En insikt som slog mig idag då jag stod och väntade på att en klaffbro skulle upp och ned igen, och såg en båt passera: jag har ingen relation till vatten
Jag har bott vid eller nära vatten de senaste fyra åren men jag har aldrig utvecklat någon egentligen relation till det
Trevande försök har funnits mellan mig och vattnet ute på Lidingö
Men i stort, nja, inte
Jag tycker om vatten, framförallt att röra mig i det, att se det, att höra det, att ta intryck av det, men jag kan inte säga att jag har vatten i mitt medvetande på samma sätt som jag har luft (höjder, vind, min vilda kärlek till flyg), eld (ljus, brasor, förtärandets symbolik), jord (växter, mylla, berg, fötter, rötter)
Vatten för mig är mest: kul att folk i bibeln var så rädda för det, knäppt att det finns så mycket av det i Stockholm, och så vansinnigt mycket av det i Amsterdam
Man tycker att jag borde ha fått några bindningar till det genom att växa upp i en stad med en å, men i sanningens namn tror jag inte att det räcker
En å flyter inte på egna villkor - den leds genom en stad ungefär som en gata och den hittar inte på några hyss eller förändrar andras liv
Kanalerna, däremot, trots att de är utgrävda, och Amstel, trots att den är tämjd, har intagit hela Amsterdam, vindlar sig ut och in genom varje kvarter, är en lika självklar del av staden som gatorna
Det går inte att gå i Amsterdam utan att se vatten, det går inte att orientera sig utan att ta broar med i beräkningen
Veta vilka som är klaffbroar, vilka som står fast, vilka vattendrag man ska ta sig över, vilka som går att ta sig under, var vattnet har gett upphov till myggstorm och var det bara är översvämmat av änder
Kanalerna - och de nyckfulla regnskurarna - gör att man ständigt rör sig genom sten och vatten, tegel och fukt, på ett ännu mer påträngande sätt än i Stockholm, där själva öarna i alla fall är tämligen fria zoner
När du väl är på en ö i Stockholm kan du för ögonblicket låtsas som att hav och Mälare inte svallar omkring dig
Men på sätt och vis blir vattnet ett svart hål i mitt perceptionsfält - jag kan se det, och då och då fångas av det i nästan vansinnig fascination, men sedan släpper jag det och går vidare igen
Puttar undan medvetenheten om det till någon vrå av synen, hörseln, huvudet
Min lösning: försöka baka in vatten i mitt synfält, kanske även i mitt liv
Jag menar, jag har badat mer denna sommar än de senaste fem åren sammantagna (vilket nu inte är så svårt, eftersom jag nog inte alls badat de senaste fem åren, tror jag)
Simning? Vi får se
Men en rolig insikt