Vad kan man säga annat än att helgen varit fantastisk på många sätt, från fredagens lugna läsning till de nybakade scones som väntade imorse.
Jag har stått på ett tåg som var så trångt att jag inte kunde ta handen från örat jag höll mobilen mot, och frusit de flesta kroppsdelarna av mig på Slussen (vem hade kunnat ana att kung Bore rest sin tron just där? Inte jag, i alla fall, förrän jag - inte - kände det i tårna).
Igår i synagogan, framåt slutet av gudstjänsten då jag var både ganska trött och hungrig och för ett ögonblick stod och slöt ögonen värmdes jag oväntat av en spridande känsla, en rent kroppslig förnimmelse jag först inte kände igen men efter ett par hjärtslag insåg var stolthet, en frihetens svingande rörelse genom mig upp mot höjderna (och om jag med det menar synagogtaket eller högre himlar är osäkert även för mig) och det hela var faktiskt på grund av något så enkelt, jordsligt och absolut gudstjänstfrikopplat som att jag påmindes om att jag benådats med det obeskrivligt stora det är att ha fått ha sex med annan kille.
Det är värt att påpeka att de två ting jag är mest stolt över i mitt liv är de fakta att jag är jude och bög. Det första för att jag valt det själv, det andra för att jag inte gjort det. Jag har fått kämpa för båda, och kommer att få kämpa för båda, men vägarna har ändå varit helt olika - två vägar, som trots att de sällan löpt parallellt, hela tiden behövt få utrymme att snirkla sig fram och tillbaka, korsas och svänga av, inom en och samma människa.
Men så blixtrade plötsligt fram innanför ögonlocken en tydlig minnesbild, ett stycke av livet inetsat i min berättelse om mig själv, och för tusende gången kände jag av den häpnad jag ibland kan känna inför det faktum det minnet innebär. Minnet är kanske inte det viktigaste här, men låt oss säga att det innebar intim fysisk kontakt. Och jag håller fast vid: förundran, och ofta tacksamhet, är den känsla jag oftast återvänder till när jag tänker på den lilla detaljen kring mig och mitt liv. Ibland är det sannerligen ett ok att bära, ett som kan göra mig både ledsen, upprörd och nedtryckt mot marken, men det är antagligen också en av mina främsta källor till styrka.
Jag kan inte låta bli att göra det opolitiskt, att göra det oandligt, att göra det orevolutionärt - jag kommer inte ifrån det faktum att inget befriat mig så som det. Inget har gett mig vingar, inget värme, inget sanning, som det. Denna insikt vässades i Jerusalem, där ens kärleksförmåga stötte på patrull, och det visade sig vara en eld som flammade upp i ett vrålande bål då vinden började vina kring den, något som inte böjer sig för motstånd utan lyser klarare genom det.
Jag vet en gång då jag tittade på kanten av en madrass och såg två par kalsonger ligga ihopknölade i skarven mellan madrass och sängram, och bara ett av dem tillhörde mig. Det är en annan bild jag kommer att minnas, och kanske en av de starkaste symbolerna då jag tänker ordet "revolution".
Det är ofta jag funderar över varför just jag fått ta emot en sådan gåva, och vad som gjort mig värdig att få förvalta något sådant. Det kommer jag aldrig få svar på, om det finns någon anledning, men jag är glad över det. Det finns ett mycket litet fåtal människor jag nästan skulle vilja dela med mig av det till, ett par jag ibland tänker skulle må bra av det och kunna ta emot det, om det stod i min makt att välsigna/förbanna någon med det. Det är en extrem sårbarhet, och ett subtilt men kallt utanförskap, men ändå något att bära med rak rygg.
Det påminns jag också om i Kärlekens mässa, i den märkliga psalmen:
Jag ville visa Dig, Gud, min kärlek här för Dig.
Den sinnlighet jag fann hos en annan man.
Till Dina bäckar jag kom.
Vid ängen fick jag ro, och livets storhet gav i försoningen Din välsignelse, min Gud.
Din välsignelse, O Gud - och mitt hjärta gladde sig.
