Igår besökte jag en vigilia hos finsk-ortodoxa kyrkan på Söder, mycket som resultat av att ha haft lite kontakt med kantorn där.
Jag har varit på ortodox gudstjänst tidigare, men då en tämligen skitnödig, grekisk-ortodox sådan. Även om båda gudstjänsterna hade samma stämning i grunden var det ändå svårt att inte tänka att det var skandinaver som låg bakom den här - där fanns ingen uppdelning kring var män och kvinnor skulle stå, inga huvuddukar, det uppstod inga som helst problem när jag frågade om jag kunde behålla kippan på i själva kyrkosalen, och där fanns en viss utmärkande effektivitet.
Till exempel hade man, då man delar den judiska synen på dygnet (att det nya dygnet börjar när solen gått ned), slagit ihop lördagens aftongudstjänst med söndagens morgongudstjänst för att folk inte skulle behöva gå upp så tidigt till mässan på söndagen. Jag kunde inte annat än ge tummen upp åt den praktiska andan i det resonemanget.
Trots att ett par stycken av gudstjänstens moment var på finska fick jag ut väldigt mycket av att försöka hänga med i vad som hände, även om 90% såklart ändå går en över huvudet.
Det tog mig lång tid att förstå västkyrkans liturgi, trots att jag presenterats för den på svenska, och började se nyanserna i den, "manuset" bakom, och själva tempot i den, vad den försökte säga och hur, och hur den byggdes upp mot sitt klimax, och var det låg.
Än mer så i fallet judisk gudstjänst, då, som dels är på hebreiska, dels har mycket färre moment som talar till det rent sensoriska; färre dofter, melodier, instrument, etc.
Den judiska gudstjänsten består nästan helt av ord, och när man frångår det för det mer påtagliga, nämligen interaktionen med Arken och ritualet kring Torarullarna, som inbegriper både processioner, bugningar, kyssar och flera andra mer fysiska moment, är det ändå lustigt nog ändå just textläsning. De flesta tilläggen utanför standardramen är visserligen också fysiska; man blåser i vädurshorn, man viftar med palmblad, man faller på knä, man klär sig i vitt eller svart, man tänder ljus, man uppför lövhyddor, man dansar, etc.
Och det ska väl också sägas att den är mer fysisk än en protestantisk gudstjänst - den har ändå bugningar, vissa rörelser och en särskild koreografi som t.ex. Svenska kyrkan nästan helt saknar.
Ändå är judisk gudstjänst otroligt icke-sensorisk. Den är mest en textmassa, en högläst bok, och att upptäcka dess inre system, dess olika moment och dess komplexitet (och den räknas till ett av de mest komplexa liturgiska systemen, tillsammans med zoroastrismens och just den kristna ortodoxin).
Var jag ska placera den ortodoxa gudstjänsten är svår. Å ena sidan är den nästintill extremt textbaserad och många stycken upprepas Gud vet hur många gånger. Kören, prästen och högläsarna kör i ett och liksom förra gången kände jag hur ordströmmen efter ett tag nådde den punkt där man inte kunde koncentrera sig helt längre utan istället vaggades in i en stämning, bröts ned av själva mängden ord som strömmade över en, och fann någon form av meditativ tomhet i att stå där. Församlingen är väldigt passiv - nästan allt utspelar sig mellan prästen och kören, och det enda församlingsmedlemmarna gjorde var att korsa sig, nicka och vid ett tillfälle falla på knä och kyssa prästens hand efter att han välsignat dem.
Men där fanns å andra sidan många praktiska moment - jag förstod så mycket att systemet med dörrarna - tre stycken - som prästen använder för att komma in och ut ur det allraheligaste där altaret står, var mycket intrikat, och det gick många rundor med rökelsekar. Likaså hade evangelieläsningen viss pompa och ståt, och någon gång nära slutet gick prästen ut med ett krucifix (som legat på altaret) i ett fat han bar på huvudet och lade det på en pulpet i mitten av kyrkan, som församlingsmedlemmarna kysste och föll på knä inför.
Likaså tände folk också ljus och kysste ikoner.
Jag ska genast säga att ortodox gudstjänst fascinerar mig - i alla de små, små detaljerna försöker den verkligen säga något, och noggrannheten med vilken man ser till liturgins allra minsta moment är imponerande. Judisk gudstjänst delar detta fokus på riten, men där finns ändå enorma skillnader också, även om man också kan se de strukturella likheterna i psalmläsning, böneutrop/kollektbön, bön, formell bibelläsning.
Jag kan inte återge mer än ett svepande intryck, men i det tekniska, med all recitativ sång, alla melodier (precis som i judisk gudstjänst är i stort sett inga moment talade, utan all text läses till vissa repetativa melodislingor), den ständiga växlingen mellan bibelprosa och senare poesi, mellan långa stycken och korta standardformuleringar, och de upprepade tågen med rökelsekaret, uppstod en viss stämning - inte någon exotisk mystik eller påträngande evangelikal extas, utan snarare en tomhet som kunde komma fram efter att man under så lång tid låtit tankarna flyta ut i gudstjänstspråket.
Den stämningen kan ibland infinna sig för mig någon gång under den sista tredjedelen av judisk gudstjänst, men protestantisk gudstjänst är tyvärr för kort för att man någonsin ska komma dit. Det är snarast ett utmattningens meditativa lugn.
Det är också ett bra bevis på gudstjänsten starka psykologiska kraft, även när vi talar om de mer lågmälda gudstjänsterna som återfinns i synagogan eller den liturgiska kyrkan och inte om någon pladdrande frikyrkoförsamling, för även om jag inte deltog alls eller köpte der underliggande idéerna eller språket kunde jag ändå ta del av känslan, även som utomstående.
Sedan avrundades kvällen med att vi gick ut ett par stycken och tog en öl och kunde prata igenom det hela, jag med mina perspektiv, de andra med sina, och det var så givande att jag fortfarande går lite på moln efter det.
