Det var märkligt, det där med att vara i Amsterdam.
Kanske framförallt sexuellt. Jag har aldrig känt mig så bekräftad, eller så... avvisad är fel, för det är något aktivt. Men inte mottagen, kanske är ordet.
Vilket jag förstås vet inte beror på mig - jag känner honom nu, jag vet hur han är, jag vet vad det handlar om.
Jag tittar på en bild av mig som Fåtöljen målade för inte alltför länge sedan, och så tänker jag att jag är ganska nöjd med min kropp. Jag är inte sexton och jag kan väl se att den ser lite märkligare ut nu än då. Marginellt, men Gud är i detaljerna, eller något.
Ändå tänker jag faktiskt lite självgott att jag är en person jag skulle ha sex med om jag mötte mig, åtminstone rent kroppsmässigt. Och ibland känner man sig lite - och det här kan låta helt vansinnigt - outnyttjad. Som att man går runt med en ganska tilltalande fysisk kropp och ett ganska tilltalande intellekt också, för den delen, men att man inte riktigt har någon att ge det till som uppskattar det som man borde.
Jag menar; det är klart att man utan problem kan hitta någon på QX som skulle vilja ha sex med en, men det är inte att tas emot och ses på det sätt jag har i åtanke. Det kanske är en bekräftelsegrej, eller en "varför fattar folk inte hur bra jag är?"
Vilket är lustigt eftersom det vanligen är jag som inleder sexuella relationer och sedan även är den som backar undan. Dåligt beteende, va, va.
Extra lustigt är det väl att de här funderingarna dyker upp nu när jag har en stabil sexuell relation (även om den för en sisådär sex dagar sedan fick en märklig, men viktig, knorr). Men natt eller två i Amsterdam slogs jag, visserligen med visst lugn, men ändå, av att jag skulle bli helt förstörd om jag återvände till Sverige utan att vi låg med varandra. Ytligt så det förslår, särskilt med tanke på hur nära jag och Namnen är varandra fysiskt ändå - vi har verkligen lärt oss kommunicera närhet utan att nödvändigtvis ha sex.
Det var nog bara någon form av osäkerhet som plötsligt kom ångande genom huvudet på mig, högljutt vrålande, och som sade att jag kanske inte alls hade så mycket trygghet som jag inbillar mig, och att jag egentligen går runt och är ensam och hungrande och liten och bekräftelsesökande.
Och mycket av det är givetvis sant. Bara kanske inte i några enorma mängder. Inte där jag står i livet just nu, åtminstone. Dessutom tänker jag mig att min stora risk kring sådant faktiskt inte är att bli miserabel och knäckt, utan bitter och hård, vilket när man tänker på saken kanske är etter värre.
Men mest handlar det om något rent fysiskt - det handlar om kroppen, inte huvudet. Men så har jag väl i och för sig inget enormt behov av att få mitt intellekt bekräftat. Kanske skulle jag behöva få det lite omruskat istället, för att inte vara en sådan besserwisser ("betweter" eller "weetal" på ett annat, närliggande germanskt språk). Och man tycker ju att jag fått min beskärda del av bekräftelse på den fysiska fronten, men kanske är behovet där helt enkelt större.
Eller så handlar det om att jag rent faktiskt uppenbarligen inte heller får det här med relationer att gå ihop. På grund av stolthet, på grund av enstörighet, på grund av integritet, på grund av vissa saker som är bra, men också på grund av att ren egocentrering, på grund av att jag inte lyckas få kärlek besvarad (eller besvara kärlek, men det är väl i praktiken inte ett lika stort problem för mig som för den andre), och på grund av andra faktorer som ju de facto gjort att jag knatat runt i mitt ganska länge.
Och jag har väl haft mitt; ny stad, ny religion, nya livsvillkor, men nu då? Frågetecknet kring det kvarstår.
Jag kan receptet nu: man träffar mig, ligger med mig ganska tidigt, sedan lär man känna mig på djupet, får mig till en av sina närmaste vänner, slutar ha sex med mig, anförtror mig i största vänskapliga förtroende att man hittat en pojkvän och får höra från mig hur glad jag är över det och så fortsätter man hänga men hela tiden med ett halvt öga på den osynliga barriär man måste upprätthålla för att inte råka falla in i något för fysiskt.
Jag är killen man blir bästa vän med, tror jag, för att använda en klyscha.
Äsch, nu ska jag sluta gnälla. Än så länge trivs jag ju i alla fall himla bra med min kropp, sådär på egen hand.
Framförallt eftersom det som nämnt i början också fanns en annan aspekt av juldagarna, och som var väldigt bekräftande.
