Då har man haft en del av en msn-konversation med Namnen på nederländska. Jag har hursomhelst lyckats beskriva mig själv som en gammal råtta, och det är ju alltid något.
Jag känner att jag befinner mig i en väldigt aktiv period, såväl socialt som mentalt, och jag gillar verkligen den här känslan som jag i och för sig inte hamnar i helt sällan av att hjärnan går på högvarv. Jag gillar de perioder då det känns som att man kopplar saker, förstår sammanhang, fördjupar sin kunskap och utvidgar den till att omfatta nytt - kort sagt, när de stackars cellerna och synapserna känns aktiva och arbetsglada.

Detta är delvis kopplat till att jag återvänt till min gamla flamma Spinoza. Det är intressant eftersom det var genom hans filosofi, i den mån jag nu förstod (förstår, ska jag väl säga) den, jag kunde börja närma mig en Gudsuppfattning igen efter att ha monterat ned det mesta av min barndoms trånga tankekyrka. Nu har jag funnit gott om punkter jag inte håller med honom om, och framförallt punkter där jag känner att jag vill bygga vidare på hans tankar något. Men det är härligt att motstå någon vars tankar motstått tidens tand så väl (jag menar: okej, det var ett jävla tag sedan Aristoteles levde också, men jag tror att han skulle häpna mer över dagens "aristoteliska" gojs än Spinoza skulle över dagens spinozism, i den mån den lever).
Något jag uppskattar med Spinoza är dock att hans tänkande inspirerar till vidare tänkande på egen hand.
Det var vad jag upplevde första gången jag läste Butler också (apropå filosofer jag förstått klart mer av på senare tid), och det finns absolut något stort i det. Och det är då klart mer än jag kan säga om Kant eller Thomas av Aquino.

Men min återupptagna kärleksaffär med gamle Baruch är bara en komponent i den här känslan av sprittande tankeaktivitet - mycket handlar om att jag har tid över, är i gott sällskap och just nu försöker systematisera mina egna tankar kring saker och ting, vilket ironiskt nog har som självklar konsekvens att jag läser väldigt mycket om andras tankar.

Idag stötte en femtonåring på mig via QX - det var en märklig, och väldigt obekväm känsla, eftersom jag samtidigt inte kände för att vara otrevlig eller avvisande på något elakt sätt. Men det gjorde mig verkligen extremt illa till mods att vara i en uppenbar dominansposition, där det förväntades av mig att agera i egenskap av äldre. Jag försökte till slut inte ens hitta en lösning utan lät samtalet falla helt och hållet, men det påminner mig, nu när jag skriver om det, om hur jag aldrig lyckas attraheras till folk som är yngre, kortare eller dummare än vad jag själv är.
Jag kan känna ett väldigt flyktigt intresse, men det kan ha passerat på i värsta fall några timmar. Jag kan utan problem räkna upp de personer jag legat med som varit yngre och/eller kortare än jag. Kollar man istället på listan över de som är äldre och/eller längre... tja, låt oss säga att den är mer välfylld.
Jag blir också otroligt frustrerad över när folk inte kan ta iniativ - velighet eller obeslutsamhet är något jag lätt associerar till den unge, korte (ibland snudd på dumme) killen. Det här hade inget med saken att göra, men det är intressant att notera sina egna preferenser.