Något som fascinerar mig något vansinnigt är judisk konst. Den är alltid insmygen, försiktig, diskret, ursäktande, men ändå helt vild där den får utrymme, i haggadot för Pesach, eller diskretare utsmyckningar. I Amsterdams judiska museum hittade jag ett fat för den prästerliga handtvagningen som inte bara var översållat av bilder, utan dessutom bilder på grekiska gudar. Men i en synagoga? Icke. På sin höjd en duva eller ett davidiskt lejon. Jag dras till försiktigheten i det; att man smyger in det där man kan, i vetskapen om att det aldrig någonsin kommer att kunna bli en del av "mittfåran".
Detta kung David, eller kanske Moshiach, Messias, med välsignelsens bägare, bredvid ordet "baruch", välsignad, som i "baruch Hashem", välsignat är Namnet (alltså Gud), från den s.k. Kaufmannhaggadan från 1300-talet.