna dem på nytt och först i efterhand förstått att jag spenderade sju dagar med dem i ett hus där linssoppa, sunkiga dreads och unkna filtar dominerade atmosfären såväl bildligt som bokstavligt
På sätt och vis var det här jag blev till
Välkommen att se en förlossning

Ik vind ooit mijn weg, ik ga tot het einde

Fick just en smärre chock av att se mitt femtonåriga jags första kyss med en annan kille, fångat på bild
Är dessutom just hemkommen från "Miss Kicki", som var alldeles enormt bra och svenskt svårmodig - och dessutom lite homofil
Jag begär inte mer av en film

Känner mig märklig till mods nu, också för att jag snart läst ut "Oeroeg" av Hella Haasse, den bok jag fick av Sebastiaan i höstas. Jag har gått och gruvat mig för att läsa ut den och har därför lagt undan den i ett par månader nu. Men nu kommer jag inte ifrån det. Det är två sidor kvar.
Och på måndag träder jag in i en ny årscykel i och med Pesach (judendomen har tre fortfarande firade nyår: Rosh haShana, det stora, Tu biSh'vat, naturens nyår och Pesach, detvetesjuttonvadförnågots nyår). Och det kristna nyåret har passerat. Och Samhain. Och min födelsedag
Nu finns det inga spärrar längre för att se det obehagliga i vitögat: i år händer Det
Det enda som är kvar är väl skolåret, men det förutsätter ju lite att jag redan låtit Det hända
Vilket år jag än räknar på är det i år Det kommer brölande, stångande, rusande in i mitt liv
Kanske hade en utsträckt, mjuk hand hjälpt
Tills vidare får moroten och piskan räcka, är jag rädd

Jag ska upp till Falun imorgon, och berätta om mina planer för mor - mitt och hennes förhållande bygger ju på att jag kommer ut på olika vis
Tyvärr minns jag inte alls hur hon tog mina planer på att flytta till Stockholm
Det hade kanske hjälpt att hantera den här situationen nu, för jag vet att jag kör näven rakt i ansiktet på henne
Det kommer att göra fanemig så ont i knogarna...

Tot ziens

En vän sade en gång till mig att jag har två kriterier för bedömandet av konst:
1) om den är bra
2) om den innehåller nakna pojkar

There is pleasure in the pathless woods,
There is rapture on the lonely shore,
There is society where none intrudes,
By the deep sea and the music in its roar;
I love not man the less, but Nature more.

- Lord Byron

Ik heb zo waanzinnig gedroomd

Drömmande drömmer drömaren drömska drömmar
Jag vaknade nyligen upp från en dröm som berörde mig ganska djupt, ska jag erkänna
Jag drömde att jag träffade killen som fick mig att slutligen gå in i ett sexuellt sammanbrott på Yom Kippur 2008, ett par månader senare
Jag ska inte säga något om namn, men han var döpt "Guds domare" och var visserligen både smart och snygg och mysig - vad som däremot inte fanns alls var personkemi
Under en veckas tid hann vi bråka om allt från terminologin kring radband till matlagning och lukten på tvålar
Vi var båda elaka och försökte hänga ut varandra, och trots att vi hörde av oss till varandra lite halvhjärtat efter det var det nog en lättnad för båda att inte ha mer kontakt
Det närmaste vi kommit kontakt har varit att vi då och då besökt varandras konton på Qruiser, utan att ha skrivit något

Det stora problemet med honom var dock inte den självklara grälsjuka som uppstod mellan oss, utan det faktum att vi hade sex med varandra
Det är ett minne som är väldigt dubbelt för mig, såhär i efterhand, och något som pyrde olustigt innanför ögonlocken under hela Ne'ila, den sista delen av Yom Kippur, och som mer eller mindre fick mig att vrida mig där jag stod i olust
Det var något med det minnet som drev på mig mot väldigt obehagliga perspektiv på mitt sexliv upp till den punkten, och den väckte en fråga jag verkligen inte ville - men var tvungen att - svara på: Har jag förvaltat min förmåga till sex väl?
Jag tenderar att se livet i termer av gåvor, med själva livet som den största
Kroppen, medvetandet, uppväxt, härkomst, relationer, levnadsbana, möten, händelser, företeelser, möjligheter, motgångar - ibland är gåvorna jobbiga eller rent vidriga, men alltid givna
Här drar jag mig för att tala om Gud, eftersom det ordet på något sätt är för litet för detta givande, för smutsat av mänskliga modeller, begränsningar och avgudabildar - källan till de här gåvorna är så omätbart mycket större än vad jag med kofot skulle kunna pressa in i ordet "Gud", det här är i så fall Gud när hon är så mycket större än något vi ens kan börja formulera om henne
Och jag ser sex som en av de högsta gåvorna jag överhuvudtaget fått ta emot
Med den här "världsbilden" (även om det inte är något jag själv utarbetat, utan snarare ett tacksamhetsperspektiv som följt mig för länge för att jag ska kunna komma ihåg när jag hade det) följer dock förstås även ett ansvar, för att inte kasta bort eller missbruka det fritt givna

I och med den här killen tvingade jag verkligen ställa mig frågan om jag förvaltat den gåvan väl, och svaret blev - precis som jag fruktat - ett omskakande, hårresande NEJ
Det fick mig att fundera igenom min sexualhistoria fram till den punkten, och insåg att den, trots att den på många sätt varit vacker, också varit... tja, missbrukad, illa förvaltad, och inte vad jag faktiskt ville - jag har högre krav på mig själv än så
Kanske blev det ännu tydligare av det faktum att själva minnet av den morgonen då Det hände faktiskt var väldigt fint, även på det sätt som gjort att jag ibland återvänt till det i fantasier, vilket inte är så vanligt för mig - men en påminnelse om att det ändå kan vara, för att tala klarspråk, fel
Jag lovade mig själv något på Yom Kippur innan vädurshornet sjöng och förlåten - och med den "himlens portar" - drogs igen, och jag har hittills lyckats leva upp det helt okej
Jag har lyckats undvika dåliga situationer och lyssnat på annat än bara kroppen - och ibland lyssnat på just den för att undvika dem också - lyckats hålla mig själv i styr, ge mig hän där det varit rätt
Lyckats samtala, avbryta, avhålla
Jag har inte alltid klarat av det, men det löftet har gett mig ett nytt perspektiv, ett nytt filter att se tillvaron genom

Och sedan, efter Yom Kippur, träffade jag en annan Domare, som verkligen kändes som en sänd gåva, någon som trädde ut ur jorden men samtidigt även ur himlarna, inte i perfektion eller skimmer, utan just som en gåva, en börda, en utmaning
För första gången på år grät jag över en förälskelse, lät mig svepas med, kände "pirret"
Idag vet jag inte vad jag tänker om det, och det gör mig arg - jag känner mig lite besviken, över mitt eget känsloliv, men ska inte säga något än
Men ibland är det klart att man bara längtar efter en enkel pojkvän att hänga med
Det är ju inte på riktigt, men längtan kommer och knackar på ibland innan man kommer ihåg det exocerande ordet "dr Andie" och återvänder till sina sinnens fulla bruk
Jag funderar mer på mer på frikopplande, men idag har jag fullt upp med att översätta texten "mijn tante is een grindewal" (min moster är en grindval) till svenska, måste sno ihop en predikan, fixa och dona och slutligen kollapsa utan att tänka på sådant bök och stök

Men det var märkligt att drömma om honom - jag hade nästan glömt av honom, eller stoppat undan honom i facket av "inaktiva minnen" - det gav mig också en tankeställare, ska jag säga

Lehitra'ot

Finländska impressioner

Igår besökte jag en vigilia hos finsk-ortodoxa kyrkan på Söder, mycket som resultat av att ha haft lite kontakt med kantorn där.
Jag har varit på ortodox gudstjänst tidigare, men då en tämligen skitnödig, grekisk-ortodox sådan. Även om båda gudstjänsterna hade samma stämning i grunden var det ändå svårt att inte tänka att det var skandinaver som låg bakom den här - där fanns ingen uppdelning kring var män och kvinnor skulle stå, inga huvuddukar, det uppstod inga som helst problem när jag frågade om jag kunde behålla kippan på i själva kyrkosalen, och där fanns en viss utmärkande effektivitet.
Till exempel hade man, då man delar den judiska synen på dygnet (att det nya dygnet börjar när solen gått ned), slagit ihop lördagens aftongudstjänst med söndagens morgongudstjänst för att folk inte skulle behöva gå upp så tidigt till mässan på söndagen. Jag kunde inte annat än ge tummen upp åt den praktiska andan i det resonemanget.
Trots att ett par stycken av gudstjänstens moment var på finska fick jag ut väldigt mycket av att försöka hänga med i vad som hände, även om 90% såklart ändå går en över huvudet.

Det tog mig lång tid att förstå västkyrkans liturgi, trots att jag presenterats för den på svenska, och började se nyanserna i den, "manuset" bakom, och själva tempot i den, vad den försökte säga och hur, och hur den byggdes upp mot sitt klimax, och var det låg.
Än mer så i fallet judisk gudstjänst, då, som dels är på hebreiska, dels har mycket färre moment som talar till det rent sensoriska; färre dofter, melodier, instrument, etc.
Den judiska gudstjänsten består nästan helt av ord, och när man frångår det för det mer påtagliga, nämligen interaktionen med Arken och ritualet kring Torarullarna, som inbegriper både processioner, bugningar, kyssar och flera andra mer fysiska moment, är det ändå lustigt nog ändå just textläsning. De flesta tilläggen utanför standardramen är visserligen också fysiska; man blåser i vädurshorn, man viftar med palmblad, man faller på knä, man klär sig i vitt eller svart, man tänder ljus, man uppför lövhyddor, man dansar, etc.
Och det ska väl också sägas att den är mer fysisk än en protestantisk gudstjänst - den har ändå bugningar, vissa rörelser och en särskild koreografi som t.ex. Svenska kyrkan nästan helt saknar.
Ändå är judisk gudstjänst otroligt icke-sensorisk. Den är mest en textmassa, en högläst bok, och att upptäcka dess inre system, dess olika moment och dess komplexitet (och den räknas till ett av de mest komplexa liturgiska systemen, tillsammans med zoroastrismens och just den kristna ortodoxin).

Var jag ska placera den ortodoxa gudstjänsten är svår. Å ena sidan är den nästintill extremt textbaserad och många stycken upprepas Gud vet hur många gånger. Kören, prästen och högläsarna kör i ett och liksom förra gången kände jag hur ordströmmen efter ett tag nådde den punkt där man inte kunde koncentrera sig helt längre utan istället vaggades in i en stämning, bröts ned av själva mängden ord som strömmade över en, och fann någon form av meditativ tomhet i att stå där. Församlingen är väldigt passiv - nästan allt utspelar sig mellan prästen och kören, och det enda församlingsmedlemmarna gjorde var att korsa sig, nicka och vid ett tillfälle falla på knä och kyssa prästens hand efter att han välsignat dem.

Men där fanns å andra sidan många praktiska moment - jag förstod så mycket att systemet med dörrarna - tre stycken - som prästen använder för att komma in och ut ur det allraheligaste där altaret står, var mycket intrikat, och det gick många rundor med rökelsekar. Likaså hade evangelieläsningen viss pompa och ståt, och någon gång nära slutet gick prästen ut med ett krucifix (som legat på altaret) i ett fat han bar på huvudet och lade det på en pulpet i mitten av kyrkan, som församlingsmedlemmarna kysste och föll på knä inför.
Likaså tände folk också ljus och kysste ikoner.
Jag ska genast säga att ortodox gudstjänst fascinerar mig - i alla de små, små detaljerna försöker den verkligen säga något, och noggrannheten med vilken man ser till liturgins allra minsta moment är imponerande. Judisk gudstjänst delar detta fokus på riten, men där finns ändå enorma skillnader också, även om man också kan se de strukturella likheterna i psalmläsning, böneutrop/kollektbön, bön, formell bibelläsning.

Jag kan inte återge mer än ett svepande intryck, men i det tekniska, med all recitativ sång, alla melodier (precis som i judisk gudstjänst är i stort sett inga moment talade, utan all text läses till vissa repetativa melodislingor), den ständiga växlingen mellan bibelprosa och senare poesi, mellan långa stycken och korta standardformuleringar, och de upprepade tågen med rökelsekaret, uppstod en viss stämning - inte någon exotisk mystik eller påträngande evangelikal extas, utan snarare en tomhet som kunde komma fram efter att man under så lång tid låtit tankarna flyta ut i gudstjänstspråket.
Den stämningen kan ibland infinna sig för mig någon gång under den sista tredjedelen av judisk gudstjänst, men protestantisk gudstjänst är tyvärr för kort för att man någonsin ska komma dit. Det är snarast ett utmattningens meditativa lugn.
Det är också ett bra bevis på gudstjänsten starka psykologiska kraft, även när vi talar om de mer lågmälda gudstjänsterna som återfinns i synagogan eller den liturgiska kyrkan och inte om någon pladdrande frikyrkoförsamling, för även om jag inte deltog alls eller köpte der underliggande idéerna eller språket kunde jag ändå ta del av känslan, även som utomstående.

Sedan avrundades kvällen med att vi gick ut ett par stycken och tog en öl och kunde prata igenom det hela, jag med mina perspektiv, de andra med sina, och det var så givande att jag fortfarande går lite på moln efter det.