Jag känner mig inte lika grinig nu - kanske för att jag börjat träda ur stasisbubblan här, inför hemflytten. Men också för att jag pratat med den Vackra och bestämt ett datum för tatuering. Skönt att få det gjort efter all denna tid.
Jag är glad över att behärska så pass mycket nederländska nu att jag hänger med i saker och kan läsa som folk. När det kommer till språk tenderar jag (och kanske många med mig, men jag vet inte säkert) att hoppa framåt utan förvarning - det här med linjära kurvor är inte min inlärningsmetod kring sådant. Mitt huvud skulle fortfarande spricka om jag släpptes ned i Holland igen (varje kväll där avslutades med en lätt huvudvärk, och jag är helt säker på att det handlade om att jag inte hindra hjärnan från att försöka förstå allt som sades runtom mig). Men jag har ändå skuttat framåt igen.

Vilket känns som en bra utgångspunkt att ha inför terminen som kommer. Jag ser fram mot att få lära mig något som inte har den vagaste koppling till judendom efter ett intensivt halvår av sådant - inte för att jag inte skulle vilja drunkna i det talmudiska havet i ett decennium eller två, utan för att det är skönt att befinna sig i en annan sfär av verkligheten också och studera det på egen hand igen. Vilket är klart mer njutningsfullt nu när jag kan navigera Talmud. Tack för verktygen, som man säger.
Men det ska bli kul att kunna rikta in mig på ett annat huvudämne: märkliga språk.

Roligast nu blir dock att få ett riktigt hem. Ett jag kommer vilja inreda och ta hand om och leva i. Inte ett där jag bara ligger i standby-läge i uttröttad halvtrivsel, som under våren.
Skräpfantasy, framtidsutsikter och det faktum att jag snart är tillbaka i Stockholm gör mycket för att höja mitt humör just nu.
Men det är lustigt hur ens bild av "hem" kan förflyttas, precis som Fåtöljen påpekar; Falun kan jag inte längre se som mitt hem. Och jag ser nog på Stockholm som mitt hem, men jag känner samtidigt en märklig förskjutning av hela konceptet så att jag känner mig rotlös men inte på drift.