Jag vaknade just, till en svagt upplyst skymningshorisont. Det är andra gången det hänt mig denna vinter. Det känns inte helt okej, men jag är glad över att jag inte haft något schema att passa de senaste månaderna. En märklig lucka för andning mitt i vintern, men en uppskattad sådan.
Anledningen nu var dock att jag satt uppe större delen av natten med en av systrarna (inte den biologiska) och pratade. Och kom på att hon faktiskt inte kände till mitt skrikande misslyckande vad gäller att gänga sig med det andra könet, och fick sammanfatta den berättelsen. Det var länge sedan jag senast gjorde det, på allvar, men det kändes bra. Lite sorgligt, men bra.
Det är lustigt hur klok - och oklok - en sjuttonåring kan vara, men när vi sammanfattade våra livssituationer blev det hela lite lustigt. För ibland undrar man hur mycket som skiljer ens liv från en sjuttonårings drama-kaos-vansinne-ränker-känslostormshärva.
I alla fall när det så att säga gäller.
Jag kan känna att mitt liv innehåller en hel del knasiga inslag som det är nu, och drama har jag onekligen haft min beskärda del av under halvåret som gått.
Och så har jag tecknat vidare på min homofila Talmudserie och känner mig ganska nöjd.
Jag saknar morgonminjan i Stora synagogan - jag gillar att ha det lilla gänget i min vardag, och jag blev glad över att höra att jag saknas där. Och snart är jag tillbaka i mina vanliga rutiner - rutiner jag verkligen tycker om, rutiner jag faktiskt behöver, när jag tänker efter. Om tolv dagar, enligt planeringen.
Idag är det också mer än en vecka sedan A'dam. Det är ett steg i sig. En vecka gör alltid lite ont. I och för sig lite oavsett vad det är, så länge det varit något bra, och något man inte kan återvända till. Det finns många personer, platser och situationer som jag gett en suck när en vecka passerat.
Nu väntar dagar där jag ska se till att träffa några jag måste träffa, men i stort bara ta det lugnt innan jag återvänder till livet, och lämnar det här märkliga stasistillståndet bakom mig igen. Falun blev mitt vinteride, och det har nog varit väldigt nyttigt, men för första gången har jag känt att jag nästan slitits sönder av saknad.
Nå, snart åtgärdat.
Och så längtar jag efter att få återse en av mina bättre vänner; Stockholm. Hon är ganska kall och svårflirtad, men alldeles charmerande när man lärt känna henne på djupet.
Och nu har jag snart avverkat min frukost...
