Förresten är den låt som alltid förföljt mig kring killar "Oh, Horatio" - varje gång jag faktiskt på allvar blivit kär har den låten funnits med någonstans, och gett mig någon infallsvinkel på relationen.
Det är till och med så att den retroaktivt kan appliceras på den där första pojkkärleken.
Som på sätt och vis är så vansinnigt länge sedan, men som på sätt och vis är så nära också (det hände under förra årtiondet - men nätt och jämnt).

Hur länge kan man älta en sådan låt? Den är knappast indie nog för sådant, eller hur är det reglerna lyder?
Men det är väl som att de flesta viktigare resor jag gjort kan sammanfattas i "Thank U".
Jag längtar tillbaka till Stockholm och tänker på hur urholkat ordet "hem" blivit för mig sedan i somras - urholkat, men nu begåvad en säregen, djup klang det inte hade förut.
Jag vet med mig att jag aldrig använt uttrycket "kommit hem" eller "återvänt hem" kring min återresa till Sverige nu. Inte för att jag inte räknar Sverige som mitt hem - bara för att det finns ett stort frågetecken kring det nu, både i praktiken (som i; jag har inget hem förrän om cirka två veckor) och i teorin (jag vet ingenting om var jag tar vägen efter denna termin).
Så var jag än tar mig nu, och vad jag än åker tillbaka till, så stämmer definitionen "hem" inte riktigt. Jag har bestämt mig för att göra mitt boende nu till ett riktigt hem, och orka tänka på sådant som jag inte alls brydde mig om i Uggleboet; att faktiskt få det mysigt och trevligt.
Men i övrigt vet jag inte så mycket om det där med hem. Det är fortfarande hemligt för mig.