Zing vecht huil bid lach werk en bewonder

Det känns som att min livlina här nu, och något som påminner om en bön, har skruvats ned till en gammal nederländsk gubblåt, med dragspel och allt: sjung, kämpa, gråt, be, skratta, jobba och förundras

Sedan jag kom tillbaka hit till Amsterdam har jag knappt sett staden, instängd på mitt rum eller i mitt huvud, utan förmåga att se kanaler, broar, cyklister utan hjälmar, hundar utan koppel
Men så spricker kulissen Amsterdam, som jag inte riktigt kunnat vidröra eller ens spela upp mitt liv framför de senaste veckorna, upp i detaljer igen
De första knopparna på trädet utanför, en chassidisk familj som hamnar bredvid mig i refugen när jag ska till mataffären, en kvinna i en tebutik som frågar om jag gillar kryddiga teer, ett vardagligt leende ute i det allmänna rummet
Det är mycket som inte står rätt till, med vardagssituation och nog även med det suckande men ännu ej bristande hjärtat
Jag stannar uppe en natt fastskruvad i tankar på och minnen av människan, jag saknar Namnen, upptäcker jag, och försöker sluta kolla postfacket tre gånger per dag

En del av det handlar förstås om att jag inte kommer att kunna göra det jag kom hit för, åtminstone inte på ett halvår än, och på att jag känner mig ensam, nästan utan folk jag känner och med en språkförmåga som kan gå från flytande till haltande på en eftermiddag, utan människor att träffa på vardaglig basis, utan pengar att upprätthålla en rimlig vardag på, oro för vad som kommer att hända med studier och livrädd för att behöva komma tillbaka Sverige för att rädda ekonomin (framförallt eftersom det då skulle betyda Falun)
Men så återkommer det: sjung, kämpa, gråt, bed, skratta, jobba och förundras
Det är vad jag är här för att göra, i Amsterdam - jag är här för att sjunga, slåss, gråta, bedja, skratta, jobba och förundras
Jag gör allt för brinnande livet nu, med undantag för det där med att jobba, som ju är en del av mitt problem nu
Imorgon tänker jag ta en promenad, längs kanalerna, längs de amsterdamse grachten

Jag har åtminstone fått en gåva, och det är att kunna skriva igen: jag startade ett skrivprojekt två dagar efter att jag kom hit, som fick ligga i träda men som sedan i julas har exploderat fram i över 200 sidor
Stockholm har aldrig varit en stad för skrivande, mina fingrar har låst sig och mitt huvud slutat sjunga, men Amsterdam är en god grogrund för berättelser
Efter att ha dröjt alldeles för länge har jag äntligen möblerat om inne på rummet - det börjar bli ett rum där jag kan be, gråta, äta, skriva, vara ensam
Jag vet att jag känner mig handikappad på grund av att jag inte har något bra boende här, för att jag står bunden till allmänt kök och allmänna toaletter och allmänna duschar och allmänt stympat liv hemma
Jag försöker komma ihåg det, och försöker komma ihåg det faktum att jag inte är här för evigt, eller som utbytesstudent med bäst före-datum - jag är här för att bedöma, utvärdera, tycka - illa och/eller om - välja
Och för att sjunga, kämpa, gråta, bedja, skratta, jobba och förundras