Så har jag idag träffat tre personer idag med samma begynnelseljud (lustigt hur samma ljud kan stavas J, G och Y) och det var med en väldigt olustig känsla jag senare tog emot ett samtal från en av dem, nämligen min numera outsägligt gamle far
Jag försöker hålla med honom, nicka, le, tycka, se men samtidigt börjar putset spricka igen, radonet börjar tränga fram, en strålning av honom som jag inte kan stå upp mot
Han ringer alltså klockan sju på dagen, på tåget hem till Falun, och efter ett tag inser jag att han är full, med fjortonårig lillebror på sätet bredvid sig
Det tar ett tag för mig att förstå det - inte förrän han börjar prata om de Stora Tingen, de Viktiga Grejerna, faller pusselbiten på plats
Och någonstans är det svårt att inte se det normala i honom långsamt skala av, som om han bara har en mycket liten dos friskhet, och den vilar bara som en lätt hinna av fjärilsstoft över honom
Efter ett tag blir det konspirationerna - Persson orkestrerade Schymans fall från partiledarplatsen för att hon blev för farlig men fan hon är bra den där Schyman, Björn Rosengren var statens enda anledning till att satsa så mycket på tåg och väg i Norrland vad fan ska de där bonnläpparna med räls till?, Wetterstrand borde slå sig ihop med Reinfeldt ja jävlar vilket dream team de skulle bli, Ohly är ju psykopat det ser väl vem som helst han grät när Sovjet föll ska vi ha en sån i riksdagspolitik?
Och sedan blir det mer personligt och jag påminns om att han inte bara har ett filter eller en lins när han ser liv, leverne och lidande - han försöker se verkligheten genom ett kalejdoskop och inser inte att det inte är en kikare

Och jag undrar om jag egentligen inte kommit till någon ny punkt
Jag har nog tenderar att se mamma som den psykiskt struliga men honom som den farliga - kanske borde jag se mamma som den lidande och honom som den psykiskt struliga
Kanske är det en feg utväg, men jag undrar om det inte är en väg att faktiskt se honom inte bara som vansinnig, monstruös eller galen, utan faktiskt se honom som sjuk
Det kan åtminstone vara ett sätt att hantera honom på
Så idag har jag fått utstå nostalgi om när han arbetade i Stockholm, och när farbrodern var NK-chef, och när han fick en lägenhet på Söder och jag vet inte längre vad som verkligen var så och vad som... tja, var så för honom
Farbrodern undantagen då
Men just det att aldrig veta om det överhuvudtaget var så eller om det bara är hans egen berättarteknik som talar, gör att jag inte kan ta någonting han säger på allvar
Inför mina ögon spricker han upp, krymper, grånar och sitter slutligen (i mitt huvud) och dreglar och framförallt dravlar
Det finns något otydligt i hans blick och när jag träffar honom på Centralen reser han sig klumpigt upp och styltar fram
Säger att han inte längre har känsel i fingertopparna
Rycker på axlarna åt det, säger jag kollar upp det kanske får ut försäkringspengar på det
Ser honom undan för undan gräva sig ned i alla sitt livs misstag och slutligen knappt finnas kvar framför mig i nuet
Jag har blivit ett öra, ett öra han själv fött fram, något han inte förstår och inte kan hålla i sin hand, men som han ibland försöker sträcka sig ut för att nå
Jag ser honom försöka visa kärlek, kanske även uppamma den
Det misslyckas väl inte helt, men det fungerar inte helt bra heller
Bilden av den uppspruckne, gaggande gamlingen dyker upp igen
Han frågar mig hur jag tycker att han ska prata med Calle om homosexualitet och jag tja alltså han har ju redan träffat Sebastiaan den här holländske killen du vet
Jaha han har det? Det har inte jag det vore ju kul att göra
Det kanske händer någon gång pappa man vet ju aldrig och vi kommer ju bo i samma korridor om du skulle hälsa på någon gång
Hur lång tid tar det att åka motorcykel till Amsterdam från Falun tror du? Om jag snittar på 300 km/h
Jag vet inte jag har aldrig testat men på Autobahn lär det väl gå fort
De har inte Autobahn i Holland också vad?
Nej, högsta hastigheten i Holland är 120
Jaha berättade jag om den gången jag blev stoppad för fortkörning på motorcykeln? Jag körde om en polis och han stoppade mig och sade fan vad bra du kör jag har aldrig sett något liknande du har ju fan stenkontroll över den där hojen synd att behöva lappa dig
Haha, pappa

Och polisen? tänker jag - är polisen samma sak som en lägenhet på Söder en konspiration mot Schyman en delad historia med en son?
Jag försöker visa integritet och försöker visa kärlek
Jag är rädd att jag misslyckas lite med båda
Kanske är det lättare - och ärligare - att säga att vissa delar inte behöver lyssnas på, att vissa delar är något jag inte ska försöka respektera, ta in, förstå, göra något åt
Jag har aldrig sett honom så, men på något sätt gör det empatin mer tillgänglig

Jag känner mig ledsen och nedslagen, måste jag säga
Jag har kunnat skriva de senaste dagarna (alla idéer tycks dyka upp i Falun - det här med att komma på litterära grejer i Stockholm tycks inte vara min grej), och det har gett mer än jag kunnat ana
Jag har skjutit en del saker framför mig och känner mig extremt asocial efter för många veckors umgänge med för många för mycket, så jag känner mig som en tämligen dålig vän just nu
Mycket tid har gått åt till att undvika telefonen
Men idag har jag hoppat studsmatta tills jag fick värk i magen (att ge mig träningsvärk är nu inte så svårt, iofs) och det var faktiskt helt otroligt skönt att få använda kroppen
Låt mig slippa kommentarer om det, känner jag, och menar då även mig själv

Men ja, ledsnaden
Just nu känner jag mig faktiskt alldeles fruktansvärt ensam
Det är inte okej att yttra något så klyschigt, men så är det
Det började med att jag fick ett sms från Namnen om att han skulle ha någon på besök och gick igång i känslan och sedan betedde jag mig så löjligt att jag knappt ens vill uttrycka det i text ens för mig själv, men jag kollade upp vem det var på fb och drog en lättnadens suck när jag såg att det var en tjej
Sedan blev jag arg, eller kanske mest besviken, på mig själv, och är fortfarande (det har var för ungefär 5 minuter sedan, alltså)
Jag trodde faktiskt inte att jag betedde mig så förrän jag nu fick det svart på vitt
Och jag har gjort det förut, utan att tänka på det efteråt
Och jag känner mig så säker på att på något sätt ha förlorat honom, eller kanske att han förlorat mig - jag vet faktiskt inte riktigt vad
Men jag känner mig faktiskt närhetsbehövande nu
Jag har inte träffat Den Gode Vännen sedan han profeterade med slutna ögon och jag tror inte att jag kommer att göra det igen heller
Det känns rätt - eller snarare känns det fel att inte låta det vara så - men det, tillsammans med annat som händer, gör mig väldigt skör
Det kom dessutom tillsammans med att jag återsåg M, och även om det var länge sedan jag kände något romantiskt för honom så är han ofrånkomligt pudrad med minnen och stoftet av frystorkade känslor
Ärliga samtal i Etiopien gjorde sitt, och nu sitter jag och läser en dagbok som utmanar mig i sin ärlighet och nakenhet

Det här halvåret har dominerats av tre vänner, en på sitt alldeles egna sätt, och de andra två på märkligt liknande vis, trots många praktiska skillnader
Jag har verkligen stått i skuggan av mina egna känslor, och har på något sätt ändå lyckats göra vad jag ska göra, få iväg ansökan, osv. och nu känner jag mig utmattad, som att jag skulle behöva sommaren till att bara ligga och vila i blomstren
Jag saknar Duvan (med Y) och hoppas få träffa honom snart
Men jag saknar också andra, mycket mer direkt och intensivt
Det är faktiskt mycket saknad, längtan och behov just nu
Jag längtar efter beröring, efter ensamhet, efter sömn, efter mjukhet, efter Gud, efter skärpa, efter disciplin, efter spontanitet, efter livfullhet, efter att få rubba mina cirklar till oigenkännlighet
Jag längtar efter förändring, efter förvandling, efter förtrollning
Jag längtar efter eschaton, antar jag
Och salvatio, agape, kanske även genesis, när vi ändå är i farten
Men mest av allt eschaton

Jag vet också att jag puttar mig själv över avgrundens brant, och ut i den djupa delen av bassängen, och kan inte tacka mig själv nog för det
Men jag backar ut i det, och ser allt jag lämnat bakom mig
Famnar jag nu saknar, kyssar jag försöker komma ihåg smaken av, dofter jag inte längre känner, minnen som bara kan bli blekare
Jag känner mig hudlös, och det finns så mycket som kan göra mig ledsen nu
Det är lustigt hur det kan sammanfalla så perfekt med att det här halvåret också varit det bästa jag upplevt på många år
Jag har haft en känsla av trivsel, av liv, av tillfredsställelse, än på länge, en exponentiell kurva upp från lågvattennivån på Sundbyberg, ute i Torsvik
Jag har rest igen, och jag mår verkligen så otroligt bra av att göra sådant, och jag har uppvisat mod, ärlighet, framförhållning, spontanitet, glädje, sorg, nakenhet och kan inte tacka mig nog för det heller

Men just nu känner jag mig otroligt nedslagen över min lilla "upptäckt"
Jag skulle, för tillfället, bara vilja slippa nyanser, komplikationer, gråzoner, osäkerhet och bara få ett klart svar
Även om jag tror att jag egentligen håller det i handen, utan att våga titta på det

Jag känner mig lite trött på mig själv just nu, och ser verkligen inte fram mot att åka till Gotland

De stora orden är över - stormen har kommit och gått
Nu är det blött asfalt kvar, fuktigt, lockat hår och fåglar som försiktigt börjat sjunga igen
Kvar står endast de små orden, de försynta bokstäverna, de framviskade sanningarna
Jag har satt mig på vägen för att se maskrosor bryta upp lagom till sensommaren