Förlåt mig det långa citatet ur Terry Pratchetts Carpe Jugulum, men jag kände att jag ville citera stycket i dess helhet:

Prästen Mektiger Hafre: "Egentligen... borde jag inte sjunga den alls, om jag ska vara ärlig. Synoden i Ee strök den ur sångboken då den ansågs oförenlig med den moderna omnianismens värderingar."
Häxan Esme Vädervax: "Raden om att krossa de otrogna?"
"Just den, ja."
"Men du sjöng den i alla fall."
"Det var den versionen farmor lärde mig," sa Hafre.
"Och hon var pigg på att krossa otrogna?"
"Nja, främst ville hon nog krossa fru Ahrim i grannhuset, men på det hela taget stämmer det. Hon trodde att världen skulle må väl av mer krossande och dräpande."

"Det är nog sant."
"Fast knappast så mycket krossande och dräpande som hon förespråkade," sa Hafre. "Farmor kunde vara rätt fördömande."
"Inget fel i det. Att döma är mänskligt."
"Vi föredrar att ytterst överlåta det åt Om," sa Hafre, men här ute i mörkret lät uttalandet vilset och övergivet.
"Som människa gör man bedömningar hela tiden," sa rösten bakom honom. "Ditt och datt, gott och ont, beslut måste fattast varje dag... Det är mänskligt."
"Men är nu helt säker på att ni fattar rätt beslut?"
"Nej. Men jag gör så gott jag kan."
"Och hoppas på nåd?"
Ett magert finger petade honom i ryggen.
"Nåden i all ära, men först måste man fatta beslutet. Annars vet man inte varför man ska vara nådig. Dessutom har jag hört att ni omnianer var pigga på att dräpa och krossa."
"Det var... andra tider då. Nu användervi förkrossande argument i stället."
"Och långa, tillspetsade debatter, antar jag?"
"Varje fråga har två sidor..."
"Vad gör man när en av dem är fel?" Svaret kom tilbaka som en pil.
"Jag menar att vi är ålagda att se saker ur den andres synvinkel", förklarade Hafre tålmodigt.
"Så du menar att ur plågoandens synvinkel är tortyr godtagbart?"
"Mormor Väderax, ni är född till debattör."
"Det är jag inte alls"
"Ni skulle definitivt trivas på synoden. Där kan de träta i dagar om hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud."
Han kunde känna hur Mormors tankar malde. Till sist sade hon:
"Vilken storlek på nålen?"
"Det vet jag tyvärr inte."
"För om det rör sig om en vanlig knappnål så är det sexton."
"Sexton änglar?"
"Just det."
"Varför då?"
"Inte vet jag. De kanske gillar att dansa."
Mulan travade försiktigt ner för en sluttning. Dimman blev tätare här.
"Har ni räknat till sexton?" sa Hafre slutligen.
"Nej, men bättre svar lär man inte få. Så det är sådana saker era heliga män diskuterar?"
"Vanligtvis inte. Just nu rasar en debatt om syndens natur, för att ta ett exempel."
"Och vad tycker de? Är de emot den?"
"Så enkelt är det inte. Det handlar inte om svart och vitt. Det finns så många nyanser av grått."
"Nix."
"Hur sa?"
"Grått finns inte, det är bara vitt som har blivit solkigt. Det förvånar mig att du inte känner till det. Och synd, unge man, är när man behandlar människor som ting. Sig själv också. Det är synd."
"Det är betydlig mer komplicerat än så..."
"Nej. Inte alls. När folk säger att saker är betydligt mer komplicerade, så betyder det att de är rädda för att sanningen är obehaglig. Människor som ting, det är där det börjar."
"Å, det finns säkert värre brott..."
"men de börjar med att man ser människor som ting..."
Mormors röst dog bor. Hafre lät mulan trava vidare några minuter tills en grymtning tillkännagav att Mormor hade vaknat igen.
"Är du stark i din tro?" sa hon, som om hon inte tänkte släppa diskussionen.
Hafre suckade. "Jag försöker vara det."
"Men du läser en massa böcker, kan jag tänka. Svårt att ha en tro när man läser för många böcker, inte sant?"
Hafre var glad att hon inte kunde se hans ansikte. Kunde gumman läsa hans tankar genom bakhuvudet på honom?
"Ja," sa han.
"Men du har fortfarande kvar den?"
"Ja."
"Varför?"
"För utan den skulle jag inte ha någonting."
Han väntade en stund, och gick sedan till motangrepp.
"Så Mormor Vädervax är inte själv troende?"
Det var tyst en stund medan mulan försiktigt klev över mossiga rötter
(...)
"Jovars, nog tror jag på te, soluppgångar och liknande," sa Mormor.
"Jag syftade på religion."
"Jag känner ett par gudar här i trakten, om det är det du menar."

Något som fascinerar mig något vansinnigt är judisk konst. Den är alltid insmygen, försiktig, diskret, ursäktande, men ändå helt vild där den får utrymme, i haggadot för Pesach, eller diskretare utsmyckningar. I Amsterdams judiska museum hittade jag ett fat för den prästerliga handtvagningen som inte bara var översållat av bilder, utan dessutom bilder på grekiska gudar. Men i en synagoga? Icke. På sin höjd en duva eller ett davidiskt lejon. Jag dras till försiktigheten i det; att man smyger in det där man kan, i vetskapen om att det aldrig någonsin kommer att kunna bli en del av "mittfåran".
Detta kung David, eller kanske Moshiach, Messias, med välsignelsens bägare, bredvid ordet "baruch", välsignad, som i "baruch Hashem", välsignat är Namnet (alltså Gud), från den s.k. Kaufmannhaggadan från 1300-talet.

Jag känner mig inte lika grinig nu - kanske för att jag börjat träda ur stasisbubblan här, inför hemflytten. Men också för att jag pratat med den Vackra och bestämt ett datum för tatuering. Skönt att få det gjort efter all denna tid.
Jag är glad över att behärska så pass mycket nederländska nu att jag hänger med i saker och kan läsa som folk. När det kommer till språk tenderar jag (och kanske många med mig, men jag vet inte säkert) att hoppa framåt utan förvarning - det här med linjära kurvor är inte min inlärningsmetod kring sådant. Mitt huvud skulle fortfarande spricka om jag släpptes ned i Holland igen (varje kväll där avslutades med en lätt huvudvärk, och jag är helt säker på att det handlade om att jag inte hindra hjärnan från att försöka förstå allt som sades runtom mig). Men jag har ändå skuttat framåt igen.

Vilket känns som en bra utgångspunkt att ha inför terminen som kommer. Jag ser fram mot att få lära mig något som inte har den vagaste koppling till judendom efter ett intensivt halvår av sådant - inte för att jag inte skulle vilja drunkna i det talmudiska havet i ett decennium eller två, utan för att det är skönt att befinna sig i en annan sfär av verkligheten också och studera det på egen hand igen. Vilket är klart mer njutningsfullt nu när jag kan navigera Talmud. Tack för verktygen, som man säger.
Men det ska bli kul att kunna rikta in mig på ett annat huvudämne: märkliga språk.

Roligast nu blir dock att få ett riktigt hem. Ett jag kommer vilja inreda och ta hand om och leva i. Inte ett där jag bara ligger i standby-läge i uttröttad halvtrivsel, som under våren.
Skräpfantasy, framtidsutsikter och det faktum att jag snart är tillbaka i Stockholm gör mycket för att höja mitt humör just nu.
Men det är lustigt hur ens bild av "hem" kan förflyttas, precis som Fåtöljen påpekar; Falun kan jag inte längre se som mitt hem. Och jag ser nog på Stockholm som mitt hem, men jag känner samtidigt en märklig förskjutning av hela konceptet så att jag känner mig rotlös men inte på drift.

På Nordfronten intet nytt...

I teorin tänker jag: Inte gör det mig något att han inte hör av sig på facebook när vi båda är inloggade. I'm sure there's an explanation. Dessutom behöver man ju inte höras av jämt och ständigt. Et cetera ad nauseam...
I praktiken tänker jag: Åthelvetemeddigmenjagkanminsannignoreradigtillbaka-dumpainnandumpasiminiformat... logga ut, känna bister sandlådetriumf. Blä.

2002 tecknades en ny version av He-Man. Med estetik hämtad rakt ur World of Warcraft, tycks det mig.

Jag är trött på Falun, på att sitta insnöad i ingenstans med internet på en usb-sticka och datorer som havererar i kör. Hunden har kroppsliga behov som måste ombesörjas i -30 - både herre och hund hatar det lika innerligt - och det är svårt att inte gå varandra på nerverna.
Jag måste hinna med anmälningar till saker och känner mig lite stressad trots att jag inte riktigt har fog för det.
Snart är jag hemma igen. Tack och lov, vad.

Ja, just ja, så träffade jag pappa igår. Det var märkligt.

Jag känner mig ganska lugn och stilla inombords, men trots det studsar huvudet runt i helt galna banor, och jag blir lite trött på mig själv.
Sedan funderar jag över en sak; jag har tänkt rent minimalt på Namnen sedan jag kom hem. En del på A'dam, desto mer på holländska, men knappt alls på honom, med undantag för en dröm och igår då jag gick runt och kände mig lite lätt irriterad på honom utan egentlig anledning.
Jag kan bli galen på mitt eget känsloliv ibland, hur det svänger, stängs av och på, skiftar fokus, etc.
Namnen är den första jag blivit blixtförälskad i på flera år, men vad säger sådant om fortsatt relation? Jag har en något sur smak i munnen, men jag vet inte om det är på grund av något faktiskt eller om det är på grund av min egen inställning.
Jag har åtminstone lyckats skriva ett dussin sidor sedan igår. Det är skönt. Jag tänker att jag skulle vilja lida av Stephen Kingomani som förr: förmågan att kunna skriva hela dagar, vecka efter vecka. Men det handlar såklart också om tid och disciplin. Och kanske också om en viss dos eskapism.



Sedan vaknade jag upp idag och var rosenrasande på Svenska kyrkan, sådär i största allmänhet. Jag kände mig (känner mig, presens, antar jag) irriterad på allt dödkött och det stora, maffiga skal den höjt mot himlen, utan att ha fyllt på den med varmt liv på många decennier.
Det retar mig, och jag kan känna att jag plötsligt, utan att riktigt veta hur, fått nog. Och det kanske har mer med mig än med en viss kyrkoorganisation att göra, men jag slogs väl av att jag faktiskt bara uppskattar Svenska kyrkans mässor för estetiken i dem; musiken, byggnaderna, ritspråket.
I den enorma strukturen tycks Gud själv ha gått vilse och försvunnit i dunklet.

Men nog om det.
Jag har sovit exceptionellt dåligt den senaste tiden, men tittat på desto mer skräpfantasy; Fire & Ice, Conan the Barbarian, Conan the Destroyer, etc.
Så nu sitter jag här i kalsonger och t-shirt trots att jag gick upp i rimlig tid och det känns bra - länge leve söndagen. Men jag kommer ifrån den här känslan av att någon spelar pingis i mitt huvud.
Och så irriterar jag mig på anagram.

Morgonstund har mull i mun

Jag vaknade just, till en svagt upplyst skymningshorisont. Det är andra gången det hänt mig denna vinter. Det känns inte helt okej, men jag är glad över att jag inte haft något schema att passa de senaste månaderna. En märklig lucka för andning mitt i vintern, men en uppskattad sådan.
Anledningen nu var dock att jag satt uppe större delen av natten med en av systrarna (inte den biologiska) och pratade. Och kom på att hon faktiskt inte kände till mitt skrikande misslyckande vad gäller att gänga sig med det andra könet, och fick sammanfatta den berättelsen. Det var länge sedan jag senast gjorde det, på allvar, men det kändes bra. Lite sorgligt, men bra.
Det är lustigt hur klok - och oklok - en sjuttonåring kan vara, men när vi sammanfattade våra livssituationer blev det hela lite lustigt. För ibland undrar man hur mycket som skiljer ens liv från en sjuttonårings drama-kaos-vansinne-ränker-känslostormshärva.
I alla fall när det så att säga gäller.
Jag kan känna att mitt liv innehåller en hel del knasiga inslag som det är nu, och drama har jag onekligen haft min beskärda del av under halvåret som gått.

Och så har jag tecknat vidare på min homofila Talmudserie och känner mig ganska nöjd.
Jag saknar morgonminjan i Stora synagogan - jag gillar att ha det lilla gänget i min vardag, och jag blev glad över att höra att jag saknas där. Och snart är jag tillbaka i mina vanliga rutiner - rutiner jag verkligen tycker om, rutiner jag faktiskt behöver, när jag tänker efter. Om tolv dagar, enligt planeringen.

Idag är det också mer än en vecka sedan A'dam. Det är ett steg i sig. En vecka gör alltid lite ont. I och för sig lite oavsett vad det är, så länge det varit något bra, och något man inte kan återvända till. Det finns många personer, platser och situationer som jag gett en suck när en vecka passerat.

Nu väntar dagar där jag ska se till att träffa några jag måste träffa, men i stort bara ta det lugnt innan jag återvänder till livet, och lämnar det här märkliga stasistillståndet bakom mig igen. Falun blev mitt vinteride, och det har nog varit väldigt nyttigt, men för första gången har jag känt att jag nästan slitits sönder av saknad.
Nå, snart åtgärdat.
Och så längtar jag efter att få återse en av mina bättre vänner; Stockholm. Hon är ganska kall och svårflirtad, men alldeles charmerande när man lärt känna henne på djupet.
Och nu har jag snart avverkat min frukost...

Förresten är den låt som alltid förföljt mig kring killar "Oh, Horatio" - varje gång jag faktiskt på allvar blivit kär har den låten funnits med någonstans, och gett mig någon infallsvinkel på relationen.
Det är till och med så att den retroaktivt kan appliceras på den där första pojkkärleken.
Som på sätt och vis är så vansinnigt länge sedan, men som på sätt och vis är så nära också (det hände under förra årtiondet - men nätt och jämnt).

Hur länge kan man älta en sådan låt? Den är knappast indie nog för sådant, eller hur är det reglerna lyder?
Men det är väl som att de flesta viktigare resor jag gjort kan sammanfattas i "Thank U".
Jag längtar tillbaka till Stockholm och tänker på hur urholkat ordet "hem" blivit för mig sedan i somras - urholkat, men nu begåvad en säregen, djup klang det inte hade förut.
Jag vet med mig att jag aldrig använt uttrycket "kommit hem" eller "återvänt hem" kring min återresa till Sverige nu. Inte för att jag inte räknar Sverige som mitt hem - bara för att det finns ett stort frågetecken kring det nu, både i praktiken (som i; jag har inget hem förrän om cirka två veckor) och i teorin (jag vet ingenting om var jag tar vägen efter denna termin).
Så var jag än tar mig nu, och vad jag än åker tillbaka till, så stämmer definitionen "hem" inte riktigt. Jag har bestämt mig för att göra mitt boende nu till ett riktigt hem, och orka tänka på sådant som jag inte alls brydde mig om i Uggleboet; att faktiskt få det mysigt och trevligt.
Men i övrigt vet jag inte så mycket om det där med hem. Det är fortfarande hemligt för mig.

Köttet

Det var märkligt, det där med att vara i Amsterdam.
Kanske framförallt sexuellt. Jag har aldrig känt mig så bekräftad, eller så... avvisad är fel, för det är något aktivt. Men inte mottagen, kanske är ordet.
Vilket jag förstås vet inte beror på mig - jag känner honom nu, jag vet hur han är, jag vet vad det handlar om.

Jag tittar på en bild av mig som Fåtöljen målade för inte alltför länge sedan, och så tänker jag att jag är ganska nöjd med min kropp. Jag är inte sexton och jag kan väl se att den ser lite märkligare ut nu än då. Marginellt, men Gud är i detaljerna, eller något.
Ändå tänker jag faktiskt lite självgott att jag är en person jag skulle ha sex med om jag mötte mig, åtminstone rent kroppsmässigt. Och ibland känner man sig lite - och det här kan låta helt vansinnigt - outnyttjad. Som att man går runt med en ganska tilltalande fysisk kropp och ett ganska tilltalande intellekt också, för den delen, men att man inte riktigt har någon att ge det till som uppskattar det som man borde.
Jag menar; det är klart att man utan problem kan hitta någon på QX som skulle vilja ha sex med en, men det är inte att tas emot och ses på det sätt jag har i åtanke. Det kanske är en bekräftelsegrej, eller en "varför fattar folk inte hur bra jag är?"
Vilket är lustigt eftersom det vanligen är jag som inleder sexuella relationer och sedan även är den som backar undan. Dåligt beteende, va, va.

Extra lustigt är det väl att de här funderingarna dyker upp nu när jag har en stabil sexuell relation (även om den för en sisådär sex dagar sedan fick en märklig, men viktig, knorr). Men natt eller två i Amsterdam slogs jag, visserligen med visst lugn, men ändå, av att jag skulle bli helt förstörd om jag återvände till Sverige utan att vi låg med varandra. Ytligt så det förslår, särskilt med tanke på hur nära jag och Namnen är varandra fysiskt ändå - vi har verkligen lärt oss kommunicera närhet utan att nödvändigtvis ha sex.

Det var nog bara någon form av osäkerhet som plötsligt kom ångande genom huvudet på mig, högljutt vrålande, och som sade att jag kanske inte alls hade så mycket trygghet som jag inbillar mig, och att jag egentligen går runt och är ensam och hungrande och liten och bekräftelsesökande.
Och mycket av det är givetvis sant. Bara kanske inte i några enorma mängder. Inte där jag står i livet just nu, åtminstone. Dessutom tänker jag mig att min stora risk kring sådant faktiskt inte är att bli miserabel och knäckt, utan bitter och hård, vilket när man tänker på saken kanske är etter värre.

Men mest handlar det om något rent fysiskt - det handlar om kroppen, inte huvudet. Men så har jag väl i och för sig inget enormt behov av att få mitt intellekt bekräftat. Kanske skulle jag behöva få det lite omruskat istället, för att inte vara en sådan besserwisser ("betweter" eller "weetal" på ett annat, närliggande germanskt språk). Och man tycker ju att jag fått min beskärda del av bekräftelse på den fysiska fronten, men kanske är behovet där helt enkelt större.
Eller så handlar det om att jag rent faktiskt uppenbarligen inte heller får det här med relationer att gå ihop. På grund av stolthet, på grund av enstörighet, på grund av integritet, på grund av vissa saker som är bra, men också på grund av att ren egocentrering, på grund av att jag inte lyckas få kärlek besvarad (eller besvara kärlek, men det är väl i praktiken inte ett lika stort problem för mig som för den andre), och på grund av andra faktorer som ju de facto gjort att jag knatat runt i mitt ganska länge.
Och jag har väl haft mitt; ny stad, ny religion, nya livsvillkor, men nu då? Frågetecknet kring det kvarstår.

Jag kan receptet nu: man träffar mig, ligger med mig ganska tidigt, sedan lär man känna mig på djupet, får mig till en av sina närmaste vänner, slutar ha sex med mig, anförtror mig i största vänskapliga förtroende att man hittat en pojkvän och får höra från mig hur glad jag är över det och så fortsätter man hänga men hela tiden med ett halvt öga på den osynliga barriär man måste upprätthålla för att inte råka falla in i något för fysiskt.
Jag är killen man blir bästa vän med, tror jag, för att använda en klyscha.

Äsch, nu ska jag sluta gnälla. Än så länge trivs jag ju i alla fall himla bra med min kropp, sådär på egen hand.
Framförallt eftersom det som nämnt i början också fanns en annan aspekt av juldagarna, och som var väldigt bekräftande.

Då var det nya årtiondet här då.
Det här är året det händer, antar jag.
Vi sammanfattade 2009 igår, och jag verkar vara den enda som haft ett drägligt år. Det har visserligen varit ett riktigt jobbigt år för mig också, där mycket gått konstigt till, men det har samtidigt funnits så enormt positiva saker också.
Men det är skönt att inte bo i huset på Lidingö längre - nu vill jag ha ett hem ett tag framöver, och det kommer jag faktiskt att få också.

Sedan finns det två saker jag måste införskaffa under året; en ny väska och en ny plånbok.
Både väskan och plånboken är uråldriga - väskan skaffade jag nog på mellanstadiet, och plånboken är nog sprungen ur ungefär samma era. Dragkedjorna fungerar inte på dem längre, och plånboken har börjat falla i bitar, bokstavligt.
Det blir märkligt på sitt sätt; man blir så van av att ha vissa saker omkring sig att man slutar räkna dem som accessoarer/plagg/tillbehör - istället börjar man räkna dem som... jag vet inte; saker som ingår i att ha en vardag?
En ytlig detalj, kan tyckas, men det är också en förändring. Och så mycket handlar om förändring nu.