Puh
Precis hemkommen från ärketrevlig middag med brittiska bekantskapen och annan dam, av mer oklar härkomst
Amsterdam har ett Chinatown, vilket är ett enormt spännande koncept för mig
Har ägnat kvällen åt att diskutera Butler, pornografilagstiftning samt hur det är att jobba i en sexbutik - plus att äta ihjäl mig, icke att förglömma
Kändes skönt att bryta det lätt apatiska mönstret från den senaste veckan - jag har varit i synagogan här bredvid och tagit mig ut och träffat folk
Namnen är bortrest och även om det finns fler komponenter i det så är det faktiskt skönt att vara ifred, om jag får uttrycka mig så enkelt
Det självklara men viktiga att man föräras frihet när man måste klara sig på egen hand, inte dessförinnan
Goda samtal lättar svårupptäckta bördor
Och jag kanske vågar börja säga att det pirrar lite lite i magen kring en gosse, även om det är för tidigt att egentligen säga något
Det finns inget bra bröd här, det finns ingen bra ost (om man inte vill ha deras månghundraåriga lagerostar), det finns inget bra te (även om jag ska försöka leta på en riktig tehandel innan jag säger något om det, när jag tänker efter) men det finns annat: juicer i tvåtusen smaker, och arkitektur som får en att tänka att man skulle dö lycklig om man dog framför ett sådant hus
Jag väntar tålmodigt (läs: oroligt) på CSN och har insett att min uppgift nu faktiskt inte är att lätta ankar eller gå med så lätta steg som möjligt på marken
Tvärtom: uppgiften här är enbart att landa
Det kan låta banalt, men jag slogs inte av det förrän i fredags kväll
Det handlar inte om det vanliga, att vara på väg, att vara på väg att vara på väg
Det arbete jag ska ta tag i nu är att sitta still på min resvänliga rumpa och låta mig gro fast i staden n smula

En insikt som slog mig idag då jag stod och väntade på att en klaffbro skulle upp och ned igen, och såg en båt passera: jag har ingen relation till vatten
Jag har bott vid eller nära vatten de senaste fyra åren men jag har aldrig utvecklat någon egentligen relation till det
Trevande försök har funnits mellan mig och vattnet ute på Lidingö
Men i stort, nja, inte
Jag tycker om vatten, framförallt att röra mig i det, att se det, att höra det, att ta intryck av det, men jag kan inte säga att jag har vatten i mitt medvetande på samma sätt som jag har luft (höjder, vind, min vilda kärlek till flyg), eld (ljus, brasor, förtärandets symbolik), jord (växter, mylla, berg, fötter, rötter)
Vatten för mig är mest: kul att folk i bibeln var så rädda för det, knäppt att det finns så mycket av det i Stockholm, och så vansinnigt mycket av det i Amsterdam
Man tycker att jag borde ha fått några bindningar till det genom att växa upp i en stad med en å, men i sanningens namn tror jag inte att det räcker
En å flyter inte på egna villkor - den leds genom en stad ungefär som en gata och den hittar inte på några hyss eller förändrar andras liv
Kanalerna, däremot, trots att de är utgrävda, och Amstel, trots att den är tämjd, har intagit hela Amsterdam, vindlar sig ut och in genom varje kvarter, är en lika självklar del av staden som gatorna
Det går inte att gå i Amsterdam utan att se vatten, det går inte att orientera sig utan att ta broar med i beräkningen
Veta vilka som är klaffbroar, vilka som står fast, vilka vattendrag man ska ta sig över, vilka som går att ta sig under, var vattnet har gett upphov till myggstorm och var det bara är översvämmat av änder
Kanalerna - och de nyckfulla regnskurarna - gör att man ständigt rör sig genom sten och vatten, tegel och fukt, på ett ännu mer påträngande sätt än i Stockholm, där själva öarna i alla fall är tämligen fria zoner
När du väl är på en ö i Stockholm kan du för ögonblicket låtsas som att hav och Mälare inte svallar omkring dig
Men på sätt och vis blir vattnet ett svart hål i mitt perceptionsfält - jag kan se det, och då och då fångas av det i nästan vansinnig fascination, men sedan släpper jag det och går vidare igen
Puttar undan medvetenheten om det till någon vrå av synen, hörseln, huvudet
Min lösning: försöka baka in vatten i mitt synfält, kanske även i mitt liv
Jag menar, jag har badat mer denna sommar än de senaste fem åren sammantagna (vilket nu inte är så svårt, eftersom jag nog inte alls badat de senaste fem åren, tror jag)
Simning? Vi får se
Men en rolig insikt

Sitter nu på Weesperstraat 13H, mitt i Amsterdam, efter att ha farit runt i jakt på nycklar och sinnesro, och börjar långsamt, oändligt långsamt, men ändock, sjunka ned i någon form av lugn
Jag inser att den här flytten faktiskt inte påminner så mycket om Jerusalemresan som jag trodde att den skulle göra - jag har ägnat den senaste enochenhalvtimmen åt att packa upp bekväma, självklara, hemtama saker och ordna runt dem på bokhyllor och i skåp
Jag måste ut och köpa glas, tallrikar och påslakan samt matlagningsprylar, men för tillfället känner jag faktiskt att jag fått ta lite av min vardag med mig
På tåget hit - ett avgrundssunkigt tyskt långresetåg - började jag prata med en nederländare som visade sig vara katolik på väg att avsluta en master på Kierkegaard och prästvigas
Jepp, diskutera improprier och trishagion, tillsammans med ämnen som Geert Wilders och nederländares patologiska snokarbeteende
Sedan stötte jag på lite patrull idag när jag försökte köpa ett kollektrivtrafikskort och missade ett substantiv och kvinnan i kassan irriterat gick över till engelska
Förståeligt, med kön bakom, men det påminde mig om att jag kommer att ha såväl mot- som medgångar
Det var en märklig att sitta på tunnelbanan - å ena sidan satt jag och läste nederländska Metro och småpratade med en kvinna som ville ha hjälp att lyfta ombord sin barnvagn, men å andra sidan kan jag ibland också bara bli stående med uggleblinkningar och känna mig som en total turist, uppstressad av korta meningar jag inte riktigt hinner registrera
Blev lite putt på att Namnen pratade engelska med mig och kände mig tvungen att påpeka att jag går att samtala med utan att använda barnspråk men det får jag väl visa
Den typen av bekräftelsebehov kan ändå komma att behövas nu i början
Samtidigt märker jag också hur ogärna jag vill att han ska vara inblandad i de här första dagarna, mer än på ett ytligt plan
Annan utmaning: att inte tro att nederländare är för lika svenskar, bara för att de har moderniserats på samma sätt och har ett liknande språk, liknande sätt att klä sig på, etc.
Det märks att det inte är en skandinavisk kultur, i glappen, och jag vill vara vaken på de glappen så att jag faktiskt ser staden för vad den är
CSN är fortfarande tysta
I Amsterdam är det soligt och blåsigt

Har drömt min första dröm om Amsterdamflytten
Och skoluppgiften är inlämnad
Tänk, sommaren är på sätt och vis över nu, trots att jag har många veckor kvar av den, och ett par av dem kommer att bli helt fria i Amsterdam, fram till den sjätte
Men nu: mindre än en vecka kvar tills ett gammalt liv flyter iväg
Inte gammalt på sättet att det är nött eller förbrukat, torrt eller trångt
Snarare gammalt som ett par väl inhasade tofflor, som piprök i väggarna och trä som fått gråna trivsamt med tiden
Men jag märker hur rädd jag är - inte längre för Amsterdam - snarare längtar jag efter kanaler och nya matbutiker, biografer, bokaffärer, synagogor, Stopera, de Dam, Westerkerk, Rijksmuseum, het Rokin... jag drömmer mig bort till saker jag bara gläntat på, och fyller ut med fantasin när intryck och minnen inte räcker till
Jag är rädd för att något ska gå illa på vägen - jag är rädd för att CSN ska krångla och förstöra allt för mig, främst, och att jag ska tvingas åka hem efter två veckor och sedan sitta och betala ett rum under ett års tid (om det nu ens går, om jag inte pluggar på UvA)
Jag är rädd för ekonomisk katastrof, som alltid
Jag tycks inte kunna slappna av på den punkten
Jag står på tröskeln, och får frossa av oro

Men på tisdag, då ändras allt
Det finns så mycket jag kommer att sakna, och jag inser att jag även kommer att vara saknad och för första gången går det på allvar in och vrider om
Imorgon: bort från Falun, hem till inget

Ligger och talar med duvan, uppringd i natten, efter sms ("Har en kille på besök som påminner så himla mycket om dig. Får mig att komma ihåg hur vacker du är ibland. Fuck you" 23:00, 08/08/2010)
Vi talar gamla om sex vi genomfört, om fysisk smärta och brist på erfarenhet, om kåt lekfullhet, om gemensamma utflykter på alldeles för djupt vatten utan att märka hur man inte längre bottnar och vi talar om hud som klibbar fast i lädersoffor och om min näsa och han beskriver mina ögonbryn och hur jag ler och vi pratar om gamla bilder på oss, snart sju år gamla, som förföljer oss
Vi kommer överens om att vi gärna fortsätter vara förföljda av vårt förbund, ständigt utmanade av de där gamla bilderna och ständigt påminda om vad det var de fångade den där gången då de togs på Vi Ungas MYS-läger på en gård utanför Stenungsund (det gör lite ont att jag var tvungen att googla rätt på det nu) och ingen sommar har någonsin varit så solig som den inte ens Jerusalems ständiga sol och inget kompisskvaller har någonsin varit så spännande som det inte ens när jag kunnat vidarebefordra min fars senaste utbrott eller vissa rektorers galna påhopp
På sätt och vis min enda kärleksaffär enligt konstens regler (nästan)
För dyra telefonräkningar och blygt kåthetsande när vi ses och tittar på Aladdin och Den Lilla Sjöjungfrun och så jag som plötsligt hör mig själv dra ett andetag och be om en godnattpuss, hoptryckt mot honom i en tarrsäng ute på Orust

Och så under Kärlekens Mässa tände jag ett ljus i ljusträdet
Jag ska avslöja något
Varje gång jag tänder ett ljus och ber, ber jag en bön för honom
Varje gång jag smusslat in en lapp i Västra muren har hans namn stått skriven på den
Det finns ingen jag bett så många böner för
Och andlig kris eller ej: mina böner för honom flyger fortfarande lätta, burna av tårar och minnen och kärlek och en duvas vingar
Jag saknar honom alltid, på ett sätt jag bara kan komma på kring en annan (och med honom har jag inte samma kropparnas förbund som jag har med duvan, så jag tror inte att det handlar om det), och jag har en misstanke om att jag inför honom alltid kommer att vara femton och glödande kär, men på andra sätt än jag trodde var möjliga då, när vi låg på golvet och lyssnade på Loke ("Kärlekskalas") och hånglade över godis i varandras munnar

Med osviklig timing får jag ett mail från Namnen som upplyser att det bara är en och en halv vecka kvar nu
Dessa utmaningar fortsätter ansätta mig och jag kan inte leva utan dem, inte andas om det inte blåser hotfullt hårt omkring mig

Nu fick jag ett sms: Bokenäs hette gården mötet hölls på
God natt

Den sjuttonde försvinner jag, eller Sverige, beroende på hur man ser det

Idag slutar jag (kanske för en stund, kanske för ett liv, kanske för en evighet) vara stockholmare
Det regnar utanför, små strilande strålande smattrande smittande slöjor
Jag ser vågor dela sig, störda av lätta fingrar från himlen (en tanke slår mig: är Guds hand möjligen miljoner små kittlande fingertoppar av regn, som en gudomlig svett, en kroppsnära utsöndring retad ur den gudomliga himlahuden av åtrå inför planeten jorden? Eller en sky av milda tårar, ett känslonära uttryck, omöjlig att hålla innanför det gudomliga ögonlocket när Guden möter sitt barn, ett litet kid fuktigt och slemmigt av Gudens skaparvätskor, fästad i en navelsträng av kärleksfull Ande men outsägligt, outtalbart, outtryckligt vilse när det inte längre hela tiden får Ordet viskat i sitt öra?)
Guds hand eller ej: mitt liv regnar bort till Ani diFranco och snart är det över
Några korta vändor med lådor och hyllor och sedan var det över, helt odramatiskt
Jag kommer att sakna Lidingö - det har varit mitt bästa boende, vågar jag mig på att säga
Nu återstår endast ovisshet men det har jag kommit att uppskatta
På väg ut i ingenvet

Tot ziens