Även när jag var i A'dam hittade jag en väldigt vacker psalm; Kom in mij, citerad till höger. Tror att den är tysk från början (Kommt in mich), skriven av Lucas Lossius 1553, och trots att man tänker att den borde vara lite trist protestantisk så sammanfattar den min attityd till Gud ganska bra, och tillåt mig en amatöröversättning:
Kom in mij, win. Ontwapen mij.
Zie mij, doe mij aan. Weersta mij.
Wacht mij. Delf in mij. Ontdooi mijn naam. Ontraadsel mijn bestaan.
Kom in mij, maak geluid in mij.
Dood is diep in mij. Versteend mijn
stem. Ontsta in mij. Doe pijn. Door-gloei mij. Leef mij. Licht in mij.
Kom uit mij, scheur mij, kind van mij.
Mens, in mij ontwaakt. Ontvang mij.
Overschaduw mij. En ga met mij waar niemand met mij gaat.
Kom i mig, övervinn, avväpna mig,
Se mig, gör mig, motstå mig
Vänta på mig, bo i mig, tina mitt namn, nysta upp min existens
Kom i mig, ljud i mig,
Döden ligger djupt i mig, förstena min
stämma. Stå upp i mig, pina mig, genombränn mig, lev mig, ljus i mig
Kom i mig, riv i mig, mitt barn,
Människa, vakna i mig, ta emot mig
Överskugga mig, och gå med mig där ingen med mig går
Religiös musik når alltid långt in i mig, oavsett religion, men kanske framförallt klassiska psalmer. Det är nog kombinationen igenkännande och budskap, melodi och tyngd, som ger en friheten att beröras av dem, även när de är en smula banala eller uttjatade.
Det är varmare här nu, och jag tänker att jag inte kommer att skriva riktigt så här vansinnesfrekvent framöver men att jag har mycket att tänka på just nu, och mycket att bearbeta från de senaste dagarna.
Årtiondet drar ihop sig och det börjar bli dags att summera. Det är märkligt hur liten man faktiskt är; för tio år sedan var jag en elvaåring som inte riktigt trodde på milenniebuggen men ändå, mest för säkerhets skull, bad en kort bön till Gud om det. Det var långt innan jag med faktisk självkännedom kunde säga att jag trodde på något sådant som Gud. Inte det att jag inte trodde, dock, men barnatro är något jag faktiskt finner mer imbecillt och märkligt än vackert och tryggt.
Jag vet inte ens var jag kommer vara om ett år - hur kan jag ens börja spekulera i tidsblock som decennier? Jag har haft hela min uppväxt och mitt mognande tillsammans med det här årtusendets start - min pubertet sammanföll på något vis med 2000-talets mognande i folks hjärnor, och utformandet av min identitet gick ganska parallellt med den process under vilken man började försöka definiera vad 00-talet faktiskt var. Och inatt är det över. Kommer något av känslan av - Nystart? Fräschör? Ett oskrivet blad? - försvinna med det? Kommer saker sättas i sitt vanliga sammanhang igen, så att man kan komma tillbaka till känslan av att ingå i 20-tal, 30-tal, 40-tal, osv. eller kommer det att ta längre tid än så?
Vi hade trevlig brunch här och jag tänker ta en promenad snart, för att inbilla mig själv att jag fått i mig lite frisk luft.
Gott nytt år, kanske det är på sin plats att säga.
