Huff, sitter och lyssnar på Imperiet - att jag inte tänkt på låten "Bibel" tidigare
Jag har ju för fan vuxit upp med Synd
Sitter i jobbigt samtal just nu, men ett samtal som behöver tas - och ett samtal som någon annan faktiskt tog upp med mig, och inte vice versa (ni vänner som vet att ni står i motsatsförhållande till mig vad gäller sådant här kan ju skadeglatt notera det i era bakhuvuden)
Men det tar på - jag tvingas vara tydlig, och får tydliga svar
Jag uppskattar ärligheten, men det svider lite
Och det är alltid jobbigt att diskutera De Groote Twee, framförallt med varandra, och nu diskuterar vi, jag och Namnen, oss och det vrider om lite, och kanske borde man inte lyssna på sorgesam indie samtidigt, men det är svårt att låta bli
Men jag blir också tröstad, tröstad in i djupet av mitt hjärta, och känner mig tryggare och friare
Sorgsnare också, det är givet, men det hör hit
Jag har gjort den sista tentan på Nederländska I nu
Jag har klarat en universitetskurs
Jag ska betala in min terminsavgift till Universiteit van Amsterdam på onsdag, insha'alla, och har fått ett rum i centrala Amsterdam
Jag har diskuterat sex och kroppskontakt, kärlek och tillgivenhet, närhet och umgänge, med Namnen, och han för mig till tårarnas brant i många olika riktningar, så att det tycks mig stupa lodrätt nedåt var jag än vänder mig, men han gör det i omtanke och ärlighet och jag gråter visserligen inte, rent fysiskt, men inombords är det en stilla syndaflod
Det gör ont att ha hans kärlek, och hans osäkerhet, och hans nakenhet, och hans kropp
Och det gör ont att ha min förvirring, och kluvenhet, och närhet
Vi kommer att bo i samma korridor, och jag sitter just nu och läser honom skriva att han älskar att somna naken med mig och framtiden går fram som en motorsåg genom mig
Jag känner mig trött och uråldrig gammal, men också ung, grön och oerfaren på en och samma gång
Och jag slås väl av motsatsen av vad Visheten en gång sade: jag skulle inte börja älska den jag blev inlåst i ett rum med, jag skulle med tiden bara bli alltmer irriterad tills jag började skalla dörren för att komma ut
Det känns som att det alltid finns en del i mig som säger "Gud vad gärna jag skulle vilja vara ihop med honom, jag blir galen av det här, jag vill bara sjunka in i en vardag med honom och typ gifta mig med honom och föda hans barn" (nästan helt sant) och en annan del som bara är irriterad och trött på honom och vill hålla honom på avstånd
Så känner jag nu i och för sig inför alla jag blir intresserad av
Jag blir galen på mig själv - jag kan inte lägga någon i ett tydligt fack, alla hamnar i frustrerande gråzoner där jag inte kan skilja tillgivenhet och romantiskt intresse åt
Namnen brukade ligga i ett tydligt fack - han låg där längre än någon annan, men sedan i julas dansar även han i den emotionella dimman
Jag blir så trött på mig själv - jag kan gråta över min egen längtan och över min egen kallhet
Det kallas väl feghet, har jag hört, men även kärlek
Ibland undrar jag över hur Israelresan hade kunnat gå, och på hur den nu gick, och på vad den lett till
Jag minns den natt då allt förändrades, då han skyndade in i en sherut, och senare, hur jag grät tills jag trodde att jag skulle drunkna, och hur, vid Västra muren, ytterligare ett beslut fattades
Mitt livs två största beslut har fattats där, inför de gamla fallna stenarna, som om det bergets nedbrutenhet kunnat användas som språngbräda till mitt helande, som om dess fallenhet kunnat hjälpa mig att växa, ett frö sått i aska, ett livets träd som vuxit upp ur ruinerna
Det är stora gåvor, och svåra förluster, jag tagit till mig framför den gamla väggen
Och nu, nu börjar drömmar spilla ut i verkligheten
