Jag kommer aldrig förstå min mor
Hon får adrenalinpåslag av att tänka sig mig i Lund
Amsterdam eller Jerusalem, däremot, rubbar henne inte nämnvärt...

Har haft otrolig fin kväll, med bekvämt umgänge och spännande samtal, trivsam sömn och knasiga drömmar

Hem imorgon efter kort visit
Världen växer

Och så gillade jag Livelihood - Syster Sol är väl fin på egen hand, men jag tycker ändå bättre om hela bandet
Dar dansat, hoppat och hånglat till dem på en och samma gång

Conversatie

Idag har jag klarat av en längre konversation på nederländska (samt läst ut nedan nämnda Oeroeg)
Det känns nästan lite obehagligt att det går så lätt: om jag koncentrerar mig klarar jag av kurslitteratur på nederländska nu (har faktiskt även lånat en bok, "Onze Literatuur", för att plugga på litteraturhistoriedelen). Jag förstår vad som sägs, och börjar stapplande bli allt bättre på att uttrycka mig själv också. Att skriva är fortfarande svårt och där får jag lätt känslan av att vara efterbliven ett par rader in i en text. Men det kommer väl. Jag blir både glad och skrämd av det, ska jag säga.
Just nu sitter jag och övar liturgiska melodier och känner mig så otroligt glad över min församling. Jag är inte arg som ett bi längre, av den enkla anledning att folk där är så himla fina, trots att organisationen fungerar så magsjukeframkallande dåligt. Det är värt mycket.
Har köpt matze och börjar känna ett visst pepp inför Pesach. Det är något nytt, ska jag väl tillstå...

Som sagt: ikväll Falun, för att fixa och trixa, slippa och slappa, och ta mamma Mu vid hornen.
För övrigt skulle jag så gärna vilja känna att jag bodde säkert på ett ställe, för då skulle jag skaffa en gris.

Förresten har jag nu skaffat såväl ny väska som ny plånbok...
Samt klarat en tenta alldeles galant
Kanske är man lyckats kasta ljus på några gamla skuggor

Pesach närmar sig, och uttåget ur Trånghetens länder

Det tar emot en del att lägga ut den här nyligen och genom en galen slump återupptäckta bilden, men det känns som att det behövs - jag vill upprätthålla någon illusion av total ärlighet gentemot mig själv här
Detta är då, på foto, ett av de ögonblick som ändrade mitt liv
Bredvid mig, med grönrosa hår, sitter en som senare kom att bli min första och enda uttalade pojkvän, och som många gånger styrt in mitt liv på nya stigar
Det var också genom honom jag totalkvaddade mitt enda förhållande med en dam

Det här vinterlägret med Grön Ungdom i Falun var den vecka som fick mig att vakna som människa, att bli en politisk, etisk och sexuell varelse, som vågade börja utforska bråddjupen i mig själv, andligt, fysiskt, socialt
Många av de människor jag mötte då har jag mött igen senare, ibland utan att känna igen dem, för att lära känna dem på nytt och först i efterhand förstått att jag spenderade sju dagar med dem i ett hus där linssoppa, sunkiga dreads och unkna filtar dominerade atmosfären såväl bildligt som bokstavligt
På sätt och vis var det här jag blev till
Välkommen att se en förlossning

Ik vind ooit mijn weg, ik ga tot het einde

Fick just en smärre chock av att se mitt femtonåriga jags första kyss med en annan kille, fångat på bild
Är dessutom just hemkommen från "Miss Kicki", som var alldeles enormt bra och svenskt svårmodig - och dessutom lite homofil
Jag begär inte mer av en film

Känner mig märklig till mods nu, också för att jag snart läst ut "Oeroeg" av Hella Haasse, den bok jag fick av Sebastiaan i höstas. Jag har gått och gruvat mig för att läsa ut den och har därför lagt undan den i ett par månader nu. Men nu kommer jag inte ifrån det. Det är två sidor kvar.
Och på måndag träder jag in i en ny årscykel i och med Pesach (judendomen har tre fortfarande firade nyår: Rosh haShana, det stora, Tu biSh'vat, naturens nyår och Pesach, detvetesjuttonvadförnågots nyår). Och det kristna nyåret har passerat. Och Samhain. Och min födelsedag
Nu finns det inga spärrar längre för att se det obehagliga i vitögat: i år händer Det
Det enda som är kvar är väl skolåret, men det förutsätter ju lite att jag redan låtit Det hända
Vilket år jag än räknar på är det i år Det kommer brölande, stångande, rusande in i mitt liv
Kanske hade en utsträckt, mjuk hand hjälpt
Tills vidare får moroten och piskan räcka, är jag rädd

Jag ska upp till Falun imorgon, och berätta om mina planer för mor - mitt och hennes förhållande bygger ju på att jag kommer ut på olika vis
Tyvärr minns jag inte alls hur hon tog mina planer på att flytta till Stockholm
Det hade kanske hjälpt att hantera den här situationen nu, för jag vet att jag kör näven rakt i ansiktet på henne
Det kommer att göra fanemig så ont i knogarna...

Tot ziens

En vän sade en gång till mig att jag har två kriterier för bedömandet av konst:
1) om den är bra
2) om den innehåller nakna pojkar

There is pleasure in the pathless woods,
There is rapture on the lonely shore,
There is society where none intrudes,
By the deep sea and the music in its roar;
I love not man the less, but Nature more.

- Lord Byron

Ik heb zo waanzinnig gedroomd

Drömmande drömmer drömaren drömska drömmar
Jag vaknade nyligen upp från en dröm som berörde mig ganska djupt, ska jag erkänna
Jag drömde att jag träffade killen som fick mig att slutligen gå in i ett sexuellt sammanbrott på Yom Kippur 2008, ett par månader senare
Jag ska inte säga något om namn, men han var döpt "Guds domare" och var visserligen både smart och snygg och mysig - vad som däremot inte fanns alls var personkemi
Under en veckas tid hann vi bråka om allt från terminologin kring radband till matlagning och lukten på tvålar
Vi var båda elaka och försökte hänga ut varandra, och trots att vi hörde av oss till varandra lite halvhjärtat efter det var det nog en lättnad för båda att inte ha mer kontakt
Det närmaste vi kommit kontakt har varit att vi då och då besökt varandras konton på Qruiser, utan att ha skrivit något

Det stora problemet med honom var dock inte den självklara grälsjuka som uppstod mellan oss, utan det faktum att vi hade sex med varandra
Det är ett minne som är väldigt dubbelt för mig, såhär i efterhand, och något som pyrde olustigt innanför ögonlocken under hela Ne'ila, den sista delen av Yom Kippur, och som mer eller mindre fick mig att vrida mig där jag stod i olust
Det var något med det minnet som drev på mig mot väldigt obehagliga perspektiv på mitt sexliv upp till den punkten, och den väckte en fråga jag verkligen inte ville - men var tvungen att - svara på: Har jag förvaltat min förmåga till sex väl?
Jag tenderar att se livet i termer av gåvor, med själva livet som den största
Kroppen, medvetandet, uppväxt, härkomst, relationer, levnadsbana, möten, händelser, företeelser, möjligheter, motgångar - ibland är gåvorna jobbiga eller rent vidriga, men alltid givna
Här drar jag mig för att tala om Gud, eftersom det ordet på något sätt är för litet för detta givande, för smutsat av mänskliga modeller, begränsningar och avgudabildar - källan till de här gåvorna är så omätbart mycket större än vad jag med kofot skulle kunna pressa in i ordet "Gud", det här är i så fall Gud när hon är så mycket större än något vi ens kan börja formulera om henne
Och jag ser sex som en av de högsta gåvorna jag överhuvudtaget fått ta emot
Med den här "världsbilden" (även om det inte är något jag själv utarbetat, utan snarare ett tacksamhetsperspektiv som följt mig för länge för att jag ska kunna komma ihåg när jag hade det) följer dock förstås även ett ansvar, för att inte kasta bort eller missbruka det fritt givna

I och med den här killen tvingade jag verkligen ställa mig frågan om jag förvaltat den gåvan väl, och svaret blev - precis som jag fruktat - ett omskakande, hårresande NEJ
Det fick mig att fundera igenom min sexualhistoria fram till den punkten, och insåg att den, trots att den på många sätt varit vacker, också varit... tja, missbrukad, illa förvaltad, och inte vad jag faktiskt ville - jag har högre krav på mig själv än så
Kanske blev det ännu tydligare av det faktum att själva minnet av den morgonen då Det hände faktiskt var väldigt fint, även på det sätt som gjort att jag ibland återvänt till det i fantasier, vilket inte är så vanligt för mig - men en påminnelse om att det ändå kan vara, för att tala klarspråk, fel
Jag lovade mig själv något på Yom Kippur innan vädurshornet sjöng och förlåten - och med den "himlens portar" - drogs igen, och jag har hittills lyckats leva upp det helt okej
Jag har lyckats undvika dåliga situationer och lyssnat på annat än bara kroppen - och ibland lyssnat på just den för att undvika dem också - lyckats hålla mig själv i styr, ge mig hän där det varit rätt
Lyckats samtala, avbryta, avhålla
Jag har inte alltid klarat av det, men det löftet har gett mig ett nytt perspektiv, ett nytt filter att se tillvaron genom

Och sedan, efter Yom Kippur, träffade jag en annan Domare, som verkligen kändes som en sänd gåva, någon som trädde ut ur jorden men samtidigt även ur himlarna, inte i perfektion eller skimmer, utan just som en gåva, en börda, en utmaning
För första gången på år grät jag över en förälskelse, lät mig svepas med, kände "pirret"
Idag vet jag inte vad jag tänker om det, och det gör mig arg - jag känner mig lite besviken, över mitt eget känsloliv, men ska inte säga något än
Men ibland är det klart att man bara längtar efter en enkel pojkvän att hänga med
Det är ju inte på riktigt, men längtan kommer och knackar på ibland innan man kommer ihåg det exocerande ordet "dr Andie" och återvänder till sina sinnens fulla bruk
Jag funderar mer på mer på frikopplande, men idag har jag fullt upp med att översätta texten "mijn tante is een grindewal" (min moster är en grindval) till svenska, måste sno ihop en predikan, fixa och dona och slutligen kollapsa utan att tänka på sådant bök och stök

Men det var märkligt att drömma om honom - jag hade nästan glömt av honom, eller stoppat undan honom i facket av "inaktiva minnen" - det gav mig också en tankeställare, ska jag säga

Lehitra'ot

Finländska impressioner

Igår besökte jag en vigilia hos finsk-ortodoxa kyrkan på Söder, mycket som resultat av att ha haft lite kontakt med kantorn där.
Jag har varit på ortodox gudstjänst tidigare, men då en tämligen skitnödig, grekisk-ortodox sådan. Även om båda gudstjänsterna hade samma stämning i grunden var det ändå svårt att inte tänka att det var skandinaver som låg bakom den här - där fanns ingen uppdelning kring var män och kvinnor skulle stå, inga huvuddukar, det uppstod inga som helst problem när jag frågade om jag kunde behålla kippan på i själva kyrkosalen, och där fanns en viss utmärkande effektivitet.
Till exempel hade man, då man delar den judiska synen på dygnet (att det nya dygnet börjar när solen gått ned), slagit ihop lördagens aftongudstjänst med söndagens morgongudstjänst för att folk inte skulle behöva gå upp så tidigt till mässan på söndagen. Jag kunde inte annat än ge tummen upp åt den praktiska andan i det resonemanget.
Trots att ett par stycken av gudstjänstens moment var på finska fick jag ut väldigt mycket av att försöka hänga med i vad som hände, även om 90% såklart ändå går en över huvudet.

Det tog mig lång tid att förstå västkyrkans liturgi, trots att jag presenterats för den på svenska, och började se nyanserna i den, "manuset" bakom, och själva tempot i den, vad den försökte säga och hur, och hur den byggdes upp mot sitt klimax, och var det låg.
Än mer så i fallet judisk gudstjänst, då, som dels är på hebreiska, dels har mycket färre moment som talar till det rent sensoriska; färre dofter, melodier, instrument, etc.
Den judiska gudstjänsten består nästan helt av ord, och när man frångår det för det mer påtagliga, nämligen interaktionen med Arken och ritualet kring Torarullarna, som inbegriper både processioner, bugningar, kyssar och flera andra mer fysiska moment, är det ändå lustigt nog ändå just textläsning. De flesta tilläggen utanför standardramen är visserligen också fysiska; man blåser i vädurshorn, man viftar med palmblad, man faller på knä, man klär sig i vitt eller svart, man tänder ljus, man uppför lövhyddor, man dansar, etc.
Och det ska väl också sägas att den är mer fysisk än en protestantisk gudstjänst - den har ändå bugningar, vissa rörelser och en särskild koreografi som t.ex. Svenska kyrkan nästan helt saknar.
Ändå är judisk gudstjänst otroligt icke-sensorisk. Den är mest en textmassa, en högläst bok, och att upptäcka dess inre system, dess olika moment och dess komplexitet (och den räknas till ett av de mest komplexa liturgiska systemen, tillsammans med zoroastrismens och just den kristna ortodoxin).

Var jag ska placera den ortodoxa gudstjänsten är svår. Å ena sidan är den nästintill extremt textbaserad och många stycken upprepas Gud vet hur många gånger. Kören, prästen och högläsarna kör i ett och liksom förra gången kände jag hur ordströmmen efter ett tag nådde den punkt där man inte kunde koncentrera sig helt längre utan istället vaggades in i en stämning, bröts ned av själva mängden ord som strömmade över en, och fann någon form av meditativ tomhet i att stå där. Församlingen är väldigt passiv - nästan allt utspelar sig mellan prästen och kören, och det enda församlingsmedlemmarna gjorde var att korsa sig, nicka och vid ett tillfälle falla på knä och kyssa prästens hand efter att han välsignat dem.

Men där fanns å andra sidan många praktiska moment - jag förstod så mycket att systemet med dörrarna - tre stycken - som prästen använder för att komma in och ut ur det allraheligaste där altaret står, var mycket intrikat, och det gick många rundor med rökelsekar. Likaså hade evangelieläsningen viss pompa och ståt, och någon gång nära slutet gick prästen ut med ett krucifix (som legat på altaret) i ett fat han bar på huvudet och lade det på en pulpet i mitten av kyrkan, som församlingsmedlemmarna kysste och föll på knä inför.
Likaså tände folk också ljus och kysste ikoner.
Jag ska genast säga att ortodox gudstjänst fascinerar mig - i alla de små, små detaljerna försöker den verkligen säga något, och noggrannheten med vilken man ser till liturgins allra minsta moment är imponerande. Judisk gudstjänst delar detta fokus på riten, men där finns ändå enorma skillnader också, även om man också kan se de strukturella likheterna i psalmläsning, böneutrop/kollektbön, bön, formell bibelläsning.

Jag kan inte återge mer än ett svepande intryck, men i det tekniska, med all recitativ sång, alla melodier (precis som i judisk gudstjänst är i stort sett inga moment talade, utan all text läses till vissa repetativa melodislingor), den ständiga växlingen mellan bibelprosa och senare poesi, mellan långa stycken och korta standardformuleringar, och de upprepade tågen med rökelsekaret, uppstod en viss stämning - inte någon exotisk mystik eller påträngande evangelikal extas, utan snarare en tomhet som kunde komma fram efter att man under så lång tid låtit tankarna flyta ut i gudstjänstspråket.
Den stämningen kan ibland infinna sig för mig någon gång under den sista tredjedelen av judisk gudstjänst, men protestantisk gudstjänst är tyvärr för kort för att man någonsin ska komma dit. Det är snarast ett utmattningens meditativa lugn.
Det är också ett bra bevis på gudstjänsten starka psykologiska kraft, även när vi talar om de mer lågmälda gudstjänsterna som återfinns i synagogan eller den liturgiska kyrkan och inte om någon pladdrande frikyrkoförsamling, för även om jag inte deltog alls eller köpte der underliggande idéerna eller språket kunde jag ändå ta del av känslan, även som utomstående.

Sedan avrundades kvällen med att vi gick ut ett par stycken och tog en öl och kunde prata igenom det hela, jag med mina perspektiv, de andra med sina, och det var så givande att jag fortfarande går lite på moln efter det.