Jag känner mig ledsen och nedslagen, måste jag säga
Jag har kunnat skriva de senaste dagarna (alla idéer tycks dyka upp i Falun - det här med att komma på litterära grejer i Stockholm tycks inte vara min grej), och det har gett mer än jag kunnat ana
Jag har skjutit en del saker framför mig och känner mig extremt asocial efter för många veckors umgänge med för många för mycket, så jag känner mig som en tämligen dålig vän just nu
Mycket tid har gått åt till att undvika telefonen
Men idag har jag hoppat studsmatta tills jag fick värk i magen (att ge mig träningsvärk är nu inte så svårt, iofs) och det var faktiskt helt otroligt skönt att få använda kroppen
Låt mig slippa kommentarer om det, känner jag, och menar då även mig själv

Men ja, ledsnaden
Just nu känner jag mig faktiskt alldeles fruktansvärt ensam
Det är inte okej att yttra något så klyschigt, men så är det
Det började med att jag fick ett sms från Namnen om att han skulle ha någon på besök och gick igång i känslan och sedan betedde jag mig så löjligt att jag knappt ens vill uttrycka det i text ens för mig själv, men jag kollade upp vem det var på fb och drog en lättnadens suck när jag såg att det var en tjej
Sedan blev jag arg, eller kanske mest besviken, på mig själv, och är fortfarande (det har var för ungefär 5 minuter sedan, alltså)
Jag trodde faktiskt inte att jag betedde mig så förrän jag nu fick det svart på vitt
Och jag har gjort det förut, utan att tänka på det efteråt
Och jag känner mig så säker på att på något sätt ha förlorat honom, eller kanske att han förlorat mig - jag vet faktiskt inte riktigt vad
Men jag känner mig faktiskt närhetsbehövande nu
Jag har inte träffat Den Gode Vännen sedan han profeterade med slutna ögon och jag tror inte att jag kommer att göra det igen heller
Det känns rätt - eller snarare känns det fel att inte låta det vara så - men det, tillsammans med annat som händer, gör mig väldigt skör
Det kom dessutom tillsammans med att jag återsåg M, och även om det var länge sedan jag kände något romantiskt för honom så är han ofrånkomligt pudrad med minnen och stoftet av frystorkade känslor
Ärliga samtal i Etiopien gjorde sitt, och nu sitter jag och läser en dagbok som utmanar mig i sin ärlighet och nakenhet

Det här halvåret har dominerats av tre vänner, en på sitt alldeles egna sätt, och de andra två på märkligt liknande vis, trots många praktiska skillnader
Jag har verkligen stått i skuggan av mina egna känslor, och har på något sätt ändå lyckats göra vad jag ska göra, få iväg ansökan, osv. och nu känner jag mig utmattad, som att jag skulle behöva sommaren till att bara ligga och vila i blomstren
Jag saknar Duvan (med Y) och hoppas få träffa honom snart
Men jag saknar också andra, mycket mer direkt och intensivt
Det är faktiskt mycket saknad, längtan och behov just nu
Jag längtar efter beröring, efter ensamhet, efter sömn, efter mjukhet, efter Gud, efter skärpa, efter disciplin, efter spontanitet, efter livfullhet, efter att få rubba mina cirklar till oigenkännlighet
Jag längtar efter förändring, efter förvandling, efter förtrollning
Jag längtar efter eschaton, antar jag
Och salvatio, agape, kanske även genesis, när vi ändå är i farten
Men mest av allt eschaton

Jag vet också att jag puttar mig själv över avgrundens brant, och ut i den djupa delen av bassängen, och kan inte tacka mig själv nog för det
Men jag backar ut i det, och ser allt jag lämnat bakom mig
Famnar jag nu saknar, kyssar jag försöker komma ihåg smaken av, dofter jag inte längre känner, minnen som bara kan bli blekare
Jag känner mig hudlös, och det finns så mycket som kan göra mig ledsen nu
Det är lustigt hur det kan sammanfalla så perfekt med att det här halvåret också varit det bästa jag upplevt på många år
Jag har haft en känsla av trivsel, av liv, av tillfredsställelse, än på länge, en exponentiell kurva upp från lågvattennivån på Sundbyberg, ute i Torsvik
Jag har rest igen, och jag mår verkligen så otroligt bra av att göra sådant, och jag har uppvisat mod, ärlighet, framförhållning, spontanitet, glädje, sorg, nakenhet och kan inte tacka mig nog för det heller

Men just nu känner jag mig otroligt nedslagen över min lilla "upptäckt"
Jag skulle, för tillfället, bara vilja slippa nyanser, komplikationer, gråzoner, osäkerhet och bara få ett klart svar
Även om jag tror att jag egentligen håller det i handen, utan att våga titta på det

Jag känner mig lite trött på mig själv just nu, och ser verkligen inte fram mot att åka till Gotland