Jag känner mig fortfarande fascinerad över den här distansen som någonstans finns.
Min mor hade sett att jag begärt mitt gamla betygsdokument från gymnasiet på engelska och frågade, och jag vet vilket samtal som väntar där. Det kommer inte att bli helt roligt längre fram, men jag vet att det måste tas, och det tämligen snart.

En sak som gör att den här bubblan jag befinner mig i inte blir konstig är det faktum att jag ser så otroligt mycket fram mot att få flytta ihop med Mannen. Jag längtar efter att inreda igen, laga mat och ha en vardag. Ännu bättre när den inbegriper honom.

Just nu har jag den Rena över på besök i exilen, och vi diskuterar judiska och kristna svar på homofrågan, och om det är möjligt för kristna att använda judiska svar på kvisteriet eller om det måste ses som en annan religions funderingar, omöjliga att projicera över på det egna systemet. Det, och mycket mer.

Åh, jag ser fram mot att få plugga på universitetsnivå, även om jag kanske inte känner mig sådär otroligt imponerad av SU (men jag ska inte säga något - jag har inte sett så mycket av det, trots allt). Det lappar ihop något i självkänslan, det bevisar för en att man faktiskt har en fungerande hjärna. Vilket kan tyckas lustigt, eftersom jag ändå vet med mig att jag är väldigt beläst, både i allmänhet och mer specialiserat på vissa områden. Ändå har det saknats en pusselbit, en specifik form av yttre bekräftelse; att jag sonat mina synder från min struliga gymnasietid, ungefär.
Att jag inte larvar runt längre utan faktiskt vågar hoppa på en universitetskurs, även om det bara är en språkkurs, vilket ju verkligen är min hemmaplan.
Och det ska bli roligt att läsa holländska, men också lite skrämmande, och jag fick chans att prata med Namnen om det nu när jag var i Amsterdam. Man läser ju trots allt inte holländska av någon annan anledning än att hamna i holländsktalande länder. Det är inte direkt som att lära sig engelska. Och så många sådana länder finns det inte, framförallt inte om man inte känner för att flytta till Surinam eller Sydafrika.
Det skrämmer mig för att det är en bekräftelse på planer jag har, även om bara tiden kan utvisa vad som faktiskt kommer att hända.
Nå, människan spår men Gud förmår.
Jag kan bara försöka med mina planer, antar jag, och se om livet samtycker.

Tänker också lite på Avatar, som jag såg två gånger (med bara en kvälls mellanrum). Den var väldigt tankvärd på sina ställen, kanske framförallt för någon som konverterat. Men de religiösa undertonerna lär väl inte undgå någon.
Direkt efter att jag sett den (första gången) stötte jag ju också på min far också, för första gången på väldigt länge, och fick en del att fundera på, bara av det.
Kanske inte så mycket på honom som på mitt eget ursprung och vilken märklig resa jag redan hunnit med. Förhoppningsvis lugnar livet ned sig i alla fall en smula framöver. Det känns ibland som att man vandrat så ofattbart länge, och kommit så otroligt långt med så mycket, men så tittar man på klockan och inser att man varit på promenad i tio minuter.
Det var en tanke som slog mig i Jerusalem; att jag faktiskt inte bott i Stockholm så värst länge, även om det känns som en halv livstid, och att jag faktiskt inte varit jude så länge heller, även om det känns som en ännu längre resa. Även om den resan såklart varit lång, om man ska försöka spåra rötterna till den. Jag slås väl mest av hur mycket som hinner hända på tre år, och hur mycket som kommer hinna hända på ett. Det ska bli intressant att se var jag står nästa nyår, både geografiskt, mentalt och på många andra plan.