Har återhämtat mig efter gårdagens sociala och språkliga utmaning
Först lektioner, sedan däcka hemma, sedan upp och tillbringa kvällen på queerstudentgrej och sedan sena samtal med Namnen
Den här veckan har jag träffat folk för andra gången, en tjej jag träffade på en shabatkvällsbön, en konstnär som jag såg då men inte pratade med, en halvgalen amerikansk gubbe samt en ungersk grabb jag kallpratade en del med för ett par veckor sedan
Men när jag gick in på puben trodde jag att jag var helt utlämnad, eftersom jag inte ville klänga på Namnen
Klarade mig dock riktigt bra, med mycket vilja och osvenskt socialt beteende
Hade aldrig klarat det om det inte varit för förra sommaren i Jerusalem med alla gåpåiga amerikaner, tror jag, framförallt inte eftersom nederländare också är ganska blyga (om än inte fullt så mycket som svenskar)
Kul att man kan lära sig sådana saker av bara farten
Men jag klarade kvällen och behövde inte gå över till engelska särskilt mycket
Klarade också av att förstå och ha roligt åt en standupkomiker
Språket öppnar upp sig för mig men när jag hamnade bredvid Namnen fick jag morra åt honom att inte använda engelska för att han försämrade mina sociala chanser - det blir dock bättre, framförallt nu när jag på allvar börjat svara på nederländska
Men engelskan degenererar snabbt när jag talar med andra som inte har det som första språk, och snart kommer jag att ha ett ömkligt pidginspråk, misstänker jag
Utkämpade också en strid medelst Shakespearecitat med dryg människa som var på besök i korridoren (men det är faktiskt bara M som kan slå mig på fingrarna där), men det gick artigt till, trots undertoner

Och nu lever jag igen, efter att ha sovit i tio timmar och sedan tussat runt här hemma och knaprat knäckebröd
Tröttheten börjar bli bättre också
Funderar på att skriva mer om gosstosserier också, men det får nog vänta

Hemkommen från queersynagoga där jag blev kvar ett bra tag efter gudstjänsten
Det är alltid trevligt att lära känna nya människor, att utsätta sig för nya situationer, och det fanns gott om nya människor och nya situationer där
Många intryck for förbi - en ungersk kille som var fin men lite blyg, en ickejudisk kille som egentligen var där med sin flickvän men som satt bredvid mig och behövde guidas genom böneboken, en gammal herre som sade att han var blyg men överkompenserade, en rabbinska som sade att hon inte vigts än men att hon vägde upp det med att vara flata, en nyinflyttad amerikansk tjej som jag visst kommer att plugga med på måndag - och jag behöver sådana intryck och erfarenheter här
Men jag längtar efter Yom Kippur och vädurshornen och att lägga pannan mot golvet och få gråta under sin bönemantel
Det är två veckor dit, men jag längtar längtar
Jag behöver det, för att släppa på spärrar jag upptäckte ikväll

Jag och Namnen talades vid, om gossar i våra liv, och det blev väldigt tydligt, kanske för oss båda, att vi inte finns med varandra på det sättet längre
Han blev nog ledsen men jag tror samtidigt att det var han som styrde in det dit
Och jag känner att jag glidit i sidled från pojkvänsmaterial till bästa vän som du kan söka råd hos när pojkvännen strular
Jag vet inte om det bara är en känsla men jag hör ekon från tidigare
När jag ser tillbaka på mitt och Namnens förhållande har det varit konstigt på många vis, och jag lyckades äntligen sätta fingret på något: jag tror att vi demonterade samtidigt som vi byggde upp det genom att bete oss som vi gjorde - vi introducerade till föräldrar och gullade omkring men sade inget och låtsades vara vänner och jag försökte våga ta steget och fick inget gensvar, och jag ser nu på vilka punkter han försökte ta steget men jag inte gav gensvar
För subtilt
Och nu sitter vi här och låtsas som om vi inte sörjer vad som hänt men han letar på mig så fort han får chansen och var på vippen att följa med till synagogan ikväll bara för att umgås med mig men jag gav honom aldrig det han behövde, nämligen en liten push från min sida
Jag kunde inte göra det, av egoistiska skäl, men också för att jag inte fungerar så, och det är ett problem
Den passiviteten har söndrat mycket jag försökt bygga upp, och jag ser inte hur jag kan göra något åt den, om jag inte ska byta ut den mot aggressiv framfusighet à la mina amerikanska vänner
Jag skulle behöva begråta mig och Namnen, för även om jag inte blir ledsen över vad han säger så blir jag inte heller glad, och det utan att vara neutral, för neutral skulle innebära att jag på sätt och vis även var likgiltig
Det är bara så att jag inte tycker att det är hemskt att höra, men inte heller roligt
Och om jag säger något från mitt perspektiv, om mitt liv, säger han mycket lite
Men så, fem timmar senare, har han letat upp mig igen och jag förbannar mig själv för att jag funderar på hur jag smidigt kan få ut honom ur rummet, av anledningar som egentligen inte beror på honom - trötthet, integritetsbehov, känslan av att behöva rota sig ensam i en ny stad - men som absolut går ut över honom
Jag inser, och insåg redan då, att något bröts när jag var i Amsterdam i julas, att jag åkte dit kär i honom och åkte därifrån kär i Amsterdam
Vilket jag verkligen sörjde då det begav sig
Och min kärlek, min tillgivenhet, min omtanke, allt det har han
Men det senaste halvåret har jag tvingats sätta honom i perspektiv, mycket genom en annan, högst egendomlig och oväntad lins till person, men nu sitter vi här, i samma korridor, och har ett förhållningssätt och har regler vi båda förstår oss på och trivs med (jag hoppas att han trivs med dem) men vi kanske behöver en tillbakablick
På sätt och vis gör det flytten enklare, mer personlig, nästan mer "ren", och det vemod jag vill släppa fram är inte ens så mycket som ett nutida, aktuellt vemod som ett vemod som varit men inte bekräftats
Nu tror jag att sängen väntar, och längre bortom den, Yom Kippur