Det är alltid en klyscha att man känner sig fri, osv. men det är en känsla som fyllt mig sedan Brev och Samtal
Brevet som gett mig en plats på Universiteit van Amsterdam, Samtalet som gjorde att jag till slut kunde dra upp ankaret och börja flyta på ytan av den våg som skoningslöst dragit i mig sedan jag kom hem från Jerusalem
Och apropå klyschor så kan jag också nämna något om självbild: jag har snart gått en termin på universitet
Det har avgjort påverkat min självbild, kan jag erkänna
Man tycker att det är en sådan småsak, detta med studier och det praktiska
Jag tror att jag har lyckats lugna ned mig kring det lite nu, kanske för att jag fått några poäng på papper nu och inte känner att jag behöver bevisa något - vilket är lustigt, med tanke på att jag har en tämligen självförhärligande bild av mig själv när det kommer till det rent intellektuella
Jag känner väl kanske inte att jag behöver sträva efter det där målet långt där framme längre, och jag känner mig inte längre som råttan som kröp upp på bordet (något jag ägnade de första veckorna på SU åt, tro det eller ej)
Kanske för att jag insett att de hårdaste studier jag hittills genomgått har varit de som inte gett några betyg överhuvudtaget (yeshivan i Jerusalem)
Den intellektuella nivån där, och för den delen på Paideia, ligger ändå skyhögt över vad jag sett på SU, även om jag inte ska säga något, eftersom jag faktiskt bara läst en språkkurs
Men det har bidragit till att ge lite perspektiv på saken
Och kanske var det allra viktigaste de där tre första poängen
Jag känner mig t.ex. inte dålig eller underpresterande över att ha skippat fonetiktentan, eller över att jag funderar på att skippa grammatiktentan också
Det var som att det bara behövdes de där tre poängen, sedan kunde jag slappna av
Sedan gick jag förstås och höll andan, utan att själv tänka på det, efter att jag skickat in ansökan till UvA, men det handlade nog om något mer praktiskt
Kanske kommer det att bli en utmaning, detta att se ett helt program framför sig och inte bara en strökurs, och det kommer definitivt att bli en utmaning att höra sig själv prata ett nytt språk - jag kan redan förundras över att höra ljuden komma ut rätt, att då och då kunna improvisera fritt, att bli alltmer trygg i det faktum att jag förstår det mesta jag hör, så länge det inte är muttrande gubbar som säger det
Och jag ska säga vad det här har kommit att handla om, sedan i november, tror jag, när jag började läsa "Oeroeg"
Det handlar nu inte längre främst om Amsterdam, eller Sebastiaan, eller ens teologin med sitt esoterikspår - det handlar, allra främst, om nederländskan
Het gaat over 't Nederlands, want dit is heel spannend, dit, dat ik een taal kan spreken en begrijpen - een taal, die niet Engels of Duits is, maar iets nieuw, en iets... makkelijk (en Nederlands is makkelijk voor een Zweed)
Det handlar om att jag inte kan ge mig nu, jag har gått för långt på den här vägen, jag törstar efter mer, jag kan inte vika av nu, inte förrän jag verkligen kan tala det, flytande, fritt, personligt
Jag kan inte längre ge mig, inte när jag klivit över tröskeln och hela tiden går framåt med stormsteg
Jag vågar säga att av de språk jag behärskar, kommer nederländskan på tredje plats vad gäller hur mycket grepp jag har om det
Och det efter... fyra månaders studier?
Förstår ni då - jag kan inte ge mig förrän jag talar lika fritt på nederländska som på engelska
Törsten är för stark
Allt det andra är viktigt: Sebastiaan är viktig, det faktum att Amsterdam är en vacker, lugn och spännande stad är viktigt, teologiprogrammet och dess profil är otroligt viktigt
Men allt det bleknar inför själva språket
Men jag känner mig friare nu, som om jag äntligen kan börja flyta med den starka ström som drar mot vallar, kanaler, poldrar och dammar
Jag vet inte hur min vardag där kommer att te sig, och jag hittar egentligen bara till två eller tre platser i staden (ett bibliotek, en kyrka och "de Dam", huvudtorget - och med en pistol mot tinningen skulle jag kanske kunna leta på het Anne Frank-huis och Esnogan också)
Jag lär hamna i studentkorridor eller inneboende eller i kollektiv, antagligen i en slummig förort á la Tensta, jag kommer att sakna mina böcker och mina prylar och min säng och min inredning och jag kommer att känna mig frustrerad över allt nytt strul och jag kommer att få ansträngningshuvudvärk av intrycken och av språket
Men det är trots allt inte något av det saken handlar om
Det handlar mer om en törst efter mer, att jag piskar ut mig själv från Stockholm, som jag verkligen kommit att bli så fäst vid, mot nya horisonter, just för att de är nya, just för att man kan gå närmare dem
Jag skulle antagligen ha blivit upptäcktsresande om det hade funnits något kvar att upptäcka av Jordens geografi, men nu går mina resor till nya grottor av psyket, och nya världar i etern och nya gudar och nya djävlar - och nya språk
Kommer jag gråtande och skrikande tillbaka till Sverige i december utan att ha plockat ett enda poäng skulle även det, när jag lugnat ned mig, antagligen kännas bra
Och jag lyckas äntligen få inte lite av de perspektiven: en termin i taget, ett steg, se sig om, andas ut, ett steg till
Det är lustigt, detta med hur man kan göra hönor av fjädrar - jag minns att även flytten till Stockholm var stor, innan jag flyttat, men att den snabbt krympte efter själva flytten, skrumpnade ihop och plötsligt visade sig vara ganska roande liten
Jag kan även komma ihåg samma känsla kring omskärelsen, där man klev över en enorm tröskel, vände sig om, och plötsligt se tröskeln sjunka ihop, tappa sin förskräckande storlek och kraft
Men just nu är jag hitom tröskeln, eller vallen då, om man betänker vilket land det handlar om, och den tornar fortfarande upp sig
Dock är det också så, att man efter ett tag börjar vänja sig vid trösklar, och lära sig hur man tar ett steg i sänder, tills de flyter på varandra, och denna tröskel krymper redan något inför min blick när jag tänker på tidigare steg, tidigare dörrar
En förändring gör att annan förändring lättare kan komma in senare
Man vänjer sig vid att växa
Imorgon: besök av den Vackra
Det behövs
Igår: kosmos galenskap
