1 Mos 38

Jag sitter i korsningen, under en dadelpalm. Solen bränner detta land, korsvägens land, på vägen mot Timna.
Solen hade bränt min hud också, om den inte hade varit svept i röd slöja och baddad med rosenvatten. Jag har burit bröllopsskrud och änkedräkt.
Sedan har jag burit bröllopsskrud igen, och åter änkedräkt.
Nu bär jag horslöja.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Det finns inget nytt under denna sol, under korsvägslandets stjärna, under dadelpalmen, på vägen mot Timna.
Jag har svept mig noggrant, bröllopsskrud, änkedräkt, liksvepning. Under tyget söker sig min hand nedåt, den vilar darrande vid skrev.
Den äldste brodern tog mig för min skönhet. Men skönhet betyder inte kärlek. Jag sökte hans blick, men den vilade bara på min bröst, inte på mitt hjärta.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, på tå, med svärd och strutsfjäder?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och fingrarna blåser liv i en dov glöd.
Guden som bär mina bröst tog hans liv.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Den yngre brodern tog mig av plikt. Sade han. Det var en plikt vars ok han bar med sällsam glädje. Min skönhet blev hans fall, sade han. Hans blick blev mitt fall, säger jag. Hans blick klädde mig i skönhet. Men barn bryter skönhet, sade han, och skönhet går över barn. Skönhet går även över njutning. Att tända sådana eldar med sin fackla, att tränga in, att vägra släcka bålet, att tömma mjölken utanför. Jag hade behövt den för att släcka mig själv.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, maskerad, med vågarna i balans?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och elden värmer mig inifrån, ringlar uppåt.
Guden som bär mina bröst tog även hans liv.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Den yngsta brodern är ännu för ung, jag väntar på honom, hans far väntar på mig. Kanske hoppas hans far på att min skönhet ska vissna i solen, kanske fruktar han den Gud som kan döda till mitt försvar. Men ska även hans lem in där hans bröder besökt, besökt men inte vågat stanna? Oroa dig inte, lilla vän, de lämnade inget kvar där för dig att hämta. De sådde hellre landets jord än mig. När din stängel är hög nog och ditt frö moget, då kan jag säga att jag smakat deras agnar, men inte deras vete. Det finns ingen eftersmak kvar åt dig. Inte åt mig heller.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, bevingad narr, evigt vittne?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och solen bränner mig inte genom slöjan men jag självantänder.
Guden som bär mina bröst har väglett mig hit, till dadelpalmen, i korsvägens land, på vägen mot Timna.
Den lilla brodern blir äldre, men han kommer inte att bli min. Brödernas far fruktar mig. Jag kan inte söka efter den lilla brodern, jag måste söka efter brödernas far. Brödernas far måste själv se mig i ögonen. Han är på väg mot Timna, på väg till fåraherdarna och flockarna. Jag har svept mig i rött och klätt mig i tempelsmycken. Jag vet att han fruktar mig, jag vet vad han tänker: han kallar mig vacker, han kallar mig –
De kallar mig helig, de kallar mig hora.
Den här gången viskar den Gud som bär mina bröst till mig. Hen viskar: hölj ditt ansikte. Gör som jag, följ mitt spår. Ditt ansikte får han inte se och leva.
Det brinner i mig, jag försöker stilla mig.

Jag sitter under en dadelpalm, och nu är mitt ansikte täckt – han ska inte få mig för min skönhet. Hans blick ska inte få klä mig i annat än det jag valt. En röd slöja, en flammande längtan.
Jag vet vad straffet för hor är – jag kommer att bli uppslängd på bål. Men den Gud som bär mina bröst viskar: ta inte bara hans lem, utan även hans stav. De rättfärdigas stöd och stav.
Och jag vet, under min dadelpalm. Jag vet att jag är rättfärdig.
Det kommer de också att kalla mig, de kommer att kalla mig rättfärdig och räddande.

Hör! Min älskade kommer! Där är han, han springer över bergen, dansar fram över höjderna. Min älskade är lik en gasell, lik en ung hjort. Han spanar, han tittar, men han kan inte se något av mig. Jag har dragit slöjan om mig och ser upp på honom.
Jag ser vad hans blick säger, vad brödernas far säger, sjunger: min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle, låt mig se dig, låt mig höra din röst.
Min rygg får han se. Men mitt ansikte får ingen se. Så viskar den Gud som bär mina bröst.
Brödernas far sträcker fram handen, säger:
Låt mig ligga med dig.
Vilken eld som än väntar kan den inte vara större och hetare än den som brinner i mig.
De kommer att kalla mig rättfärdig, de kommer att kalla mig räddande. Jag har mer rätt än han.
Jag reser mig från under min dadelpalm, i korsvägens land, på vägen mot Timna.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, med tvillingar, med sigill och snodd och stav?
Inte här.

Upplever trivsel, och en känsla av flytande stabilitet
Som att sitta på en stock som får driva med vattnet
Återupptar trådar som nästan hade förtvinat och upptäcker trivsel som jag inte utövat på länge
Shabatmiddag och känslan av gemensam trevnad, men även en viss mer intimt delad nyfikenhet mellan mig och den israeliske dansaren
Synagogan stöttar när det kommer till upprätthållandet av en vardag
Jag kan se längre än två minuter framför mig