Tot ziens, Mama Mokum
Ik zal je missen

"Nästa gång i Jerusalem"
Det här med fysiska genombrott, stora som små, med vänner, tycks vara den här tidens tema
Har sovit lindad i välbekanta men nästan okända armar - att ha stått en person nära så många år men först nu lära sig hur hen håller om, hur hen rör sig stilla, somnar in
Jag känner mig inte lika emotionellt platt längre heller, sedan ett par månader tillbaka - gräsmattan är myrmark har hål och pölar och sugande lera
Hjortron blomster tuvor dimma
Stigar brädor dy och död

Det finns andra världar, eller åtminstone män, än dessa

Så, efter mycket dansande runt varandra, plötslig inlandning - inandning - i lugn och stilla icke-icke-intresse
Han skulle gå och vi kom på att vi inte kommer att se varandra i Amsterdam igen, men väl i det heliga helgalna landet
Pussas med dansaren och sedan diska med ett leende

Jag monterar ned mitt liv här - böckerna borta, porslinet plockat (delvis)
På något sätt får det mig att känna mig mer här, snarare än mindre
Det är med viss sorg jag ser att jag bara lyckades krusa ytan på Amsterdams kanaler, aldrig finna fotfäste rotfäste

Det finns andra världar, eller åtminstone städer, än dessa

1 Mos 38

Jag sitter i korsningen, under en dadelpalm. Solen bränner detta land, korsvägens land, på vägen mot Timna.
Solen hade bränt min hud också, om den inte hade varit svept i röd slöja och baddad med rosenvatten. Jag har burit bröllopsskrud och änkedräkt.
Sedan har jag burit bröllopsskrud igen, och åter änkedräkt.
Nu bär jag horslöja.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Det finns inget nytt under denna sol, under korsvägslandets stjärna, under dadelpalmen, på vägen mot Timna.
Jag har svept mig noggrant, bröllopsskrud, änkedräkt, liksvepning. Under tyget söker sig min hand nedåt, den vilar darrande vid skrev.
Den äldste brodern tog mig för min skönhet. Men skönhet betyder inte kärlek. Jag sökte hans blick, men den vilade bara på min bröst, inte på mitt hjärta.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, på tå, med svärd och strutsfjäder?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och fingrarna blåser liv i en dov glöd.
Guden som bär mina bröst tog hans liv.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Den yngre brodern tog mig av plikt. Sade han. Det var en plikt vars ok han bar med sällsam glädje. Min skönhet blev hans fall, sade han. Hans blick blev mitt fall, säger jag. Hans blick klädde mig i skönhet. Men barn bryter skönhet, sade han, och skönhet går över barn. Skönhet går även över njutning. Att tända sådana eldar med sin fackla, att tränga in, att vägra släcka bålet, att tömma mjölken utanför. Jag hade behövt den för att släcka mig själv.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, maskerad, med vågarna i balans?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och elden värmer mig inifrån, ringlar uppåt.
Guden som bär mina bröst tog även hans liv.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Den yngsta brodern är ännu för ung, jag väntar på honom, hans far väntar på mig. Kanske hoppas hans far på att min skönhet ska vissna i solen, kanske fruktar han den Gud som kan döda till mitt försvar. Men ska även hans lem in där hans bröder besökt, besökt men inte vågat stanna? Oroa dig inte, lilla vän, de lämnade inget kvar där för dig att hämta. De sådde hellre landets jord än mig. När din stängel är hög nog och ditt frö moget, då kan jag säga att jag smakat deras agnar, men inte deras vete. Det finns ingen eftersmak kvar åt dig. Inte åt mig heller.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, bevingad narr, evigt vittne?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och solen bränner mig inte genom slöjan men jag självantänder.
Guden som bär mina bröst har väglett mig hit, till dadelpalmen, i korsvägens land, på vägen mot Timna.
Den lilla brodern blir äldre, men han kommer inte att bli min. Brödernas far fruktar mig. Jag kan inte söka efter den lilla brodern, jag måste söka efter brödernas far. Brödernas far måste själv se mig i ögonen. Han är på väg mot Timna, på väg till fåraherdarna och flockarna. Jag har svept mig i rött och klätt mig i tempelsmycken. Jag vet att han fruktar mig, jag vet vad han tänker: han kallar mig vacker, han kallar mig –
De kallar mig helig, de kallar mig hora.
Den här gången viskar den Gud som bär mina bröst till mig. Hen viskar: hölj ditt ansikte. Gör som jag, följ mitt spår. Ditt ansikte får han inte se och leva.
Det brinner i mig, jag försöker stilla mig.

Jag sitter under en dadelpalm, och nu är mitt ansikte täckt – han ska inte få mig för min skönhet. Hans blick ska inte få klä mig i annat än det jag valt. En röd slöja, en flammande längtan.
Jag vet vad straffet för hor är – jag kommer att bli uppslängd på bål. Men den Gud som bär mina bröst viskar: ta inte bara hans lem, utan även hans stav. De rättfärdigas stöd och stav.
Och jag vet, under min dadelpalm. Jag vet att jag är rättfärdig.
Det kommer de också att kalla mig, de kommer att kalla mig rättfärdig och räddande.

Hör! Min älskade kommer! Där är han, han springer över bergen, dansar fram över höjderna. Min älskade är lik en gasell, lik en ung hjort. Han spanar, han tittar, men han kan inte se något av mig. Jag har dragit slöjan om mig och ser upp på honom.
Jag ser vad hans blick säger, vad brödernas far säger, sjunger: min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle, låt mig se dig, låt mig höra din röst.
Min rygg får han se. Men mitt ansikte får ingen se. Så viskar den Gud som bär mina bröst.
Brödernas far sträcker fram handen, säger:
Låt mig ligga med dig.
Vilken eld som än väntar kan den inte vara större och hetare än den som brinner i mig.
De kommer att kalla mig rättfärdig, de kommer att kalla mig räddande. Jag har mer rätt än han.
Jag reser mig från under min dadelpalm, i korsvägens land, på vägen mot Timna.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, med tvillingar, med sigill och snodd och stav?
Inte här.

Upplever trivsel, och en känsla av flytande stabilitet
Som att sitta på en stock som får driva med vattnet
Återupptar trådar som nästan hade förtvinat och upptäcker trivsel som jag inte utövat på länge
Shabatmiddag och känslan av gemensam trevnad, men även en viss mer intimt delad nyfikenhet mellan mig och den israeliske dansaren
Synagogan stöttar när det kommer till upprätthållandet av en vardag
Jag kan se längre än två minuter framför mig

Försöker få grepp om min vilja, men det känns som att den har slipats ned av alla vändningar de senaste par månaderna
Luckrats upp, jag samlar hyvelspån av riktning och försöker
Nåla fast en kompass men
Trots att jag dagligen vänder mig mot öster hittar jag inte gryningen
Och lyckas aldrig kasta ljus över min karta
Jag är van vid att mitt mål är som en nål, rakt framåt
Nu ser jag mest nålar, vart jag mig än vänder och
Tja, önskar att jag inte var så arg på allt

Jag tycks ha tappat bort min känsla av hem, jag tappade den någonstans i Europa, kanske på väg över Öresundsbron, och kan inte hitta den igen
Jag tror att jag vill ut på äventyr
Men kanske vill jag bara till Stockholm och krypa ihop över en kopp te
Först och främst vill jag dock gå och lägga mig

Och jag är "singel" igen
Och påminner mig om min integritet
Igen
Och om bräcklighet och skör skönhet, om nyanser i utkanterna, om hur man inte kan vika en skjorta i en låda utan att den får veck
Domen färdig, och den för med sig vissa avslut, vissa avvägningar, vissa befrielser
En del av ens stackars getter får man ta avsked av

Det är fortfarande möjligt att bli ställd inför verklighetens vansinne
En hund stryker förbi i korridoren, och jag tycker mig känna igen den
Någon minut senare återser jag Namnens föräldrar, efter alldeles för lång tid, och jag tror att vi alla tre stirrar lite på varandra i förundran över att vi nu helt talar nederländska med varandra
Det är svårt att inte känna en märklig darrande känsla av att mycket vatten har flutit under broarna, men på kort tid
Och för mig blev det en stoppklocka, en sorts:
Jag kan det här nu - de här människorna, specifikt, kunde jag inte tala med på det här språket för ett år sedan
Men nu väl

Jag undrar om någon social tröskel har passerats (kanske för att jag gnällt så mycket om det de senaste veckorna att några högre makter tröttnat på att höra det)
Det har ändå blivit tämligen intensivt umgänge den senaste veckan
Jag har kommit att ta vara på umgänge med Namnen sedan han kom tillbaka från Sydafrika, och känner mig både lugnare och i största allmänhet vänligare inställd
Jag är nog, när allt kommer omkring, glad över att jag tagit mig till ett land med ett eget språk, och inte ett engelskspråkigt
Att Europa fick ha en tröskel, och ett unikum, och att inte bara den bekvämhetsfaktor engelskan medför fick bestämma
Det är tveeggat, men manar ändå till tacksamhet

Zing vecht huil bid lach werk en bewonder

Det känns som att min livlina här nu, och något som påminner om en bön, har skruvats ned till en gammal nederländsk gubblåt, med dragspel och allt: sjung, kämpa, gråt, be, skratta, jobba och förundras

Sedan jag kom tillbaka hit till Amsterdam har jag knappt sett staden, instängd på mitt rum eller i mitt huvud, utan förmåga att se kanaler, broar, cyklister utan hjälmar, hundar utan koppel
Men så spricker kulissen Amsterdam, som jag inte riktigt kunnat vidröra eller ens spela upp mitt liv framför de senaste veckorna, upp i detaljer igen
De första knopparna på trädet utanför, en chassidisk familj som hamnar bredvid mig i refugen när jag ska till mataffären, en kvinna i en tebutik som frågar om jag gillar kryddiga teer, ett vardagligt leende ute i det allmänna rummet
Det är mycket som inte står rätt till, med vardagssituation och nog även med det suckande men ännu ej bristande hjärtat
Jag stannar uppe en natt fastskruvad i tankar på och minnen av människan, jag saknar Namnen, upptäcker jag, och försöker sluta kolla postfacket tre gånger per dag

En del av det handlar förstås om att jag inte kommer att kunna göra det jag kom hit för, åtminstone inte på ett halvår än, och på att jag känner mig ensam, nästan utan folk jag känner och med en språkförmåga som kan gå från flytande till haltande på en eftermiddag, utan människor att träffa på vardaglig basis, utan pengar att upprätthålla en rimlig vardag på, oro för vad som kommer att hända med studier och livrädd för att behöva komma tillbaka Sverige för att rädda ekonomin (framförallt eftersom det då skulle betyda Falun)
Men så återkommer det: sjung, kämpa, gråt, bed, skratta, jobba och förundras
Det är vad jag är här för att göra, i Amsterdam - jag är här för att sjunga, slåss, gråta, bedja, skratta, jobba och förundras
Jag gör allt för brinnande livet nu, med undantag för det där med att jobba, som ju är en del av mitt problem nu
Imorgon tänker jag ta en promenad, längs kanalerna, längs de amsterdamse grachten

Jag har åtminstone fått en gåva, och det är att kunna skriva igen: jag startade ett skrivprojekt två dagar efter att jag kom hit, som fick ligga i träda men som sedan i julas har exploderat fram i över 200 sidor
Stockholm har aldrig varit en stad för skrivande, mina fingrar har låst sig och mitt huvud slutat sjunga, men Amsterdam är en god grogrund för berättelser
Efter att ha dröjt alldeles för länge har jag äntligen möblerat om inne på rummet - det börjar bli ett rum där jag kan be, gråta, äta, skriva, vara ensam
Jag vet att jag känner mig handikappad på grund av att jag inte har något bra boende här, för att jag står bunden till allmänt kök och allmänna toaletter och allmänna duschar och allmänt stympat liv hemma
Jag försöker komma ihåg det, och försöker komma ihåg det faktum att jag inte är här för evigt, eller som utbytesstudent med bäst före-datum - jag är här för att bedöma, utvärdera, tycka - illa och/eller om - välja
Och för att sjunga, kämpa, gråta, bedja, skratta, jobba och förundras