Prettige verjaardag

Så har ytterligare ett år passerat
Jag har fått påpekat för mig att jag nu ligger närmare 30 än 15
Jag kommer lustigt nog inte alls ihåg hur jag firade förra födelsedagen, och faktiskt inte den innan dess heller
Min nittonde födelsedag "firade" jag i Paris (eller snarare: glömde bort) och någon av de två senaste födelsedagarna åt jag ute med familjen i Falun
Nej vänta, nu minns jag något - förra födelsedagen avslutade jag hos J, och Namnen ringde mig på natten
Jag har för mig att det var en ganska dålig dag, eller åtminstone är det den känsla som finns kvar nu när jag tänker på det

Festen i fredags var helt fantastiskt rolig och mysig, med en perfekt mix av olika personer, med mycket sång, givande gruppdiskussioner och otrolig stämning, framförallt senare framåt kvällen
Det kändes också lite som de bra bitarna med hänget i Grön Ungdom, men utan de dåliga, och med en medel- och minimiålder klart över sexton
Jag har fått scharzwaldtårta av mor och återvände direkt till barndomen, samt en bokhylla, som redan är till största delen fylld, vilket såväl fröjdar som förfärar
Min syster kommer på besök imorgon, och jag har mitt första prov på tisdag, vilket gör att jag plötsligt tittar på min bok, Totaal - Basiscursus Nederlands voor anderstaligen, med lite mer ångest än vanligt

Jag är inte helt på humör att vilja uttrycka mig, och mycket av det handlar enbart om det faktum att jag fyller/inte fyller år och att det alltid fyller mig med ett visst vemod, inte för att jag vill vara kvar i det förra året, utan för att jag alltid har en känsla av att det här steget gick marginellt snabbare än det förra, och att jag en dag kommer känna att jag rusar nedför en utförsbacke på väg rakt in i ett för långt och stretigt liv, plötsligt känna krämporna komma, och sedan vara färdig med mig själv och min berättelse
Jag har funderat, för första gången på länge, på det hinsides (inte relaterat till födelsedagen) och kunnat fastslå att jag som det är nu kan säga att jag inte tror på ett personligt efterliv - att det varken fungerar intellektuellt eller emotionellt för mig
Det ringer helt enkelt ingen klocka till gensvar på tanken
Jag är glad över att befinna mig i en religiös tradition som inte har några problem med det, utan snarare kanske väglett mig fram till den punkt där jag kunnat se denna icke-tro i ögonen
Det är skönt att judendomen faktiskt ger det intellektuella och spekulativa utrymmet för det - kanske är det först nu jag börjat bli trygg i det faktum att den inte är inne och petar med sina fingrar i ens hjärna och ska hålla koll på vad man tycker om ditt eller datt

Jag funderar på hur jag kommer att reagera på provet på tisdag, hur jag kommer att känna inför och efter det, hur det kommer att gå, och hur det kommer att kännas att ha tagit universitetspoäng
Någon skillnad gör det ändå för ens självbild

Jag reflekterar väl inte över födelsedagar nu på samma sätt och i samma utsträckning som förr, men nog brukar det ändå bli så att jag, framåt kvällen den 28:e, saktar in för att betänka det hålrum som vanligen utmärker mitt åldrande - varje övergång ett ouppfylleligt limbo, varje tröskel ett icke-vara i sig, som om själva passagen är lögn och matematisk lögn
Det finns vissa "offentliga" åldrandeberättelser jag ser på med hopp och som källa till inspiration: Tove Jansson, Terry Pratchett, Zalman Shachter-Shalomi, och några till, vars liv jag utifrån får känslan av inte är präglade av kamp eller jakt, bitterhet eller tomhet, även när de varit fulla av möda och slit, sorg och ibland även död och förintelse
Den gnagande intigheten har inte fått grepp om berättelsen och fläckat den när den närmade sig sitt slut - tvärtom fördrevs eller omvandlades den av styrkan, glädjen och integriteten i de här personerna
Åtminstone såvitt man kan bedöma sådant

Jag nämnde tidigare att jag blivit kompis med Spinoza igen
Efter att jag nämnde hennes namn i det inlägget har jag även återvänt till Butler - hon är och förblir bäst, och än mer så när man faktiskt förstår henne i någon mån
Jag tenderar att gång på gång återvända till queerperspektivet, eller påminnas om det, och inser att det nog kan vara en av mina djupast rotade "dogmer", och jag återkommer till det lustiga i att jag trots, eller kanske på grund av, det väljer judendomen som min väg - judendomen, med alla sina kategorier, uppdelningar, separationer, allt sitt gränsdragande och sitt isolerande

Jag kan inte gå in på detaljer nu eller här, men samtidigt tror jag att det ligger något i att de största queerteoretikerna/intellektuella feministerna, religiösa som sekulära (Butler, Judith Plaskow, Susan Faludi, Eve Kosofsky Sedgwick, Daniel Boyarin, Naomi Wolf, Betty Friedan, Gloria Steinem, etc.) är judar, och att de som lade grunden till queerteorin genom dekonstruktionismen och dess föregångare (Husserl, Derrida, i någon mån även Levinas) också var det.
Jag tror att det delvis är i protest mot, men på många fler och starkare sätt även rotat i, det judiskreligiösa tänkandet som alla dessa teoretiker kunnat lyfta fram sina idéer, utan att för den sakens skull säga att judendomen ligger till grund för deras filosofiska och politiska modeller.

Klockan har nu gått över midnatt och jag har passerat den icke-existerande dagen. Nu får det räcka, för den här gången
Tot ziens

Då har man haft en del av en msn-konversation med Namnen på nederländska. Jag har hursomhelst lyckats beskriva mig själv som en gammal råtta, och det är ju alltid något.
Jag känner att jag befinner mig i en väldigt aktiv period, såväl socialt som mentalt, och jag gillar verkligen den här känslan som jag i och för sig inte hamnar i helt sällan av att hjärnan går på högvarv. Jag gillar de perioder då det känns som att man kopplar saker, förstår sammanhang, fördjupar sin kunskap och utvidgar den till att omfatta nytt - kort sagt, när de stackars cellerna och synapserna känns aktiva och arbetsglada.

Detta är delvis kopplat till att jag återvänt till min gamla flamma Spinoza. Det är intressant eftersom det var genom hans filosofi, i den mån jag nu förstod (förstår, ska jag väl säga) den, jag kunde börja närma mig en Gudsuppfattning igen efter att ha monterat ned det mesta av min barndoms trånga tankekyrka. Nu har jag funnit gott om punkter jag inte håller med honom om, och framförallt punkter där jag känner att jag vill bygga vidare på hans tankar något. Men det är härligt att motstå någon vars tankar motstått tidens tand så väl (jag menar: okej, det var ett jävla tag sedan Aristoteles levde också, men jag tror att han skulle häpna mer över dagens "aristoteliska" gojs än Spinoza skulle över dagens spinozism, i den mån den lever).
Något jag uppskattar med Spinoza är dock att hans tänkande inspirerar till vidare tänkande på egen hand.
Det var vad jag upplevde första gången jag läste Butler också (apropå filosofer jag förstått klart mer av på senare tid), och det finns absolut något stort i det. Och det är då klart mer än jag kan säga om Kant eller Thomas av Aquino.

Men min återupptagna kärleksaffär med gamle Baruch är bara en komponent i den här känslan av sprittande tankeaktivitet - mycket handlar om att jag har tid över, är i gott sällskap och just nu försöker systematisera mina egna tankar kring saker och ting, vilket ironiskt nog har som självklar konsekvens att jag läser väldigt mycket om andras tankar.

Idag stötte en femtonåring på mig via QX - det var en märklig, och väldigt obekväm känsla, eftersom jag samtidigt inte kände för att vara otrevlig eller avvisande på något elakt sätt. Men det gjorde mig verkligen extremt illa till mods att vara i en uppenbar dominansposition, där det förväntades av mig att agera i egenskap av äldre. Jag försökte till slut inte ens hitta en lösning utan lät samtalet falla helt och hållet, men det påminner mig, nu när jag skriver om det, om hur jag aldrig lyckas attraheras till folk som är yngre, kortare eller dummare än vad jag själv är.
Jag kan känna ett väldigt flyktigt intresse, men det kan ha passerat på i värsta fall några timmar. Jag kan utan problem räkna upp de personer jag legat med som varit yngre och/eller kortare än jag. Kollar man istället på listan över de som är äldre och/eller längre... tja, låt oss säga att den är mer välfylld.
Jag blir också otroligt frustrerad över när folk inte kan ta iniativ - velighet eller obeslutsamhet är något jag lätt associerar till den unge, korte (ibland snudd på dumme) killen. Det här hade inget med saken att göra, men det är intressant att notera sina egna preferenser.

Jag har snart skrivit färdigt något som känts väldigt viktigt, men som kanske inte kommer att vara viktigt efter att det färdigställts.
Snart fyller jag år, och snart är allt förbi.

Bilden ovan kan vara svår att förstå om man inte läser texten på paketet framför mig.

Ana Hashem hoshia na

When wilt thou save the people?
Oh God of mercy when?
The people, Lord, the people
Not thrones and crowns,
But men
Flowers of thy heart
O God are they
Let them not pass like weeds away
Their heritage, a sunless day
God save the people

Shall crime bring crime forever
Strength aiding still the strong?
Is it thy will, O Father
That men shall toil
For wrong?
Oh, no, say thy mountains
No, say thy skies
Man's clouded sun shall brightly rise
And songs be heard, instead of sighs
God save the people!

When wilt thou save the people?
Oh God of mercy when?
The people, Lord! The people!
Not thrones and crowns,
But men!
God save the people
For thine they are
Thy children as thy angels fair
God save the people
From despair
God save the people!

Hela filmen finns uppe på Youtube. Se.

Laten wij mensen maken die ons evenbeeld zijn

Jag har haft en kollektivtrafiksstrulig, fimbulvinterkall men otrolig helg. Jag har fått prata med J om framtidsplaner, träffat två otippade tyskar, fått bilder från julen i Amsterdam och umgåtts med andra J, systrar, mor och karl, samt sett Godspell.
Vad kan man säga annat än att helgen varit fantastisk på många sätt, från fredagens lugna läsning till de nybakade scones som väntade imorse.
Jag har stått på ett tåg som var så trångt att jag inte kunde ta handen från örat jag höll mobilen mot, och frusit de flesta kroppsdelarna av mig på Slussen (vem hade kunnat ana att kung Bore rest sin tron just där? Inte jag, i alla fall, förrän jag - inte - kände det i tårna).

Igår i synagogan, framåt slutet av gudstjänsten då jag var både ganska trött och hungrig och för ett ögonblick stod och slöt ögonen värmdes jag oväntat av en spridande känsla, en rent kroppslig förnimmelse jag först inte kände igen men efter ett par hjärtslag insåg var stolthet, en frihetens svingande rörelse genom mig upp mot höjderna (och om jag med det menar synagogtaket eller högre himlar är osäkert även för mig) och det hela var faktiskt på grund av något så enkelt, jordsligt och absolut gudstjänstfrikopplat som att jag påmindes om att jag benådats med det obeskrivligt stora det är att ha fått ha sex med annan kille.

Det är värt att påpeka att de två ting jag är mest stolt över i mitt liv är de fakta att jag är jude och bög. Det första för att jag valt det själv, det andra för att jag inte gjort det. Jag har fått kämpa för båda, och kommer att få kämpa för båda, men vägarna har ändå varit helt olika - två vägar, som trots att de sällan löpt parallellt, hela tiden behövt få utrymme att snirkla sig fram och tillbaka, korsas och svänga av, inom en och samma människa.
Men så blixtrade plötsligt fram innanför ögonlocken en tydlig minnesbild, ett stycke av livet inetsat i min berättelse om mig själv, och för tusende gången kände jag av den häpnad jag ibland kan känna inför det faktum det minnet innebär. Minnet är kanske inte det viktigaste här, men låt oss säga att det innebar intim fysisk kontakt. Och jag håller fast vid: förundran, och ofta tacksamhet, är den känsla jag oftast återvänder till när jag tänker på den lilla detaljen kring mig och mitt liv. Ibland är det sannerligen ett ok att bära, ett som kan göra mig både ledsen, upprörd och nedtryckt mot marken, men det är antagligen också en av mina främsta källor till styrka.

Jag kan inte låta bli att göra det opolitiskt, att göra det oandligt, att göra det orevolutionärt - jag kommer inte ifrån det faktum att inget befriat mig så som det. Inget har gett mig vingar, inget värme, inget sanning, som det. Denna insikt vässades i Jerusalem, där ens kärleksförmåga stötte på patrull, och det visade sig vara en eld som flammade upp i ett vrålande bål då vinden började vina kring den, något som inte böjer sig för motstånd utan lyser klarare genom det.
Jag vet en gång då jag tittade på kanten av en madrass och såg två par kalsonger ligga ihopknölade i skarven mellan madrass och sängram, och bara ett av dem tillhörde mig. Det är en annan bild jag kommer att minnas, och kanske en av de starkaste symbolerna då jag tänker ordet "revolution".
Det är ofta jag funderar över varför just jag fått ta emot en sådan gåva, och vad som gjort mig värdig att få förvalta något sådant. Det kommer jag aldrig få svar på, om det finns någon anledning, men jag är glad över det. Det finns ett mycket litet fåtal människor jag nästan skulle vilja dela med mig av det till, ett par jag ibland tänker skulle må bra av det och kunna ta emot det, om det stod i min makt att välsigna/förbanna någon med det. Det är en extrem sårbarhet, och ett subtilt men kallt utanförskap, men ändå något att bära med rak rygg.
Det påminns jag också om i Kärlekens mässa, i den märkliga psalmen:

Jag ville visa Dig, Gud, min kärlek här för Dig.
Den sinnlighet jag fann hos en annan man.
Till Dina bäckar jag kom.
Vid ängen fick jag ro, och livets storhet gav i försoningen Din välsignelse, min Gud.
Din välsignelse, O Gud - och mitt hjärta gladde sig.

Den är väl tyvärr lite skåpmat nu, men jag kommer inte ifrån att jag gillar den här så ohemult mycket
Nu när man har internet igen tar man igen med att titta på konstiga youtubeklipp på nederländska

Thuis (maar in een andere huis)

Det är verkligen obeskrivligt, och det menar jag, skönt att bo som jag bor nu. Det är lugnt och skönt, jag har skåp att stoppa saker i, spis att laga mat på, rent på golvet, badrum jag känner att jag har riktigt tillträde till, och så ser jag östersjöfärjor passera alldeles utanför fönstret.
Det finns en känsla av hem här, trots läckande packningar och balkongdörr i akut behov av tätning. Att ha fått hamna här efter rummet i Torsvik har fått mig att inse en viktig sak: jag bor hellre i kollektiv än i studentkorridor, hellre med folk i en hög än som inneboende hos någon skumt doftande dam. Det har också påmint mig om hur mycket ett hem gör; jag lagar mat igen, städar, pysslar, inreder, har mer eller mindre styrt upp dygnsrytmen, etc.
Jag känner mig helt enkelt ganska redig.

En annan sak som får mig att känna mig redig är det faktum att det känns så bra med nederländskan. Jag upptäckte ju att jag faktiskt har några nederländsktalande vänner och bekanta, och på lektionerna känns alltid väldigt lättfattligt och logiskt, till skillnad från hebreiskan. Jag håller mig steget före lektionstakten också, vilket känns skönt, eftersom jag kan uttrycka mig (enkelt) och förstår tv-program jag ser (hjälpligt). Det är väldigt skönt att studera språk igen, och bara få gotta sig åt det.

Idag satt jag för övrigt bredvid två killar på spårvagnen och kunde inte undgå att höra deras samtal. Den ena visade sig ha varit ihop med en kille jag hade som kk under vintern/våren. Lustigt att inse att man är buksyskon med en vilt främmande människa.