Hemkommen från queersynagoga där jag blev kvar ett bra tag efter gudstjänsten
Det är alltid trevligt att lära känna nya människor, att utsätta sig för nya situationer, och det fanns gott om nya människor och nya situationer där
Många intryck for förbi - en ungersk kille som var fin men lite blyg, en ickejudisk kille som egentligen var där med sin flickvän men som satt bredvid mig och behövde guidas genom böneboken, en gammal herre som sade att han var blyg men överkompenserade, en rabbinska som sade att hon inte vigts än men att hon vägde upp det med att vara flata, en nyinflyttad amerikansk tjej som jag visst kommer att plugga med på måndag - och jag behöver sådana intryck och erfarenheter här
Men jag längtar efter Yom Kippur och vädurshornen och att lägga pannan mot golvet och få gråta under sin bönemantel
Det är två veckor dit, men jag längtar längtar
Jag behöver det, för att släppa på spärrar jag upptäckte ikväll

Jag och Namnen talades vid, om gossar i våra liv, och det blev väldigt tydligt, kanske för oss båda, att vi inte finns med varandra på det sättet längre
Han blev nog ledsen men jag tror samtidigt att det var han som styrde in det dit
Och jag känner att jag glidit i sidled från pojkvänsmaterial till bästa vän som du kan söka råd hos när pojkvännen strular
Jag vet inte om det bara är en känsla men jag hör ekon från tidigare
När jag ser tillbaka på mitt och Namnens förhållande har det varit konstigt på många vis, och jag lyckades äntligen sätta fingret på något: jag tror att vi demonterade samtidigt som vi byggde upp det genom att bete oss som vi gjorde - vi introducerade till föräldrar och gullade omkring men sade inget och låtsades vara vänner och jag försökte våga ta steget och fick inget gensvar, och jag ser nu på vilka punkter han försökte ta steget men jag inte gav gensvar
För subtilt
Och nu sitter vi här och låtsas som om vi inte sörjer vad som hänt men han letar på mig så fort han får chansen och var på vippen att följa med till synagogan ikväll bara för att umgås med mig men jag gav honom aldrig det han behövde, nämligen en liten push från min sida
Jag kunde inte göra det, av egoistiska skäl, men också för att jag inte fungerar så, och det är ett problem
Den passiviteten har söndrat mycket jag försökt bygga upp, och jag ser inte hur jag kan göra något åt den, om jag inte ska byta ut den mot aggressiv framfusighet à la mina amerikanska vänner
Jag skulle behöva begråta mig och Namnen, för även om jag inte blir ledsen över vad han säger så blir jag inte heller glad, och det utan att vara neutral, för neutral skulle innebära att jag på sätt och vis även var likgiltig
Det är bara så att jag inte tycker att det är hemskt att höra, men inte heller roligt
Och om jag säger något från mitt perspektiv, om mitt liv, säger han mycket lite
Men så, fem timmar senare, har han letat upp mig igen och jag förbannar mig själv för att jag funderar på hur jag smidigt kan få ut honom ur rummet, av anledningar som egentligen inte beror på honom - trötthet, integritetsbehov, känslan av att behöva rota sig ensam i en ny stad - men som absolut går ut över honom
Jag inser, och insåg redan då, att något bröts när jag var i Amsterdam i julas, att jag åkte dit kär i honom och åkte därifrån kär i Amsterdam
Vilket jag verkligen sörjde då det begav sig
Och min kärlek, min tillgivenhet, min omtanke, allt det har han
Men det senaste halvåret har jag tvingats sätta honom i perspektiv, mycket genom en annan, högst egendomlig och oväntad lins till person, men nu sitter vi här, i samma korridor, och har ett förhållningssätt och har regler vi båda förstår oss på och trivs med (jag hoppas att han trivs med dem) men vi kanske behöver en tillbakablick
På sätt och vis gör det flytten enklare, mer personlig, nästan mer "ren", och det vemod jag vill släppa fram är inte ens så mycket som ett nutida, aktuellt vemod som ett vemod som varit men inte bekräftats
Nu tror jag att sängen väntar, och längre bortom den, Yom Kippur