Jag avskyr texten (supersessionist shit), men melodin är väldigt vacker. Apropå förra inlägget...

Det finns en sak jag verkligen tycker om med kristendomen och det är den musik den gett upphov till - bland favoriterna räknar jag (iaf första delen av) Stabat Mater; Miserere mei, Deus; Agni Parthene och, lustigt nog, Veni, veni Emmanuel, plus ett par psalmer, kanske främst 769 (Gud i dina händer), 717 (Innan gryningen), 269 (Sorgen och glädjen), 718 (Hennes starka vingar bär) och 510 (Innan natten kommer).
Även när jag var i A'dam hittade jag en väldigt vacker psalm; Kom in mij, citerad till höger. Tror att den är tysk från början (Kommt in mich), skriven av Lucas Lossius 1553, och trots att man tänker att den borde vara lite trist protestantisk så sammanfattar den min attityd till Gud ganska bra, och tillåt mig en amatöröversättning:

Kom in mij, win. Ontwapen mij.
Zie mij, doe mij aan. Weersta mij.
Wacht mij. Delf in mij. Ontdooi mijn naam. Ontraadsel mijn bestaan.

Kom in mij, maak geluid in mij.
Dood is diep in mij. Versteend mijn
stem. Ontsta in mij. Doe pijn. Door-gloei mij. Leef mij. Licht in mij.

Kom uit mij, scheur mij, kind van mij.
Mens, in mij ontwaakt. Ontvang mij.
Overschaduw mij. En ga met mij waar niemand met mij gaat.

Kom i mig, övervinn, avväpna mig,
Se mig, gör mig, motstå mig
Vänta på mig, bo i mig, tina mitt namn, nysta upp min existens

Kom i mig, ljud i mig,
Döden ligger djupt i mig, förstena min
stämma. Stå upp i mig, pina mig, genombränn mig, lev mig, ljus i mig

Kom i mig, riv i mig, mitt barn,
Människa, vakna i mig, ta emot mig
Överskugga mig, och gå med mig där ingen med mig går

Religiös musik når alltid långt in i mig, oavsett religion, men kanske framförallt klassiska psalmer. Det är nog kombinationen igenkännande och budskap, melodi och tyngd, som ger en friheten att beröras av dem, även när de är en smula banala eller uttjatade.

Det är varmare här nu, och jag tänker att jag inte kommer att skriva riktigt så här vansinnesfrekvent framöver men att jag har mycket att tänka på just nu, och mycket att bearbeta från de senaste dagarna.
Årtiondet drar ihop sig och det börjar bli dags att summera. Det är märkligt hur liten man faktiskt är; för tio år sedan var jag en elvaåring som inte riktigt trodde på milenniebuggen men ändå, mest för säkerhets skull, bad en kort bön till Gud om det. Det var långt innan jag med faktisk självkännedom kunde säga att jag trodde på något sådant som Gud. Inte det att jag inte trodde, dock, men barnatro är något jag faktiskt finner mer imbecillt och märkligt än vackert och tryggt.
Jag vet inte ens var jag kommer vara om ett år - hur kan jag ens börja spekulera i tidsblock som decennier? Jag har haft hela min uppväxt och mitt mognande tillsammans med det här årtusendets start - min pubertet sammanföll på något vis med 2000-talets mognande i folks hjärnor, och utformandet av min identitet gick ganska parallellt med den process under vilken man började försöka definiera vad 00-talet faktiskt var. Och inatt är det över. Kommer något av känslan av - Nystart? Fräschör? Ett oskrivet blad? - försvinna med det? Kommer saker sättas i sitt vanliga sammanhang igen, så att man kan komma tillbaka till känslan av att ingå i 20-tal, 30-tal, 40-tal, osv. eller kommer det att ta längre tid än så?

Vi hade trevlig brunch här och jag tänker ta en promenad snart, för att inbilla mig själv att jag fått i mig lite frisk luft.
Gott nytt år, kanske det är på sin plats att säga.

Jag har kommit på mig själv med att ha en märklig egenhet kring kroppskontakt; jag har svårt för att duscha efter att ha umgåtts fysiskt med folk jag är väldigt känslomässigt involverad i.
Det känns som att man lite stänger dörren om det då, eller tvättar av några osynliga fingeravtryck som lämnats på en.
Jag har inte duschat sedan i söndags natt. Yuck.
Ändring till imorgon.

Avatarteologi

OBS - kan innehålla spoilers - OBS

Nej, det här handlar inte om hinduism, utan om Hollywoodfilm.

Vad som fascinerade mig mest med James Camerons Avatar var nog bilden av livet självt, och om Gud som den samlade (och samlande) kraften av allt levande, men utan att tippa över i någon fjantig panteist-Gaia-moder. Huvudpersonens bön vid trädet var på sitt vis väldigt märklig, eftersom den var en bön till livet - varken mer eller mindre. Och livet svarar. Och svarar mot människan. I Avatar måste livet försvara sig mot människan, och det med våld, och jag kan inte hjälpa att finna en bitter symbolik i det; människan som kommer från himlen med sitt stål är på något sätt en motsats till Pandoras lysande, glittrande, vackra samklang. Och människan trycker på, och försöker utnyttja planeten till sin gräns, i tron om att allt man kan kämpa sig till är ens eget.
Den enda "räddningen" är det lilla faktum att en människa faktiskt lyckas träda in i Pandoras värld och ta del av den, inte som något livsfarligt och exotiskt, utan som något eget, något han kan ta till sig.
Men till slut innebär det att han måste ge upp det han kom från. Inte sig själv, men sitt ursprung. Inte sitt väsen, men sin identitet.
Det kanske märks att den på något märkligt sätt berörde mig, även om jag inte helt kan förklara hur, men jag tycker att den kammade hem poänger såväl politiskt och andligt som identitetsmässigt.
Plsu att den var vacker, och det går före mycket i min värld.

Dessutom tänker jag ibland på min egen resa, och kan känna igen mig själv lite i huvudpersonens undervisning. Och även slutet på hans resa, om än mer symboliskt än reellt. Fast vad är väl verkligt och vad är väl sant - det är upp till diskussion vilken av dem som är viktigast.

Gutniska

Och! Språknörden i mig dreglar över det faktum att gotländskan faktiskt inte är särskilt nära besläktad med resten av svenskan, utan utvecklats ur ett eget språk; forngutniskan.
Dagens wikipediaupplysning, känner jag, men fortfarande vansinnigt intressant.

Någonting jag redan känner här är att det är viktigt för mig att inte känna mig för självmedveten över vad jag lägger upp, eller tänka på läsare (tro mig; ni är få) eller kvalitetskrav.
Min gissning är att det lär bli en hel del om holländska ett tag nu, eftersom jag tänker mycket på det nu, men att även det lär lugna sig. Sedan lär det bli ett par av de saker jag i övrigt står i, och då kan det bli allt från bibelfunderingar till lunchplaner. Det viktiga här är inte "resultatet", utan själva akten att skriva av sig, och till viss del kanske även delge mina vänner något.

Sitter och tittar på en sovande porslinstomte och känner mig otroligt glad över att i någon mån ha sluppit julen i år.
Men jag måste få länka till en helt fantastisk artikel om Kalle Ankas jul.

Kol Galgal

Ljudet av ett hjul som rullar från det nedre till det högre,
hemliga tronvagnar som går och virvlar

Ljudet av melodier som går upp och ned,
Går och vandrar i tid och rum

Ljudet av en shofar (ett vädurshorn) sträcker sig
Genom trappornas djup,
och hjulet snurrar runt
Det är ljudet,
Det är ljudet från ett hjul som går upp och ned

"Kol Galgal", parafras på Zoharstycke

Jag känner mig fortfarande fascinerad över den här distansen som någonstans finns.
Min mor hade sett att jag begärt mitt gamla betygsdokument från gymnasiet på engelska och frågade, och jag vet vilket samtal som väntar där. Det kommer inte att bli helt roligt längre fram, men jag vet att det måste tas, och det tämligen snart.

En sak som gör att den här bubblan jag befinner mig i inte blir konstig är det faktum att jag ser så otroligt mycket fram mot att få flytta ihop med Mannen. Jag längtar efter att inreda igen, laga mat och ha en vardag. Ännu bättre när den inbegriper honom.

Just nu har jag den Rena över på besök i exilen, och vi diskuterar judiska och kristna svar på homofrågan, och om det är möjligt för kristna att använda judiska svar på kvisteriet eller om det måste ses som en annan religions funderingar, omöjliga att projicera över på det egna systemet. Det, och mycket mer.

Åh, jag ser fram mot att få plugga på universitetsnivå, även om jag kanske inte känner mig sådär otroligt imponerad av SU (men jag ska inte säga något - jag har inte sett så mycket av det, trots allt). Det lappar ihop något i självkänslan, det bevisar för en att man faktiskt har en fungerande hjärna. Vilket kan tyckas lustigt, eftersom jag ändå vet med mig att jag är väldigt beläst, både i allmänhet och mer specialiserat på vissa områden. Ändå har det saknats en pusselbit, en specifik form av yttre bekräftelse; att jag sonat mina synder från min struliga gymnasietid, ungefär.
Att jag inte larvar runt längre utan faktiskt vågar hoppa på en universitetskurs, även om det bara är en språkkurs, vilket ju verkligen är min hemmaplan.
Och det ska bli roligt att läsa holländska, men också lite skrämmande, och jag fick chans att prata med Namnen om det nu när jag var i Amsterdam. Man läser ju trots allt inte holländska av någon annan anledning än att hamna i holländsktalande länder. Det är inte direkt som att lära sig engelska. Och så många sådana länder finns det inte, framförallt inte om man inte känner för att flytta till Surinam eller Sydafrika.
Det skrämmer mig för att det är en bekräftelse på planer jag har, även om bara tiden kan utvisa vad som faktiskt kommer att hända.
Nå, människan spår men Gud förmår.
Jag kan bara försöka med mina planer, antar jag, och se om livet samtycker.

Tänker också lite på Avatar, som jag såg två gånger (med bara en kvälls mellanrum). Den var väldigt tankvärd på sina ställen, kanske framförallt för någon som konverterat. Men de religiösa undertonerna lär väl inte undgå någon.
Direkt efter att jag sett den (första gången) stötte jag ju också på min far också, för första gången på väldigt länge, och fick en del att fundera på, bara av det.
Kanske inte så mycket på honom som på mitt eget ursprung och vilken märklig resa jag redan hunnit med. Förhoppningsvis lugnar livet ned sig i alla fall en smula framöver. Det känns ibland som att man vandrat så ofattbart länge, och kommit så otroligt långt med så mycket, men så tittar man på klockan och inser att man varit på promenad i tio minuter.
Det var en tanke som slog mig i Jerusalem; att jag faktiskt inte bott i Stockholm så värst länge, även om det känns som en halv livstid, och att jag faktiskt inte varit jude så länge heller, även om det känns som en ännu längre resa. Även om den resan såklart varit lång, om man ska försöka spåra rötterna till den. Jag slås väl mest av hur mycket som hinner hända på tre år, och hur mycket som kommer hinna hända på ett. Det ska bli intressant att se var jag står nästa nyår, både geografiskt, mentalt och på många andra plan.

Jo just - gårdagens horoskop i holländska Metro:
"Jij hebt energie voor tien, zorg er dus voor dat je niet de hele dag binnen zit"

Du har energi för tio, se därför till att inte sitta inne hela dagen

Detta en dag då jag tillbringade sammanlagt över åtta timmar på resande fot
Helt utan känslan av att ha energi för tio...

Thuis

För ungefär tjugofyra timmar sedan kom jag till min mor i Falun, efter att ha tillbringat en handfull dagar i Amsterdam. Jag hade två tågresor mellan Skavsta och Falun, med mellanlandning i kungliga huvudstaden, och var hela tiden uppfylld av en märklig känsla av att inte helt förstå vad som pågick runtom.
När jag kom hem från Jerusalem i somras framstod Sverige visserligen som något märkligt, knivskarpt, sett genom en kikare, något som skulle bli lite svårt att skruva ned sig i igen. Men ändå helt hemtamt. Det var skönt att läsa skyltar på svenska igen, att höra svenska utrop i högtalarna igen, att få skvallra med vännerna på svenska.
Det efter nästan två månader.

Nu, efter fem dagar, kände jag mig främst vilsen. Jag reagerade inte så mycket på utropen - de försvann någonstans mellan mina öron och min hjärna. Jag hade en Metro på holländska som jag läste på tåget, och kände mig mest förvirrad när personen bredvid mig ville läsa den och jag kunde se hans tidning, en helt vanlig DN eller svenskan eller något åt det hållet. Jag kände mig som i en språklig isoleringscell efter att under några dagar behövt koncentrera mig helt på holländskan. Det blir så märkligt om man ska försöka sätta det i perspektiv; under hela min sommar i Israel hörde jag bara svenska en gång, när jag ringde för att reda ut en sak med min bank, och talade det bara två gånger, då och med en norsk dam. Jag hade ingen svensk bok att läsa, och internet havererade efter någon vecka. Så gott som ingen svenska under hela den tiden, med andra ord.
Och nu, efter fem dagar med ett språk som påminner klart mer om svenska än vad hebreiska gör, med telefonsamtal från mor, och från far (något berusad), och ett par korta samtal med Namnen, kände jag mig helt främmande inför svenskan.
Min hjärna klamrade sig fast vid holländskan med vansinnig kraft och vägrade helt enkelt återgå till sitt normala språkläge.

Kanske för att den faktiskt visat att den klarade holländskan galant - jag åkte dit i tron om att jag inte alls förstod talade holländska, och satt två kvällar senare i ett samtal där de andra medverkande pratade det, och jag svarade på engelska. Kanske var det därför det var svårt att slå tillbaka till det vanliga läget; det svensk-engelska. Jag behöver inte vrida på några mentala spakar för att gå över till engelska - hela det här halvåret har nog innehållit mer engelska än svenska, och jag för nog något av en pidgintillvaro i församlingen, kan jag känna. Men uppenbarligen behövdes en stor switch för att kunna glida in i holländskan, i den mån det nu gick. Jag kunde förstå delar av samtal, hängde med i predikningar (jag besökte både en kyrka och en synagoga under de här dagarna), kunde läsa informationsskyltar på muséer, hänga med i textningen på tv, men var förstås även till hälften helt utanför. Hungern efter att förstå finns dock där - den tändes redan innan jag åkte - och den puttar mig vildsint vidare.

Men kanske var det också för att hjärnan - jag - inte ville slå tillbaka till det vanliga läget. Kanske ville jag uppehålla mig i den verklighet Amsterdam var ett litet tag till. Jerusalem är knappast en plats jag vill uppehålla mig i mentalt, men Amsterdam är något annat. Jag kanske inte ville dröja mig kvar vid Namnen så mycket - vi hade ett bra och sammanknytande avsked - men absolut vid staden.

Min overklighetskänsla släppte inte förrän jag mötte Mannen på centralstationen och vi upptäckte detaljer i arkitekturen ingen av oss sett förut. Men den återkom ungefär en timme senare, när det var dags att kliva på tåget från Stockholm till Falun. Och jag har inte kommit ur den riktigt än, måste jag väl säga.
Jag visste mycket väl när jag åkte att inget skulle bli sig likt efter resan, att decenniet går mot sitt slut, och att det drar ihop sig för mig. Men det fanns ändå, givetvis, mycket jag inte hade räknat med, både profant och vackert, och det satte sina spår.
Kanske låter jag inte känslan släppa förrän jag hunnit befinna mig i den tillräckligt länge för att hinna bearbeta lite av det som hänt, och det som kanske kommer att hända.

Snart återvänder jag till Stockholm, och det ska bli skönt, men det blir nog med samma märkligt distanserade känsla jag haft under terminen som gått; jag har aldrig uppskattat staden så mycket som under det gångna halvåret, och aldrig utnyttjat dess möjligheter så mycket som nu, men känner mig samtidigt också mer främmande för den än någonsin. Det kanske är att sakna kon redan före båset står tomt, men det är en spännande känsla.

Till imorgon funderar jag på att göra poffertjes, om jag får tid. Kanske även det ett försök att vara kvar i helgens tankebubbla, kanske bara längtan efter gott krubb.

הנני

הנני - hineini, här är jag, betyder inte bara närvarande som i "NN anmäler sig för tjänstgöring"
Det betyder mer "här är jag", "här ser du mitt väsen", "här står jag inför dig" eller, på ett djupare plan: "jag står redo"
Det är det svar Gud i bibeln får på sina rop, av Abraham, av Jakob, av Mose, och fler därtill
Det är svaret på det eviga, tysta tilltalet
Det är frambärandet av ens existens, djupare och enklare än det mesta
Det är det enda man har att svara med, utan presentation, utan omsvep: sig själv

Så vill jag inleda det här projektet, som jag hoppas kan bli ärligt, allvarligt
Jag vill inte gömma mig bakom poser eller fasader
Kanske har jag mognat så mycket att jag kan undvika det, åtminstone till viss del
Våga släppa distansen en aning

Det här kan visa sig bli en väldigt tråkig blogg, eller väldigt förvirrad
Den kommer att tala om Gud, och om judendom, den kommer att innehålla hebreiska, den kommer att ta upp mina dagar och mina tankar, den kommer att innehålla nederländska, som jag har en fascination för
Mer vet jag inte, men jag hoppas få se det

Här är jag