Så har ytterligare ett år passerat
Jag har fått påpekat för mig att jag nu ligger närmare 30 än 15
Jag kommer lustigt nog inte alls ihåg hur jag firade förra födelsedagen, och faktiskt inte den innan dess heller
Min nittonde födelsedag "firade" jag i Paris (eller snarare: glömde bort) och någon av de två senaste födelsedagarna åt jag ute med familjen i Falun
Nej vänta, nu minns jag något - förra födelsedagen avslutade jag hos J, och Namnen ringde mig på natten
Jag har för mig att det var en ganska dålig dag, eller åtminstone är det den känsla som finns kvar nu när jag tänker på det
Festen i fredags var helt fantastiskt rolig och mysig, med en perfekt mix av olika personer, med mycket sång, givande gruppdiskussioner och otrolig stämning, framförallt senare framåt kvällen
Det kändes också lite som de bra bitarna med hänget i Grön Ungdom, men utan de dåliga, och med en medel- och minimiålder klart över sexton
Jag har fått scharzwaldtårta av mor och återvände direkt till barndomen, samt en bokhylla, som redan är till största delen fylld, vilket såväl fröjdar som förfärar
Min syster kommer på besök imorgon, och jag har mitt första prov på tisdag, vilket gör att jag plötsligt tittar på min bok, Totaal - Basiscursus Nederlands voor anderstaligen, med lite mer ångest än vanligt
Jag är inte helt på humör att vilja uttrycka mig, och mycket av det handlar enbart om det faktum att jag fyller/inte fyller år och att det alltid fyller mig med ett visst vemod, inte för att jag vill vara kvar i det förra året, utan för att jag alltid har en känsla av att det här steget gick marginellt snabbare än det förra, och att jag en dag kommer känna att jag rusar nedför en utförsbacke på väg rakt in i ett för långt och stretigt liv, plötsligt känna krämporna komma, och sedan vara färdig med mig själv och min berättelse
Jag har funderat, för första gången på länge, på det hinsides (inte relaterat till födelsedagen) och kunnat fastslå att jag som det är nu kan säga att jag inte tror på ett personligt efterliv - att det varken fungerar intellektuellt eller emotionellt för mig
Det ringer helt enkelt ingen klocka till gensvar på tanken
Jag är glad över att befinna mig i en religiös tradition som inte har några problem med det, utan snarare kanske väglett mig fram till den punkt där jag kunnat se denna icke-tro i ögonen
Det är skönt att judendomen faktiskt ger det intellektuella och spekulativa utrymmet för det - kanske är det först nu jag börjat bli trygg i det faktum att den inte är inne och petar med sina fingrar i ens hjärna och ska hålla koll på vad man tycker om ditt eller datt
Jag funderar på hur jag kommer att reagera på provet på tisdag, hur jag kommer att känna inför och efter det, hur det kommer att gå, och hur det kommer att kännas att ha tagit universitetspoäng
Någon skillnad gör det ändå för ens självbild
Jag reflekterar väl inte över födelsedagar nu på samma sätt och i samma utsträckning som förr, men nog brukar det ändå bli så att jag, framåt kvällen den 28:e, saktar in för att betänka det hålrum som vanligen utmärker mitt åldrande - varje övergång ett ouppfylleligt limbo, varje tröskel ett icke-vara i sig, som om själva passagen är lögn och matematisk lögn
Det finns vissa "offentliga" åldrandeberättelser jag ser på med hopp och som källa till inspiration: Tove Jansson, Terry Pratchett, Zalman Shachter-Shalomi, och några till, vars liv jag utifrån får känslan av inte är präglade av kamp eller jakt, bitterhet eller tomhet, även när de varit fulla av möda och slit, sorg och ibland även död och förintelse
Den gnagande intigheten har inte fått grepp om berättelsen och fläckat den när den närmade sig sitt slut - tvärtom fördrevs eller omvandlades den av styrkan, glädjen och integriteten i de här personerna
Åtminstone såvitt man kan bedöma sådant
Jag nämnde tidigare att jag blivit kompis med Spinoza igen
Efter att jag nämnde hennes namn i det inlägget har jag även återvänt till Butler - hon är och förblir bäst, och än mer så när man faktiskt förstår henne i någon mån
Jag tenderar att gång på gång återvända till queerperspektivet, eller påminnas om det, och inser att det nog kan vara en av mina djupast rotade "dogmer", och jag återkommer till det lustiga i att jag trots, eller kanske på grund av, det väljer judendomen som min väg - judendomen, med alla sina kategorier, uppdelningar, separationer, allt sitt gränsdragande och sitt isolerande
Jag kan inte gå in på detaljer nu eller här, men samtidigt tror jag att det ligger något i att de största queerteoretikerna/intellektuella feministerna, religiösa som sekulära (Butler, Judith Plaskow, Susan Faludi, Eve Kosofsky Sedgwick, Daniel Boyarin, Naomi Wolf, Betty Friedan, Gloria Steinem, etc.) är judar, och att de som lade grunden till queerteorin genom dekonstruktionismen och dess föregångare (Husserl, Derrida, i någon mån även Levinas) också var det.
Jag tror att det delvis är i protest mot, men på många fler och starkare sätt även rotat i, det judiskreligiösa tänkandet som alla dessa teoretiker kunnat lyfta fram sina idéer, utan att för den sakens skull säga att judendomen ligger till grund för deras filosofiska och politiska modeller.
Klockan har nu gått över midnatt och jag har passerat den icke-existerande dagen. Nu får det räcka, för den här gången
Tot ziens
