För ungefär tjugofyra timmar sedan kom jag till min mor i Falun, efter att ha tillbringat en handfull dagar i Amsterdam. Jag hade två tågresor mellan Skavsta och Falun, med mellanlandning i kungliga huvudstaden, och var hela tiden uppfylld av en märklig känsla av att inte helt förstå vad som pågick runtom.
När jag kom hem från Jerusalem i somras framstod Sverige visserligen som något märkligt, knivskarpt, sett genom en kikare, något som skulle bli lite svårt att skruva ned sig i igen. Men ändå helt hemtamt. Det var skönt att läsa skyltar på svenska igen, att höra svenska utrop i högtalarna igen, att få skvallra med vännerna på svenska.
Det efter nästan två månader.
Nu, efter fem dagar, kände jag mig främst vilsen. Jag reagerade inte så mycket på utropen - de försvann någonstans mellan mina öron och min hjärna. Jag hade en Metro på holländska som jag läste på tåget, och kände mig mest förvirrad när personen bredvid mig ville läsa den och jag kunde se hans tidning, en helt vanlig DN eller svenskan eller något åt det hållet. Jag kände mig som i en språklig isoleringscell efter att under några dagar behövt koncentrera mig helt på holländskan. Det blir så märkligt om man ska försöka sätta det i perspektiv; under hela min sommar i Israel hörde jag bara svenska en gång, när jag ringde för att reda ut en sak med min bank, och talade det bara två gånger, då och med en norsk dam. Jag hade ingen svensk bok att läsa, och internet havererade efter någon vecka. Så gott som ingen svenska under hela den tiden, med andra ord.
Och nu, efter fem dagar med ett språk som påminner klart mer om svenska än vad hebreiska gör, med telefonsamtal från mor, och från far (något berusad), och ett par korta samtal med Namnen, kände jag mig helt främmande inför svenskan.
Min hjärna klamrade sig fast vid holländskan med vansinnig kraft och vägrade helt enkelt återgå till sitt normala språkläge.
Kanske för att den faktiskt visat att den klarade holländskan galant - jag åkte dit i tron om att jag inte alls förstod talade holländska, och satt två kvällar senare i ett samtal där de andra medverkande pratade det, och jag svarade på engelska. Kanske var det därför det var svårt att slå tillbaka till det vanliga läget; det svensk-engelska. Jag behöver inte vrida på några mentala spakar för att gå över till engelska - hela det här halvåret har nog innehållit mer engelska än svenska, och jag för nog något av en pidgintillvaro i församlingen, kan jag känna. Men uppenbarligen behövdes en stor switch för att kunna glida in i holländskan, i den mån det nu gick. Jag kunde förstå delar av samtal, hängde med i predikningar (jag besökte både en kyrka och en synagoga under de här dagarna), kunde läsa informationsskyltar på muséer, hänga med i textningen på tv, men var förstås även till hälften helt utanför. Hungern efter att förstå finns dock där - den tändes redan innan jag åkte - och den puttar mig vildsint vidare.
Men kanske var det också för att hjärnan - jag - inte ville slå tillbaka till det vanliga läget. Kanske ville jag uppehålla mig i den verklighet Amsterdam var ett litet tag till. Jerusalem är knappast en plats jag vill uppehålla mig i mentalt, men Amsterdam är något annat. Jag kanske inte ville dröja mig kvar vid Namnen så mycket - vi hade ett bra och sammanknytande avsked - men absolut vid staden.
Min overklighetskänsla släppte inte förrän jag mötte Mannen på centralstationen och vi upptäckte detaljer i arkitekturen ingen av oss sett förut. Men den återkom ungefär en timme senare, när det var dags att kliva på tåget från Stockholm till Falun. Och jag har inte kommit ur den riktigt än, måste jag väl säga.
Jag visste mycket väl när jag åkte att inget skulle bli sig likt efter resan, att decenniet går mot sitt slut, och att det drar ihop sig för mig. Men det fanns ändå, givetvis, mycket jag inte hade räknat med, både profant och vackert, och det satte sina spår.
Kanske låter jag inte känslan släppa förrän jag hunnit befinna mig i den tillräckligt länge för att hinna bearbeta lite av det som hänt, och det som kanske kommer att hända.
Snart återvänder jag till Stockholm, och det ska bli skönt, men det blir nog med samma märkligt distanserade känsla jag haft under terminen som gått; jag har aldrig uppskattat staden så mycket som under det gångna halvåret, och aldrig utnyttjat dess möjligheter så mycket som nu, men känner mig samtidigt också mer främmande för den än någonsin. Det kanske är att sakna kon redan före båset står tomt, men det är en spännande känsla.
Till imorgon funderar jag på att göra poffertjes, om jag får tid. Kanske även det ett försök att vara kvar i helgens tankebubbla, kanske bara längtan efter gott krubb.
