Nej, det här handlar inte om hinduism, utan om Hollywoodfilm.
Vad som fascinerade mig mest med James Camerons Avatar var nog bilden av livet självt, och om Gud som den samlade (och samlande) kraften av allt levande, men utan att tippa över i någon fjantig panteist-Gaia-moder. Huvudpersonens bön vid trädet var på sitt vis väldigt märklig, eftersom den var en bön till livet - varken mer eller mindre. Och livet svarar. Och svarar mot människan. I Avatar måste livet försvara sig mot människan, och det med våld, och jag kan inte hjälpa att finna en bitter symbolik i det; människan som kommer från himlen med sitt stål är på något sätt en motsats till Pandoras lysande, glittrande, vackra samklang. Och människan trycker på, och försöker utnyttja planeten till sin gräns, i tron om att allt man kan kämpa sig till är ens eget.
Den enda "räddningen" är det lilla faktum att en människa faktiskt lyckas träda in i Pandoras värld och ta del av den, inte som något livsfarligt och exotiskt, utan som något eget, något han kan ta till sig.
Men till slut innebär det att han måste ge upp det han kom från. Inte sig själv, men sitt ursprung. Inte sitt väsen, men sin identitet.
Det kanske märks att den på något märkligt sätt berörde mig, även om jag inte helt kan förklara hur, men jag tycker att den kammade hem poänger såväl politiskt och andligt som identitetsmässigt.Plsu att den var vacker, och det går före mycket i min värld.
Dessutom tänker jag ibland på min egen resa, och kan känna igen mig själv lite i huvudpersonens undervisning. Och även slutet på hans resa, om än mer symboliskt än reellt. Fast vad är väl verkligt och vad är väl sant - det är upp till diskussion vilken av dem som är viktigast.
