Gelijkenis

2011-07-25T00:29:00.000-07:00

Tot ziens, Mama Mokum
Ik zal je missen

2011-06-21T10:44:00.000-07:00

"Nästa gång i Jerusalem"
Det här med fysiska genombrott, stora som små, med vänner, tycks vara den här tidens tema
Har sovit lindad i välbekanta men nästan okända armar - att ha stått en person nära så många år men först nu lära sig hur hen håller om, hur hen rör sig stilla, somnar in
Jag känner mig inte lika emotionellt platt längre heller, sedan ett par månader tillbaka - gräsmattan är myrmark har hål och pölar och sugande lera
Hjortron blomster tuvor dimma
Stigar brädor dy och död

Det finns andra världar, eller åtminstone män, än dessa

Så, efter mycket dansande runt varandra, plötslig inlandning - inandning - i lugn och stilla icke-icke-intresse
Han skulle gå och vi kom på att vi inte kommer att se varandra i Amsterdam igen, men väl i det heliga helgalna landet
Pussas med dansaren och sedan diska med ett leende

Jag monterar ned mitt liv här - böckerna borta, porslinet plockat (delvis)
På något sätt får det mig att känna mig mer här, snarare än mindre
Det är med viss sorg jag ser att jag bara lyckades krusa ytan på Amsterdams kanaler, aldrig finna fotfäste rotfäste

Det finns andra världar, eller åtminstone städer, än dessa

2011-04-27T12:54:00.000-07:00

1 Mos 38

2011-04-27T12:52:00.000-07:00

Jag sitter i korsningen, under en dadelpalm. Solen bränner detta land, korsvägens land, på vägen mot Timna.
Solen hade bränt min hud också, om den inte hade varit svept i röd slöja och baddad med rosenvatten. Jag har burit bröllopsskrud och änkedräkt.
Sedan har jag burit bröllopsskrud igen, och åter änkedräkt.
Nu bär jag horslöja.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Det finns inget nytt under denna sol, under korsvägslandets stjärna, under dadelpalmen, på vägen mot Timna.
Jag har svept mig noggrant, bröllopsskrud, änkedräkt, liksvepning. Under tyget söker sig min hand nedåt, den vilar darrande vid skrev.
Den äldste brodern tog mig för min skönhet. Men skönhet betyder inte kärlek. Jag sökte hans blick, men den vilade bara på min bröst, inte på mitt hjärta.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, på tå, med svärd och strutsfjäder?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och fingrarna blåser liv i en dov glöd.
Guden som bär mina bröst tog hans liv.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Den yngre brodern tog mig av plikt. Sade han. Det var en plikt vars ok han bar med sällsam glädje. Min skönhet blev hans fall, sade han. Hans blick blev mitt fall, säger jag. Hans blick klädde mig i skönhet. Men barn bryter skönhet, sade han, och skönhet går över barn. Skönhet går även över njutning. Att tända sådana eldar med sin fackla, att tränga in, att vägra släcka bålet, att tömma mjölken utanför. Jag hade behövt den för att släcka mig själv.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, maskerad, med vågarna i balans?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och elden värmer mig inifrån, ringlar uppåt.
Guden som bär mina bröst tog även hans liv.
De kallar mig vacker, de kallar mig farlig.
Den yngsta brodern är ännu för ung, jag väntar på honom, hans far väntar på mig. Kanske hoppas hans far på att min skönhet ska vissna i solen, kanske fruktar han den Gud som kan döda till mitt försvar. Men ska även hans lem in där hans bröder besökt, besökt men inte vågat stanna? Oroa dig inte, lilla vän, de lämnade inget kvar där för dig att hämta. De sådde hellre landets jord än mig. När din stängel är hög nog och ditt frö moget, då kan jag säga att jag smakat deras agnar, men inte deras vete. Det finns ingen eftersmak kvar åt dig. Inte åt mig heller.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, bevingad narr, evigt vittne?
Inte här.

Jag sitter under en dadelpalm, och solen bränner mig inte genom slöjan men jag självantänder.
Guden som bär mina bröst har väglett mig hit, till dadelpalmen, i korsvägens land, på vägen mot Timna.
Den lilla brodern blir äldre, men han kommer inte att bli min. Brödernas far fruktar mig. Jag kan inte söka efter den lilla brodern, jag måste söka efter brödernas far. Brödernas far måste själv se mig i ögonen. Han är på väg mot Timna, på väg till fåraherdarna och flockarna. Jag har svept mig i rött och klätt mig i tempelsmycken. Jag vet att han fruktar mig, jag vet vad han tänker: han kallar mig vacker, han kallar mig –
De kallar mig helig, de kallar mig hora.
Den här gången viskar den Gud som bär mina bröst till mig. Hen viskar: hölj ditt ansikte. Gör som jag, följ mitt spår. Ditt ansikte får han inte se och leva.
Det brinner i mig, jag försöker stilla mig.

Jag sitter under en dadelpalm, och nu är mitt ansikte täckt – han ska inte få mig för min skönhet. Hans blick ska inte få klä mig i annat än det jag valt. En röd slöja, en flammande längtan.
Jag vet vad straffet för hor är – jag kommer att bli uppslängd på bål. Men den Gud som bär mina bröst viskar: ta inte bara hans lem, utan även hans stav. De rättfärdigas stöd och stav.
Och jag vet, under min dadelpalm. Jag vet att jag är rättfärdig.
Det kommer de också att kalla mig, de kommer att kalla mig rättfärdig och räddande.

Hör! Min älskade kommer! Där är han, han springer över bergen, dansar fram över höjderna. Min älskade är lik en gasell, lik en ung hjort. Han spanar, han tittar, men han kan inte se något av mig. Jag har dragit slöjan om mig och ser upp på honom.
Jag ser vad hans blick säger, vad brödernas far säger, sjunger: min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle, låt mig se dig, låt mig höra din röst.
Min rygg får han se. Men mitt ansikte får ingen se. Så viskar den Gud som bär mina bröst.
Brödernas far sträcker fram handen, säger:
Låt mig ligga med dig.
Vilken eld som än väntar kan den inte vara större och hetare än den som brinner i mig.
De kommer att kalla mig rättfärdig, de kommer att kalla mig räddande. Jag har mer rätt än han.
Jag reser mig från under min dadelpalm, i korsvägens land, på vägen mot Timna.
Var hittar man den tillfredsställda kvinnan, med tvillingar, med sigill och snodd och stav?
Inte här.

2011-04-09T15:27:00.000-07:00

Upplever trivsel, och en känsla av flytande stabilitet
Som att sitta på en stock som får driva med vattnet
Återupptar trådar som nästan hade förtvinat och upptäcker trivsel som jag inte utövat på länge
Shabatmiddag och känslan av gemensam trevnad, men även en viss mer intimt delad nyfikenhet mellan mig och den israeliske dansaren
Synagogan stöttar när det kommer till upprätthållandet av en vardag
Jag kan se längre än två minuter framför mig

2011-03-30T14:35:00.001-07:00

Försöker få grepp om min vilja, men det känns som att den har slipats ned av alla vändningar de senaste par månaderna
Luckrats upp, jag samlar hyvelspån av riktning och försöker
Nåla fast en kompass men
Trots att jag dagligen vänder mig mot öster hittar jag inte gryningen
Och lyckas aldrig kasta ljus över min karta
Jag är van vid att mitt mål är som en nål, rakt framåt
Nu ser jag mest nålar, vart jag mig än vänder och
Tja, önskar att jag inte var så arg på allt

Jag tycks ha tappat bort min känsla av hem, jag tappade den någonstans i Europa, kanske på väg över Öresundsbron, och kan inte hitta den igen
Jag tror att jag vill ut på äventyr
Men kanske vill jag bara till Stockholm och krypa ihop över en kopp te
Först och främst vill jag dock gå och lägga mig

2011-02-22T15:00:00.001-08:00

Och jag är "singel" igen
Och påminner mig om min integritet
Igen
Och om bräcklighet och skör skönhet, om nyanser i utkanterna, om hur man inte kan vika en skjorta i en låda utan att den får veck
Domen färdig, och den för med sig vissa avslut, vissa avvägningar, vissa befrielser
En del av ens stackars getter får man ta avsked av

2011-02-06T07:38:00.000-08:00

Det är fortfarande möjligt att bli ställd inför verklighetens vansinne
En hund stryker förbi i korridoren, och jag tycker mig känna igen den
Någon minut senare återser jag Namnens föräldrar, efter alldeles för lång tid, och jag tror att vi alla tre stirrar lite på varandra i förundran över att vi nu helt talar nederländska med varandra
Det är svårt att inte känna en märklig darrande känsla av att mycket vatten har flutit under broarna, men på kort tid
Och för mig blev det en stoppklocka, en sorts:
Jag kan det här nu - de här människorna, specifikt, kunde jag inte tala med på det här språket för ett år sedan
Men nu väl

Jag undrar om någon social tröskel har passerats (kanske för att jag gnällt så mycket om det de senaste veckorna att några högre makter tröttnat på att höra det)
Det har ändå blivit tämligen intensivt umgänge den senaste veckan
Jag har kommit att ta vara på umgänge med Namnen sedan han kom tillbaka från Sydafrika, och känner mig både lugnare och i största allmänhet vänligare inställd
Jag är nog, när allt kommer omkring, glad över att jag tagit mig till ett land med ett eget språk, och inte ett engelskspråkigt
Att Europa fick ha en tröskel, och ett unikum, och att inte bara den bekvämhetsfaktor engelskan medför fick bestämma
Det är tveeggat, men manar ändå till tacksamhet

2011-01-28T17:01:00.000-08:00

Zing vecht huil bid lach werk en bewonder

2011-01-28T16:29:00.000-08:00

Det känns som att min livlina här nu, och något som påminner om en bön, har skruvats ned till en gammal nederländsk gubblåt, med dragspel och allt: sjung, kämpa, gråt, be, skratta, jobba och förundras

Sedan jag kom tillbaka hit till Amsterdam har jag knappt sett staden, instängd på mitt rum eller i mitt huvud, utan förmåga att se kanaler, broar, cyklister utan hjälmar, hundar utan koppel
Men så spricker kulissen Amsterdam, som jag inte riktigt kunnat vidröra eller ens spela upp mitt liv framför de senaste veckorna, upp i detaljer igen
De första knopparna på trädet utanför, en chassidisk familj som hamnar bredvid mig i refugen när jag ska till mataffären, en kvinna i en tebutik som frågar om jag gillar kryddiga teer, ett vardagligt leende ute i det allmänna rummet
Det är mycket som inte står rätt till, med vardagssituation och nog även med det suckande men ännu ej bristande hjärtat
Jag stannar uppe en natt fastskruvad i tankar på och minnen av människan, jag saknar Namnen, upptäcker jag, och försöker sluta kolla postfacket tre gånger per dag

En del av det handlar förstås om att jag inte kommer att kunna göra det jag kom hit för, åtminstone inte på ett halvår än, och på att jag känner mig ensam, nästan utan folk jag känner och med en språkförmåga som kan gå från flytande till haltande på en eftermiddag, utan människor att träffa på vardaglig basis, utan pengar att upprätthålla en rimlig vardag på, oro för vad som kommer att hända med studier och livrädd för att behöva komma tillbaka Sverige för att rädda ekonomin (framförallt eftersom det då skulle betyda Falun)
Men så återkommer det: sjung, kämpa, gråt, bed, skratta, jobba och förundras
Det är vad jag är här för att göra, i Amsterdam - jag är här för att sjunga, slåss, gråta, bedja, skratta, jobba och förundras
Jag gör allt för brinnande livet nu, med undantag för det där med att jobba, som ju är en del av mitt problem nu
Imorgon tänker jag ta en promenad, längs kanalerna, längs de amsterdamse grachten

Jag har åtminstone fått en gåva, och det är att kunna skriva igen: jag startade ett skrivprojekt två dagar efter att jag kom hit, som fick ligga i träda men som sedan i julas har exploderat fram i över 200 sidor
Stockholm har aldrig varit en stad för skrivande, mina fingrar har låst sig och mitt huvud slutat sjunga, men Amsterdam är en god grogrund för berättelser
Efter att ha dröjt alldeles för länge har jag äntligen möblerat om inne på rummet - det börjar bli ett rum där jag kan be, gråta, äta, skriva, vara ensam
Jag vet att jag känner mig handikappad på grund av att jag inte har något bra boende här, för att jag står bunden till allmänt kök och allmänna toaletter och allmänna duschar och allmänt stympat liv hemma
Jag försöker komma ihåg det, och försöker komma ihåg det faktum att jag inte är här för evigt, eller som utbytesstudent med bäst före-datum - jag är här för att bedöma, utvärdera, tycka - illa och/eller om - välja
Och för att sjunga, kämpa, gråta, bedja, skratta, jobba och förundras

2010-12-30T04:14:00.000-08:00

2010-12-30T02:33:00.000-08:00

Stod och pratade med mr Cho-Cho nyss och slogs av det faktum att han inte alls bott hos mor så länge
Vilket ju följaktligen betyder att det inte var längesedan jag själv bodde på Kvarnberget och hade honom i köket, bredvid min bokhylla med facklitteratur, som då just hade börjat växa på bekostnad av de med skönlitteratur
Jag skulle gissa på att min boksamling har fördubblats sedan dess om inte mer
Jag skulle också gissa på att jag inte skaffat mig så värst mycket mer än ett hyllplan eller två med skönlitteratur sedan dess

Att se tillbaka på Kvarnberget är något jag företar mig med risk för mentala whiplashskador - jag hade där två nära vänner, som står fasta, men många andra av mina varma, nära vänskaper existerade överhuvudtaget inte då
Jag hade då inte varit i Israel, eller tänkt på Amsterdam
I slutet av min tid där träffade jag M, som jag blev kär i och även finkänsligt blev nobbad av
Han var på sätt och vis den första jag blev riktigt kär i, även om jag då inte såg skillnaden mellan honom och vad som kommit före honom (men det har nog också att göra på skillnaden i hur det blev efteråt), men även den förste som avvisade mig, och slutligen den förste jag insåg inte var bra partnermaterial för mig
När vi träffades var vi båda på väg till Stockholm - det blir lätt så om man kommer från medelstora orter i medelmåttiga mellersta Sverige - och kom dit med ett par månaders mellanrum

Jag vet aldrig egentligen vad jag tänkte när jag började planera för Stockholm, jag hade bara min vaga plan om att bli lärare och en tanke om att läsa på Lärarhögskolan utan att ens ha brytt mig om att kika på deras hemsida
Jag kom till Stockholm, struntade raskt i lärarhögskolan och fick sedan höra att den hade halshuggits av högskoleverket (och när jag flyttade till Amsterdam blev PVV - rasistpartiet - största partiet och Harry Mullisch dog...)
Något som inte påverkade mig nämnvärt då - jag hade tursamt nog beslutat mig för att pröva mina lärarplaner mot verkligheten och sett dem kapsejsa
Jag kommer aldrig att stå i ett klassrum med barn igen, annat än med en k-pist

Håll ut, det är snart nyår - jag får ranta mig genom tillbakablickar, så det så

Men vad det egentligen handlar om är: jag minns att jag kunde tänka mig att tussa runt uppe på Kvarnberget och trivas rätt bra med det
Hade det funnits en folkhögskola i Falun (här menar jag "finnas" på samma sätt som man om Matrix säger "synd att det inte finns några uppföljare") är det möjligt att jag hade stannat kvar där
Och möjligen även trivts
Jag målade mina tarotkort, läste min fantasy, pratade med min papegoja, skamrunkade till 12 sekunder långa porrklipp när jag kände mig ambitionslös, svärmade för judendomen och tyckte om att skriva om konstiga esoteriska krumelurer
Jag hade börjat läsa Aleister Crowley (Book of Thoth, förstås) och fattat att jag trivdes med att vara singel
Sista halvåret började jag även gå i Svenska kyrkan, törstig efter rit, efter liturgi, efter estetik
Jag fick det men ingenting annat
Jag försökte ge kristendomen en chans, och började gräva på ett helt annat ställe i den än det jag sett från min barndoms pingstkyrka
Det fanns mycket vackert att hitta där - jag bollade tyst med planerna på att bli präst

Prästplanerna föll igenom när jag insåg att präster är de enda människorna inom protestantismen med mandat att göra något... göra något alls
Jag ville inte göra karriär av att flytta mig högre upp i den andliga näringskedjan
Sedan kom Israel och jag gick in i väggen - bokstavligt alltså, inte bildligt

Och tja, i Israel tog jag ett kvantsprång mot mig själv, inte främst vad gäller religionstillhörighet även om det inte ska underskattas vad judendomen gjort med mitt arma huvud, utan något annat
En av de viktigare aspekterna med Israel var att det inte var Falun
Skadan var så att säga redan gjord och när jag kom hem från Israel hade jag inte en plan i världen på att mig utanför Stockholms kommun på ett tag

I Stockholm mötte jag några människor som jag sedan aldrig träffade igen, eller som jag träffade ett par gånger för att sedan glömma, och några som till och med kommit och hälsat på mig i Amsterdam
Jag mötte mötte Mannen, och senare Namnen
Jag blev jude (även om man egentligen inte kan säga så, när man blir jude har man alltid varit det - ingen människa har någonsin blivit jude efter uppenbarelsen på Sinai, säger man; det var där vi blev till, hela högen)
Jag handlade på Systemet och fick ett så himla roligt bemötande av tjejen i kassan som såg att det bara var några dagar efter min födelsedag (jag hade hoppats att hon inte skulle märka det men jag antar att min födelsedag är svår att undgå)
Jag blev kär igen
Och på sätt och vis igen
Jag hade dåligt sex
Mer än en gång
Jag kom på mig själv med att "é":a oftare än tidigare
Jag lärde mig läsa hebreisk vokalisering på en natt (obs fortfarande grymt stolt över den bedriften obs)
Blev med barn, typ

Den människa jag är idag behöver inte bo i en stor stad, även om hon trivs med det
Hon kan bo ute på landet, det är inte vad det handlar om
Men hon skulle behöva landsbygd som i England eller Nederländerna: med en stad runt kröken
Hon skulle även behöva en synagoga där (vilket utesluter alla svenska småorter)
Hon skulle absolut behöva att det inte låg i Israel
Hon vet att det inte hade varit svårt att hitta i Europa innan ett gäng germaner gick fram, och med dagens befolkningsökning hade det utan förintelse enligt vissa siffror funnits 28 000 000 judar i Europa, om man kan anta att judar skulle ha fortplantat sig i samma takt som andra västeuropéer och haft samma assimileringsstatistik som idag (konstig uträkning, dock, eftersom nästan 2/3 av Europas judar inte hade levt i Väst utan i Öst, och att assimileringsstatistiken antagligen hade varit mycket lägre) - Sveriges judiska befolkning hade dock varit något mindre än vad den är nu enligt den uträkningen, vilket inte är helt otroligt, om man frågar mig

Hursomhelst: det hade funnits en halv miljon judar i Nederländerna, varav över 240 000 hade bott i Amsterdam (använder här samma kurva, vilket är ungefär 1933 års befolkning multiplicerad med 3)
Jag menar: 240 000 - det hade varit en tredjedel av dagens Amsterdam, och mer än tio gånger dagens befolkning
Det är klart att det inte går att tänka i banor om "hur hade det gått om inte...?" eftersom man aldrig vet hur demografi funkar, men just i Amsterdam är det väldigt tydligt att saker hade varit annorlunda
Till exempel hade jag bott mitt i det judiska området, om det inte var för att allt judiskt försvunnit därifrån, med undantag för ett gäng tomma synagogor

Vad jag vill ha sagt med det är: svårt att inte bli bitter
Vad jag vidare tänker: vill jag verkligen se New York? Kommer tanken på en miljon judar på en och samma plats helt enkelt bli för stor, för frestande, för omöjlig att glömma när man väl sett det? Är det bättre att helt enkelt bespara sig plågan och tänka att gräset alltid är grönare på andra sidan?
Jag vet inte, men jag är glad över att vara i en stad där det finns mer judiskt liv än i Stockholm, där jag kan känna att jag har ett religiöst liv
På samma sätt som jag var glad över att ha Stockholm jämfört med Falun
Det är givet att man skriver om sin historia utifrån nya paradigm och de ideal de för med sig, så att man oftast har känslan av att flytta sig uppåt när man egentligen kanske "bara" rör sig i sidled
Jag vill därför passa mig för att underkänna tidigare former av tillvaro jag haft
Vad jag däremot kan säga är: idag förstår jag inte hur jag kunde bo där, och den jag är idag kommer antagligen aldrig att kunna bo där
Jag tror inte att jag kommer att säga så om Stockholm - jag har lättare att förstå det, men så valde jag det själv också, så det kanske ökar min förståelse för varför andra skulle välja att bo där - men man vet såklart aldrig

Men ibland kliar det i fingrarna att skriva ett hatverk om Falun, en klåda som vuxit sig starkare med tiden, som jag inte tänker på när jag är i Stockholm, eller senast i Amsterdam (där jag till och med kan romantisera stället lite och tänka på koppar och fioler och folkdräkter), men när jag faktiskt är här, på plats, väller det upp med tydlig gallsmak
Mitt mående går alltid ned i den här staden och det enda element som har för vana att ha ändrats sedan jag senast var på besök är min syster (systrar, antar jag), men konstigt vore väl annars
Jag menar inte att förändring är det goda eller att min tillvaro varit en fartfylld färgkavalkad sedan jag drog från Falun (eller okej, det menar jag faktiskt) men när jag får känslan av att allt egentligen pausas när jag tar tåget därifrån går det en kall kåre genom mig
Årstiderna går men under dem finns bara oföränderligt berg

När jag flyttade till Stockholm hade SL ett kortsystem, sedan ett annat, och innan jag flyttade därifrån ytterligare ett
I Falun ser bussbiljetterna ut precis som vanligt, och de har sett ut åtminstone sedan jag började åka buss för sju år sedan
En galleria får en ny ingång
Systembolaget flyttar
Det öppnar ett nytt café
Biblioteket byter entré
Mammas hår blir lite vitare i utväxten
Brodern blir någon centimeter längre
Dvd-spelaren blir ytterligare lite sämre
Någon skaffar nya glasögon
Pappas rynkor ser inte längre ut att kunna blåsa bort i stark kuling utan har ätit sig in och bestämt sig för att stanna
Alla ser lite tröttare ut, med undantaget för en vän som vänt sin egen våg
Annars jämna plågor

Det är cirka fjorton meter snö här och jag får ta snorkel med mig när jag ska ut
Sitter och tittar på live-kameran från Koningplein och är trött på Falun nu - jag vill höra nederländska och irritera mig på nederländare igen
Men jag skriver och skriver och njuter av det
Vill gärna få ett brev

2010-12-03T04:40:00.000-08:00

Lyckades gå lite vilse i den Haag, mellan kyrkor och skyskrapor, mellan borgar och betong, snurrade runt lite, och lite till, och plötsligt får jag syn på en gravsten med ett litet reliefporträtt och tre hebreiska bokstäver
Går nyfiken dit och blir sedan stående med händerna för munnen: där står, nätt och jämnt synligt under snön som någon hjälpligt krafsat undan Terra hic Benedicti de Spinoza
På graven ligger stenar, bevis för att judar fortfarande gått dit för att minnas honom, på stenen står "amecha" - ditt folk
Det över den man som över allt annat är känd för att ha blivit utkastad, när han var tjugotre - ett år äldre än vad jag är nu
Och han blev utkastad ur den synagoga jag nu bor bredvid
Börjar leta efter en sten, skrapar i snön, tittar överallt - Haag är inte en stad där det går att hitta löst liggande sten jag snor runt ett torg och söker söker men hittar bara hundbajs och nedfrostade löv
Till slut hittar jag lite grus tar ett korn går tillbaka lägger vet inte vad jag ska göra är det läge att säga kaddish?
Ditt folk, Baruch, ditt folk
Det lägger fortfarande stenar på din grav

2010-11-15T07:33:00.000-08:00

Får ny lärare, och återser "gammal" klasskamrat
Spontangår på bio efter skolan, ser arga, gråtande, dramatiska nederländare stampa fram på duken och tänker på detta
Suckar mig genom hälften, sitter med andan i halsen nästa (förklaring kommer - det berodde inte på makalöst manus)
Går på stan utan att tänka på var jag går, köper mössa, hittar tobaksshop, ser att porrbutiken har julskyltning, tar en annan väg hem
Står på en klaffbro, ser Amstel och båtar och båtar och åter båtar och får åter andan i halsen
Jag kan språket nu, styltigt men ofrånkomligt där, så till den grad att jag kan uträtta mina ärenden, småprata och titta på stormigt drama (inte bara barnfilm om katter)
Ser att en man går in i båset vid bron, vet vad som kommer och ställer mig vid brofästet
Mycket riktigt - bron delas och öppnas
Bredvid mig ett gammalt par, en liten nyfiken gubbe och en liten nyfiken dam
Liksom jag står de och tittar med vana men fascinerande ögon på broöppningen
"Prachtig, hoor," säger jag
"Schitterend," säger den lilla nyfikna damen
Den lilla nyfikna gubben står alldeles vid brohuvudet och tittar rakt uppåt mot vikterna och kedjorna
Vi prisar den gamla teknologin sedan går jag, åter med andan i halsen, längs kanalen som leder hem till mig
Börjar inse vad "här" betyder
I övermorgon var det tre månader sedan jag lämnade Sverige

2010-11-10T13:08:00.001-08:00

Nya insikter: jag ser, eller lyckas uttrycka, likheterna mellan judendom och dans (och påminns om att man firar förbundet genom Tora med just dans), hur man sträcker sig genom det fysiska i rytm, i system, i sig själv
Man sträcker sig egentligen inte mot det bortom, inte upp mot himlen - man sträcker bara sig själv, i spända muskler och ord, och låter himlen mjuka upp ens lemmar

Jag tänker ta vara på det här, vrida och vända på det, se vad det är när denna förundran, förälskelse, lagt sig
Imorgon besök - idag spelas "Horatio" och jag tänker på livet och lustan

2010-11-08T13:48:00.000-08:00

Avgörande steg tas på ny mark, land som jag nu vågar vidröra med mina fötter efter att ha kämpat i veckor med att landa
Just nu går stegen in a line forward, think about keeping the heel in one line, no, your fingers (tår) aren't supposed to lead, sedan drar jag tillbaka foten, den lämnar svettspår och jag känner mig glad över att få lämna efter mig något på nederländsk mark, sedan grand-plié! och jag undrar över varför jag plötsligt känner mig avslappnad you're not doing it right, for God's sake this is ballet, you're not supposed to feel relaxed och jag tar mig upp igen tänker på innanlår ser mig i spegeln
Där finns något nytt - jag står i en småkall studio i Amsterdam i bara underkläderna och pustar och ser mig själv i spegeln högre och snedare än jag någonsin tidigare sett mig, på samma gång smidig och klumpig smidig och klumpig och jag ser hans armar svänga och sedan står jag och blir nypt i skulderbladen och försöker hålla uppe armarna i en båge I like your ankles they're really ballety och jag tänker det hade du inte kunnat säga för två månader sedan då jag inte för mitt liv kunde peka med fot och ben i en linje men jag ser själv min fot gå upp och ned upp och ned och ut! och den är ett spjut av sällan använda muskler, sällan använda men ändock muskler och det kan riva slöjan som leder in till det allraheligaste i det här nederländska skåpet (garderoben)
Det känns som att ägna sig åt rit, vid stången framför stegen i svettiga strumpor med nybekant människa och Amsterdam av vatten och ljus natten och hus utanför

Hemmavid: frossa på vindruvor med känslan av att ha tagit emot en gåva och nu hålla den i darrande fingrar i jakt på ett lerkärl att lägga den i
One magical movement from Kether to Malkuth, sjunger Bowie
Wam-bam, thank you ma'am, säger jag

2010-11-01T15:14:00.000-07:00

Försöker landa i staden, göra den till min
Försöker tränga in under mer än bara asfalten och kullerstenarna, utan även under hud och handlingar
Märker att det går att skriva igen, skriva och lyssna på gammal goth
Undrar över hur jag mår, det är lättare sagt än gjort att definiera, men känner mig spetsad på de skärningspunkten mellan olika rörelser som möjliggör kreativitet med integritet
Tvivlar mycket, och reagerar i gamla spår men ser det och försöker sortera ut rädsla och maggropskänslor
Blev putt på man idag i affär som insisterade på att svara mig på engelska för att jag pratade svenska med K och köpte en bok på engelska - blir lite "godverdonne du hör att jag praten Nederlands met jij sluta larva dig ska jag blåsa skallen av dig eller din klootzak"
Inser också att jag måste göra det här rummet till mitt hem så att det inte blir som när jag bodde i Torsvik och egentligen mellanlandade i nästan ett år
Det vore inte bra för mig när jag utanför rummet har en helt ny stad att ta mig an (även om den - rysning längs ryggraden - inte längre är helt ny för mig)
Längtar efter att plugga, oroar mig för att bli besviken

2010-10-17T11:47:00.000-07:00

Jag har nog inte gett mig själv tillräckligt mycket tillstånd att tala om vad som händer i mig på relationsfronten - har känt att det så lätt kunnat underkännas av vänner om de bara ser till praktiska delar, som Amsterdam och Namnen och att eftersom jag inte släppt in folk så långt in på skinnet där så kanske det inte är så märkligt
Att gå på praktiska detaljer när en analys och ett förtroende saknats

Men det är väl lite som jag tänkte senast när jag skrev här, att mitt och Namnens förhållande var kört redan i julas när jag först såg den här staden och att det funnits så få tårar, kanske för att det i slutet fanns så lite kvar att begråta, som om det tänjts ut mer och mer tills ingenting återstod och inga tårar fanns att ge
Och samtidigt vill jag passa mig för att säga att åh vad länge sedan det var jag kom över det här ja jag var över det där förhållandet långt innan det tog slut och nu är jag fri och singel och *kräks*

Nu, dock
Har jag två förhållanden på halsen
Det ena är till Amsterdam - nu börjar jag tränga in lite under huden på den här gamla grevinnan
Falun är gamla mormor
Jerusalem är en profetissa driven över vansinnets rand
Stockholm en stilla drottning med den svala blicken riktad över vattnet
Amsterdam en livlig, uppklädd adelsdam, som med åren fått grånande hår och kråksparkar i ögonen men som har sitt djävulsfönster i klänningen och sin lite för djupa urringning
Jag kan peka ut riktningar för folk, jag kan hitta på bakgator, jag har inga problem att köpa saker jag behöver, ställa frågor och förstå svar
Jag kan titta på nederländsk film och prata med nederländska nunnor
Jag börjar förstå vad som skiljer Amsterdam från Nederländerna, även om det ännu är luddigt, och lyckas ibland tas för nederländare, tills jag uttalar något alldeles för galet

Mitt andra förhållande är till en gosse, låt oss kalla honom den Andre
Som jag gått och blivit ihop med
Jag försöker samla intrycken inför mitt första definierade förhållande
Försöker smaka det, med tungan, och inte hoppa till, bli rädd, anlägga attityder, spela distansteater
Återkommer när jag vet mer om mig själv
Just nu: förundrad, ställd, välsignad
Ser storögt in mot hjärtat med öppna händer och försöker ta emot
Ta emot
Tulpaner från Amsterdam

2010-09-11T08:56:00.000-07:00

Har återhämtat mig efter gårdagens sociala och språkliga utmaning
Först lektioner, sedan däcka hemma, sedan upp och tillbringa kvällen på queerstudentgrej och sedan sena samtal med Namnen
Den här veckan har jag träffat folk för andra gången, en tjej jag träffade på en shabatkvällsbön, en konstnär som jag såg då men inte pratade med, en halvgalen amerikansk gubbe samt en ungersk grabb jag kallpratade en del med för ett par veckor sedan
Men när jag gick in på puben trodde jag att jag var helt utlämnad, eftersom jag inte ville klänga på Namnen
Klarade mig dock riktigt bra, med mycket vilja och osvenskt socialt beteende
Hade aldrig klarat det om det inte varit för förra sommaren i Jerusalem med alla gåpåiga amerikaner, tror jag, framförallt inte eftersom nederländare också är ganska blyga (om än inte fullt så mycket som svenskar)
Kul att man kan lära sig sådana saker av bara farten
Men jag klarade kvällen och behövde inte gå över till engelska särskilt mycket
Klarade också av att förstå och ha roligt åt en standupkomiker
Språket öppnar upp sig för mig men när jag hamnade bredvid Namnen fick jag morra åt honom att inte använda engelska för att han försämrade mina sociala chanser - det blir dock bättre, framförallt nu när jag på allvar börjat svara på nederländska
Men engelskan degenererar snabbt när jag talar med andra som inte har det som första språk, och snart kommer jag att ha ett ömkligt pidginspråk, misstänker jag
Utkämpade också en strid medelst Shakespearecitat med dryg människa som var på besök i korridoren (men det är faktiskt bara M som kan slå mig på fingrarna där), men det gick artigt till, trots undertoner

Och nu lever jag igen, efter att ha sovit i tio timmar och sedan tussat runt här hemma och knaprat knäckebröd
Tröttheten börjar bli bättre också
Funderar på att skriva mer om gosstosserier också, men det får nog vänta

2010-09-03T14:24:00.000-07:00

Hemkommen från queersynagoga där jag blev kvar ett bra tag efter gudstjänsten
Det är alltid trevligt att lära känna nya människor, att utsätta sig för nya situationer, och det fanns gott om nya människor och nya situationer där
Många intryck for förbi - en ungersk kille som var fin men lite blyg, en ickejudisk kille som egentligen var där med sin flickvän men som satt bredvid mig och behövde guidas genom böneboken, en gammal herre som sade att han var blyg men överkompenserade, en rabbinska som sade att hon inte vigts än men att hon vägde upp det med att vara flata, en nyinflyttad amerikansk tjej som jag visst kommer att plugga med på måndag - och jag behöver sådana intryck och erfarenheter här
Men jag längtar efter Yom Kippur och vädurshornen och att lägga pannan mot golvet och få gråta under sin bönemantel
Det är två veckor dit, men jag längtar längtar
Jag behöver det, för att släppa på spärrar jag upptäckte ikväll

Jag och Namnen talades vid, om gossar i våra liv, och det blev väldigt tydligt, kanske för oss båda, att vi inte finns med varandra på det sättet längre
Han blev nog ledsen men jag tror samtidigt att det var han som styrde in det dit
Och jag känner att jag glidit i sidled från pojkvänsmaterial till bästa vän som du kan söka råd hos när pojkvännen strular
Jag vet inte om det bara är en känsla men jag hör ekon från tidigare
När jag ser tillbaka på mitt och Namnens förhållande har det varit konstigt på många vis, och jag lyckades äntligen sätta fingret på något: jag tror att vi demonterade samtidigt som vi byggde upp det genom att bete oss som vi gjorde - vi introducerade till föräldrar och gullade omkring men sade inget och låtsades vara vänner och jag försökte våga ta steget och fick inget gensvar, och jag ser nu på vilka punkter han försökte ta steget men jag inte gav gensvar
För subtilt
Och nu sitter vi här och låtsas som om vi inte sörjer vad som hänt men han letar på mig så fort han får chansen och var på vippen att följa med till synagogan ikväll bara för att umgås med mig men jag gav honom aldrig det han behövde, nämligen en liten push från min sida
Jag kunde inte göra det, av egoistiska skäl, men också för att jag inte fungerar så, och det är ett problem
Den passiviteten har söndrat mycket jag försökt bygga upp, och jag ser inte hur jag kan göra något åt den, om jag inte ska byta ut den mot aggressiv framfusighet à la mina amerikanska vänner
Jag skulle behöva begråta mig och Namnen, för även om jag inte blir ledsen över vad han säger så blir jag inte heller glad, och det utan att vara neutral, för neutral skulle innebära att jag på sätt och vis även var likgiltig
Det är bara så att jag inte tycker att det är hemskt att höra, men inte heller roligt
Och om jag säger något från mitt perspektiv, om mitt liv, säger han mycket lite
Men så, fem timmar senare, har han letat upp mig igen och jag förbannar mig själv för att jag funderar på hur jag smidigt kan få ut honom ur rummet, av anledningar som egentligen inte beror på honom - trötthet, integritetsbehov, känslan av att behöva rota sig ensam i en ny stad - men som absolut går ut över honom
Jag inser, och insåg redan då, att något bröts när jag var i Amsterdam i julas, att jag åkte dit kär i honom och åkte därifrån kär i Amsterdam
Vilket jag verkligen sörjde då det begav sig
Och min kärlek, min tillgivenhet, min omtanke, allt det har han
Men det senaste halvåret har jag tvingats sätta honom i perspektiv, mycket genom en annan, högst egendomlig och oväntad lins till person, men nu sitter vi här, i samma korridor, och har ett förhållningssätt och har regler vi båda förstår oss på och trivs med (jag hoppas att han trivs med dem) men vi kanske behöver en tillbakablick
På sätt och vis gör det flytten enklare, mer personlig, nästan mer "ren", och det vemod jag vill släppa fram är inte ens så mycket som ett nutida, aktuellt vemod som ett vemod som varit men inte bekräftats
Nu tror jag att sängen väntar, och längre bortom den, Yom Kippur

2010-08-29T13:17:00.000-07:00

Puh
Precis hemkommen från ärketrevlig middag med brittiska bekantskapen och annan dam, av mer oklar härkomst
Amsterdam har ett Chinatown, vilket är ett enormt spännande koncept för mig
Har ägnat kvällen åt att diskutera Butler, pornografilagstiftning samt hur det är att jobba i en sexbutik - plus att äta ihjäl mig, icke att förglömma
Kändes skönt att bryta det lätt apatiska mönstret från den senaste veckan - jag har varit i synagogan här bredvid och tagit mig ut och träffat folk
Namnen är bortrest och även om det finns fler komponenter i det så är det faktiskt skönt att vara ifred, om jag får uttrycka mig så enkelt
Det självklara men viktiga att man föräras frihet när man måste klara sig på egen hand, inte dessförinnan
Goda samtal lättar svårupptäckta bördor
Och jag kanske vågar börja säga att det pirrar lite lite i magen kring en gosse, även om det är för tidigt att egentligen säga något
Det finns inget bra bröd här, det finns ingen bra ost (om man inte vill ha deras månghundraåriga lagerostar), det finns inget bra te (även om jag ska försöka leta på en riktig tehandel innan jag säger något om det, när jag tänker efter) men det finns annat: juicer i tvåtusen smaker, och arkitektur som får en att tänka att man skulle dö lycklig om man dog framför ett sådant hus
Jag väntar tålmodigt (läs: oroligt) på CSN och har insett att min uppgift nu faktiskt inte är att lätta ankar eller gå med så lätta steg som möjligt på marken
Tvärtom: uppgiften här är enbart att landa
Det kan låta banalt, men jag slogs inte av det förrän i fredags kväll
Det handlar inte om det vanliga, att vara på väg, att vara på väg att vara på väg
Det arbete jag ska ta tag i nu är att sitta still på min resvänliga rumpa och låta mig gro fast i staden n smula

2010-08-25T11:03:00.001-07:00

En insikt som slog mig idag då jag stod och väntade på att en klaffbro skulle upp och ned igen, och såg en båt passera: jag har ingen relation till vatten
Jag har bott vid eller nära vatten de senaste fyra åren men jag har aldrig utvecklat någon egentligen relation till det
Trevande försök har funnits mellan mig och vattnet ute på Lidingö
Men i stort, nja, inte
Jag tycker om vatten, framförallt att röra mig i det, att se det, att höra det, att ta intryck av det, men jag kan inte säga att jag har vatten i mitt medvetande på samma sätt som jag har luft (höjder, vind, min vilda kärlek till flyg), eld (ljus, brasor, förtärandets symbolik), jord (växter, mylla, berg, fötter, rötter)
Vatten för mig är mest: kul att folk i bibeln var så rädda för det, knäppt att det finns så mycket av det i Stockholm, och så vansinnigt mycket av det i Amsterdam
Man tycker att jag borde ha fått några bindningar till det genom att växa upp i en stad med en å, men i sanningens namn tror jag inte att det räcker
En å flyter inte på egna villkor - den leds genom en stad ungefär som en gata och den hittar inte på några hyss eller förändrar andras liv
Kanalerna, däremot, trots att de är utgrävda, och Amstel, trots att den är tämjd, har intagit hela Amsterdam, vindlar sig ut och in genom varje kvarter, är en lika självklar del av staden som gatorna
Det går inte att gå i Amsterdam utan att se vatten, det går inte att orientera sig utan att ta broar med i beräkningen
Veta vilka som är klaffbroar, vilka som står fast, vilka vattendrag man ska ta sig över, vilka som går att ta sig under, var vattnet har gett upphov till myggstorm och var det bara är översvämmat av änder
Kanalerna - och de nyckfulla regnskurarna - gör att man ständigt rör sig genom sten och vatten, tegel och fukt, på ett ännu mer påträngande sätt än i Stockholm, där själva öarna i alla fall är tämligen fria zoner
När du väl är på en ö i Stockholm kan du för ögonblicket låtsas som att hav och Mälare inte svallar omkring dig
Men på sätt och vis blir vattnet ett svart hål i mitt perceptionsfält - jag kan se det, och då och då fångas av det i nästan vansinnig fascination, men sedan släpper jag det och går vidare igen
Puttar undan medvetenheten om det till någon vrå av synen, hörseln, huvudet
Min lösning: försöka baka in vatten i mitt synfält, kanske även i mitt liv
Jag menar, jag har badat mer denna sommar än de senaste fem åren sammantagna (vilket nu inte är så svårt, eftersom jag nog inte alls badat de senaste fem åren, tror jag)
Simning? Vi får se
Men en rolig insikt

2010-08-18T07:04:00.001-07:00

Sitter nu på Weesperstraat 13H, mitt i Amsterdam, efter att ha farit runt i jakt på nycklar och sinnesro, och börjar långsamt, oändligt långsamt, men ändock, sjunka ned i någon form av lugn
Jag inser att den här flytten faktiskt inte påminner så mycket om Jerusalemresan som jag trodde att den skulle göra - jag har ägnat den senaste enochenhalvtimmen åt att packa upp bekväma, självklara, hemtama saker och ordna runt dem på bokhyllor och i skåp
Jag måste ut och köpa glas, tallrikar och påslakan samt matlagningsprylar, men för tillfället känner jag faktiskt att jag fått ta lite av min vardag med mig
På tåget hit - ett avgrundssunkigt tyskt långresetåg - började jag prata med en nederländare som visade sig vara katolik på väg att avsluta en master på Kierkegaard och prästvigas
Jepp, diskutera improprier och trishagion, tillsammans med ämnen som Geert Wilders och nederländares patologiska snokarbeteende
Sedan stötte jag på lite patrull idag när jag försökte köpa ett kollektrivtrafikskort och missade ett substantiv och kvinnan i kassan irriterat gick över till engelska
Förståeligt, med kön bakom, men det påminde mig om att jag kommer att ha såväl mot- som medgångar
Det var en märklig att sitta på tunnelbanan - å ena sidan satt jag och läste nederländska Metro och småpratade med en kvinna som ville ha hjälp att lyfta ombord sin barnvagn, men å andra sidan kan jag ibland också bara bli stående med uggleblinkningar och känna mig som en total turist, uppstressad av korta meningar jag inte riktigt hinner registrera
Blev lite putt på att Namnen pratade engelska med mig och kände mig tvungen att påpeka att jag går att samtala med utan att använda barnspråk men det får jag väl visa
Den typen av bekräftelsebehov kan ändå komma att behövas nu i början
Samtidigt märker jag också hur ogärna jag vill att han ska vara inblandad i de här första dagarna, mer än på ett ytligt plan
Annan utmaning: att inte tro att nederländare är för lika svenskar, bara för att de har moderniserats på samma sätt och har ett liknande språk, liknande sätt att klä sig på, etc.
Det märks att det inte är en skandinavisk kultur, i glappen, och jag vill vara vaken på de glappen så att jag faktiskt ser staden för vad den är
CSN är fortfarande tysta
I Amsterdam är det soligt och blåsigt

2010-08-12T05:25:00.000-07:00

Har drömt min första dröm om Amsterdamflytten
Och skoluppgiften är inlämnad
Tänk, sommaren är på sätt och vis över nu, trots att jag har många veckor kvar av den, och ett par av dem kommer att bli helt fria i Amsterdam, fram till den sjätte
Men nu: mindre än en vecka kvar tills ett gammalt liv flyter iväg
Inte gammalt på sättet att det är nött eller förbrukat, torrt eller trångt
Snarare gammalt som ett par väl inhasade tofflor, som piprök i väggarna och trä som fått gråna trivsamt med tiden
Men jag märker hur rädd jag är - inte längre för Amsterdam - snarare längtar jag efter kanaler och nya matbutiker, biografer, bokaffärer, synagogor, Stopera, de Dam, Westerkerk, Rijksmuseum, het Rokin... jag drömmer mig bort till saker jag bara gläntat på, och fyller ut med fantasin när intryck och minnen inte räcker till
Jag är rädd för att något ska gå illa på vägen - jag är rädd för att CSN ska krångla och förstöra allt för mig, främst, och att jag ska tvingas åka hem efter två veckor och sedan sitta och betala ett rum under ett års tid (om det nu ens går, om jag inte pluggar på UvA)
Jag är rädd för ekonomisk katastrof, som alltid
Jag tycks inte kunna slappna av på den punkten
Jag står på tröskeln, och får frossa av oro

Men på tisdag, då ändras allt
Det finns så mycket jag kommer att sakna, och jag inser att jag även kommer att vara saknad och för första gången går det på allvar in och vrider om
Imorgon: bort från Falun, hem till inget

2010-08-08T17:01:00.000-07:00

Ligger och talar med duvan, uppringd i natten, efter sms ("Har en kille på besök som påminner så himla mycket om dig. Får mig att komma ihåg hur vacker du är ibland. Fuck you" 23:00, 08/08/2010)
Vi talar gamla om sex vi genomfört, om fysisk smärta och brist på erfarenhet, om kåt lekfullhet, om gemensamma utflykter på alldeles för djupt vatten utan att märka hur man inte längre bottnar och vi talar om hud som klibbar fast i lädersoffor och om min näsa och han beskriver mina ögonbryn och hur jag ler och vi pratar om gamla bilder på oss, snart sju år gamla, som förföljer oss
Vi kommer överens om att vi gärna fortsätter vara förföljda av vårt förbund, ständigt utmanade av de där gamla bilderna och ständigt påminda om vad det var de fångade den där gången då de togs på Vi Ungas MYS-läger på en gård utanför Stenungsund (det gör lite ont att jag var tvungen att googla rätt på det nu) och ingen sommar har någonsin varit så solig som den inte ens Jerusalems ständiga sol och inget kompisskvaller har någonsin varit så spännande som det inte ens när jag kunnat vidarebefordra min fars senaste utbrott eller vissa rektorers galna påhopp
På sätt och vis min enda kärleksaffär enligt konstens regler (nästan)
För dyra telefonräkningar och blygt kåthetsande när vi ses och tittar på Aladdin och Den Lilla Sjöjungfrun och så jag som plötsligt hör mig själv dra ett andetag och be om en godnattpuss, hoptryckt mot honom i en tarrsäng ute på Orust

Och så under Kärlekens Mässa tände jag ett ljus i ljusträdet
Jag ska avslöja något
Varje gång jag tänder ett ljus och ber, ber jag en bön för honom
Varje gång jag smusslat in en lapp i Västra muren har hans namn stått skriven på den
Det finns ingen jag bett så många böner för
Och andlig kris eller ej: mina böner för honom flyger fortfarande lätta, burna av tårar och minnen och kärlek och en duvas vingar
Jag saknar honom alltid, på ett sätt jag bara kan komma på kring en annan (och med honom har jag inte samma kropparnas förbund som jag har med duvan, så jag tror inte att det handlar om det), och jag har en misstanke om att jag inför honom alltid kommer att vara femton och glödande kär, men på andra sätt än jag trodde var möjliga då, när vi låg på golvet och lyssnade på Loke ("Kärlekskalas") och hånglade över godis i varandras munnar

Med osviklig timing får jag ett mail från Namnen som upplyser att det bara är en och en halv vecka kvar nu
Dessa utmaningar fortsätter ansätta mig och jag kan inte leva utan dem, inte andas om det inte blåser hotfullt hårt omkring mig

Nu fick jag ett sms: Bokenäs hette gården mötet hölls på
God natt

2010-08-05T04:04:00.001-07:00

Den sjuttonde försvinner jag, eller Sverige, beroende på hur man ser det

2010-08-02T05:06:00.000-07:00

Idag slutar jag (kanske för en stund, kanske för ett liv, kanske för en evighet) vara stockholmare
Det regnar utanför, små strilande strålande smattrande smittande slöjor
Jag ser vågor dela sig, störda av lätta fingrar från himlen (en tanke slår mig: är Guds hand möjligen miljoner små kittlande fingertoppar av regn, som en gudomlig svett, en kroppsnära utsöndring retad ur den gudomliga himlahuden av åtrå inför planeten jorden? Eller en sky av milda tårar, ett känslonära uttryck, omöjlig att hålla innanför det gudomliga ögonlocket när Guden möter sitt barn, ett litet kid fuktigt och slemmigt av Gudens skaparvätskor, fästad i en navelsträng av kärleksfull Ande men outsägligt, outtalbart, outtryckligt vilse när det inte längre hela tiden får Ordet viskat i sitt öra?)
Guds hand eller ej: mitt liv regnar bort till Ani diFranco och snart är det över
Några korta vändor med lådor och hyllor och sedan var det över, helt odramatiskt
Jag kommer att sakna Lidingö - det har varit mitt bästa boende, vågar jag mig på att säga
Nu återstår endast ovisshet men det har jag kommit att uppskatta
På väg ut i ingenvet

Tot ziens

2010-07-29T11:32:00.000-07:00

Så har jag idag träffat tre personer idag med samma begynnelseljud (lustigt hur samma ljud kan stavas J, G och Y) och det var med en väldigt olustig känsla jag senare tog emot ett samtal från en av dem, nämligen min numera outsägligt gamle far
Jag försöker hålla med honom, nicka, le, tycka, se men samtidigt börjar putset spricka igen, radonet börjar tränga fram, en strålning av honom som jag inte kan stå upp mot
Han ringer alltså klockan sju på dagen, på tåget hem till Falun, och efter ett tag inser jag att han är full, med fjortonårig lillebror på sätet bredvid sig
Det tar ett tag för mig att förstå det - inte förrän han börjar prata om de Stora Tingen, de Viktiga Grejerna, faller pusselbiten på plats
Och någonstans är det svårt att inte se det normala i honom långsamt skala av, som om han bara har en mycket liten dos friskhet, och den vilar bara som en lätt hinna av fjärilsstoft över honom
Efter ett tag blir det konspirationerna - Persson orkestrerade Schymans fall från partiledarplatsen för att hon blev för farlig men fan hon är bra den där Schyman, Björn Rosengren var statens enda anledning till att satsa så mycket på tåg och väg i Norrland vad fan ska de där bonnläpparna med räls till?, Wetterstrand borde slå sig ihop med Reinfeldt ja jävlar vilket dream team de skulle bli, Ohly är ju psykopat det ser väl vem som helst han grät när Sovjet föll ska vi ha en sån i riksdagspolitik?
Och sedan blir det mer personligt och jag påminns om att han inte bara har ett filter eller en lins när han ser liv, leverne och lidande - han försöker se verkligheten genom ett kalejdoskop och inser inte att det inte är en kikare

Och jag undrar om jag egentligen inte kommit till någon ny punkt
Jag har nog tenderar att se mamma som den psykiskt struliga men honom som den farliga - kanske borde jag se mamma som den lidande och honom som den psykiskt struliga
Kanske är det en feg utväg, men jag undrar om det inte är en väg att faktiskt se honom inte bara som vansinnig, monstruös eller galen, utan faktiskt se honom som sjuk
Det kan åtminstone vara ett sätt att hantera honom på
Så idag har jag fått utstå nostalgi om när han arbetade i Stockholm, och när farbrodern var NK-chef, och när han fick en lägenhet på Söder och jag vet inte längre vad som verkligen var så och vad som... tja, var så för honom
Farbrodern undantagen då
Men just det att aldrig veta om det överhuvudtaget var så eller om det bara är hans egen berättarteknik som talar, gör att jag inte kan ta någonting han säger på allvar
Inför mina ögon spricker han upp, krymper, grånar och sitter slutligen (i mitt huvud) och dreglar och framförallt dravlar
Det finns något otydligt i hans blick och när jag träffar honom på Centralen reser han sig klumpigt upp och styltar fram
Säger att han inte längre har känsel i fingertopparna
Rycker på axlarna åt det, säger jag kollar upp det kanske får ut försäkringspengar på det
Ser honom undan för undan gräva sig ned i alla sitt livs misstag och slutligen knappt finnas kvar framför mig i nuet
Jag har blivit ett öra, ett öra han själv fött fram, något han inte förstår och inte kan hålla i sin hand, men som han ibland försöker sträcka sig ut för att nå
Jag ser honom försöka visa kärlek, kanske även uppamma den
Det misslyckas väl inte helt, men det fungerar inte helt bra heller
Bilden av den uppspruckne, gaggande gamlingen dyker upp igen
Han frågar mig hur jag tycker att han ska prata med Calle om homosexualitet och jag tja alltså han har ju redan träffat Sebastiaan den här holländske killen du vet
Jaha han har det? Det har inte jag det vore ju kul att göra
Det kanske händer någon gång pappa man vet ju aldrig och vi kommer ju bo i samma korridor om du skulle hälsa på någon gång
Hur lång tid tar det att åka motorcykel till Amsterdam från Falun tror du? Om jag snittar på 300 km/h
Jag vet inte jag har aldrig testat men på Autobahn lär det väl gå fort
De har inte Autobahn i Holland också vad?
Nej, högsta hastigheten i Holland är 120
Jaha berättade jag om den gången jag blev stoppad för fortkörning på motorcykeln? Jag körde om en polis och han stoppade mig och sade fan vad bra du kör jag har aldrig sett något liknande du har ju fan stenkontroll över den där hojen synd att behöva lappa dig
Haha, pappa

Och polisen? tänker jag - är polisen samma sak som en lägenhet på Söder en konspiration mot Schyman en delad historia med en son?
Jag försöker visa integritet och försöker visa kärlek
Jag är rädd att jag misslyckas lite med båda
Kanske är det lättare - och ärligare - att säga att vissa delar inte behöver lyssnas på, att vissa delar är något jag inte ska försöka respektera, ta in, förstå, göra något åt
Jag har aldrig sett honom så, men på något sätt gör det empatin mer tillgänglig

2010-07-05T15:29:00.000-07:00

Jag känner mig ledsen och nedslagen, måste jag säga
Jag har kunnat skriva de senaste dagarna (alla idéer tycks dyka upp i Falun - det här med att komma på litterära grejer i Stockholm tycks inte vara min grej), och det har gett mer än jag kunnat ana
Jag har skjutit en del saker framför mig och känner mig extremt asocial efter för många veckors umgänge med för många för mycket, så jag känner mig som en tämligen dålig vän just nu
Mycket tid har gått åt till att undvika telefonen
Men idag har jag hoppat studsmatta tills jag fick värk i magen (att ge mig träningsvärk är nu inte så svårt, iofs) och det var faktiskt helt otroligt skönt att få använda kroppen
Låt mig slippa kommentarer om det, känner jag, och menar då även mig själv

Men ja, ledsnaden
Just nu känner jag mig faktiskt alldeles fruktansvärt ensam
Det är inte okej att yttra något så klyschigt, men så är det
Det började med att jag fick ett sms från Namnen om att han skulle ha någon på besök och gick igång i känslan och sedan betedde jag mig så löjligt att jag knappt ens vill uttrycka det i text ens för mig själv, men jag kollade upp vem det var på fb och drog en lättnadens suck när jag såg att det var en tjej
Sedan blev jag arg, eller kanske mest besviken, på mig själv, och är fortfarande (det har var för ungefär 5 minuter sedan, alltså)
Jag trodde faktiskt inte att jag betedde mig så förrän jag nu fick det svart på vitt
Och jag har gjort det förut, utan att tänka på det efteråt
Och jag känner mig så säker på att på något sätt ha förlorat honom, eller kanske att han förlorat mig - jag vet faktiskt inte riktigt vad
Men jag känner mig faktiskt närhetsbehövande nu
Jag har inte träffat Den Gode Vännen sedan han profeterade med slutna ögon och jag tror inte att jag kommer att göra det igen heller
Det känns rätt - eller snarare känns det fel att inte låta det vara så - men det, tillsammans med annat som händer, gör mig väldigt skör
Det kom dessutom tillsammans med att jag återsåg M, och även om det var länge sedan jag kände något romantiskt för honom så är han ofrånkomligt pudrad med minnen och stoftet av frystorkade känslor
Ärliga samtal i Etiopien gjorde sitt, och nu sitter jag och läser en dagbok som utmanar mig i sin ärlighet och nakenhet

Det här halvåret har dominerats av tre vänner, en på sitt alldeles egna sätt, och de andra två på märkligt liknande vis, trots många praktiska skillnader
Jag har verkligen stått i skuggan av mina egna känslor, och har på något sätt ändå lyckats göra vad jag ska göra, få iväg ansökan, osv. och nu känner jag mig utmattad, som att jag skulle behöva sommaren till att bara ligga och vila i blomstren
Jag saknar Duvan (med Y) och hoppas få träffa honom snart
Men jag saknar också andra, mycket mer direkt och intensivt
Det är faktiskt mycket saknad, längtan och behov just nu
Jag längtar efter beröring, efter ensamhet, efter sömn, efter mjukhet, efter Gud, efter skärpa, efter disciplin, efter spontanitet, efter livfullhet, efter att få rubba mina cirklar till oigenkännlighet
Jag längtar efter förändring, efter förvandling, efter förtrollning
Jag längtar efter eschaton, antar jag
Och salvatio, agape, kanske även genesis, när vi ändå är i farten
Men mest av allt eschaton

Jag vet också att jag puttar mig själv över avgrundens brant, och ut i den djupa delen av bassängen, och kan inte tacka mig själv nog för det
Men jag backar ut i det, och ser allt jag lämnat bakom mig
Famnar jag nu saknar, kyssar jag försöker komma ihåg smaken av, dofter jag inte längre känner, minnen som bara kan bli blekare
Jag känner mig hudlös, och det finns så mycket som kan göra mig ledsen nu
Det är lustigt hur det kan sammanfalla så perfekt med att det här halvåret också varit det bästa jag upplevt på många år
Jag har haft en känsla av trivsel, av liv, av tillfredsställelse, än på länge, en exponentiell kurva upp från lågvattennivån på Sundbyberg, ute i Torsvik
Jag har rest igen, och jag mår verkligen så otroligt bra av att göra sådant, och jag har uppvisat mod, ärlighet, framförhållning, spontanitet, glädje, sorg, nakenhet och kan inte tacka mig nog för det heller

Men just nu känner jag mig otroligt nedslagen över min lilla "upptäckt"
Jag skulle, för tillfället, bara vilja slippa nyanser, komplikationer, gråzoner, osäkerhet och bara få ett klart svar
Även om jag tror att jag egentligen håller det i handen, utan att våga titta på det

Jag känner mig lite trött på mig själv just nu, och ser verkligen inte fram mot att åka till Gotland

2010-07-02T12:15:00.000-07:00

De stora orden är över - stormen har kommit och gått
Nu är det blött asfalt kvar, fuktigt, lockat hår och fåglar som försiktigt börjat sjunga igen
Kvar står endast de små orden, de försynta bokstäverna, de framviskade sanningarna
Jag har satt mig på vägen för att se maskrosor bryta upp lagom till sensommaren

2010-06-11T04:48:00.000-07:00

Den här månaden har varit det mest aktiva sedan... advent 07, och dessförinnan oktober 06
Och den här har nog varit übervarianten av de tidigare
Så, vad har hänt då?
Tja, jag har klippt av ungefär alla viktiga samtal man rimligen kan ha under ett år på de här veckorna
Jag har blivit antagen till Universiteit van Amsterdam, fått det bekräftat och registrerats
Jag har avslutat min första universitetskurs
Jag har gått på två nya universitetskurser (varav en är hett eftertraktad teologi)
Jag har varit i synagogan för första gången på månader
Jag har hunnit träffa den Vackra, syster och mor i tät följd - familjen avbockad
Jag har fått höra från far att jag kan ha mina saker hos honom när jag drar till Amsterdam
Jag har fått höra från mor att jag kan skriva mig hos henne
Jag har hört av Becky igen
Jag har vaccinerat mig, för första gången sedan mellanstadiet
Jag har haft analsex och det var fantastiskt
Jag har tagit farväl av en människa
Jag har återvunnit det allra viktigaste
Jag har lyckats upptäcka en mängd jobbiga saker med mig själv
Jag har lyckats formulera en mängd vackra saker hos mig själv
Jag har skrivit officiellt mail på nederländska
Jag har just betalat undervisningsavgiften för "Nederlands als tweede taal" på UvA
Jag har hittat någonstans att bo i Amsterdam (iaf tycks det väldigt säkert)
Jag har insett att jag ska till Etiopien på måndag

2010-06-05T15:14:00.001-07:00

2010-06-05T14:53:00.000-07:00

Jag påminns om det allra viktigaste, jag lyckas formulera saker som legat under ytan länge, och lyckas äntligen slå huvudet på spiken kring vad det här året faktiskt handlat om
Jag påminns om hur mycket kärlek jag känner inför Visheten, och vilka fingeravtryck som finns i mitt jag efter henne
Saker blir ständigt större, och jag stöter på profetia och sublima samtal

2010-06-05T14:52:00.000-07:00

Don't Take Your Pants Off, 'Cause I Don't Wanna See It...

2010-06-03T14:19:00.000-07:00

Huff, sitter och lyssnar på Imperiet - att jag inte tänkt på låten "Bibel" tidigare
Jag har ju för fan vuxit upp med Synd

Sitter i jobbigt samtal just nu, men ett samtal som behöver tas - och ett samtal som någon annan faktiskt tog upp med mig, och inte vice versa (ni vänner som vet att ni står i motsatsförhållande till mig vad gäller sådant här kan ju skadeglatt notera det i era bakhuvuden)
Men det tar på - jag tvingas vara tydlig, och får tydliga svar
Jag uppskattar ärligheten, men det svider lite
Och det är alltid jobbigt att diskutera De Groote Twee, framförallt med varandra, och nu diskuterar vi, jag och Namnen, oss och det vrider om lite, och kanske borde man inte lyssna på sorgesam indie samtidigt, men det är svårt att låta bli
Men jag blir också tröstad, tröstad in i djupet av mitt hjärta, och känner mig tryggare och friare
Sorgsnare också, det är givet, men det hör hit
Jag har gjort den sista tentan på Nederländska I nu
Jag har klarat en universitetskurs
Jag ska betala in min terminsavgift till Universiteit van Amsterdam på onsdag, insha'alla, och har fått ett rum i centrala Amsterdam

Jag har diskuterat sex och kroppskontakt, kärlek och tillgivenhet, närhet och umgänge, med Namnen, och han för mig till tårarnas brant i många olika riktningar, så att det tycks mig stupa lodrätt nedåt var jag än vänder mig, men han gör det i omtanke och ärlighet och jag gråter visserligen inte, rent fysiskt, men inombords är det en stilla syndaflod
Det gör ont att ha hans kärlek, och hans osäkerhet, och hans nakenhet, och hans kropp
Och det gör ont att ha min förvirring, och kluvenhet, och närhet

Vi kommer att bo i samma korridor, och jag sitter just nu och läser honom skriva att han älskar att somna naken med mig och framtiden går fram som en motorsåg genom mig
Jag känner mig trött och uråldrig gammal, men också ung, grön och oerfaren på en och samma gång

Och jag slås väl av motsatsen av vad Visheten en gång sade: jag skulle inte börja älska den jag blev inlåst i ett rum med, jag skulle med tiden bara bli alltmer irriterad tills jag började skalla dörren för att komma ut
Det känns som att det alltid finns en del i mig som säger "Gud vad gärna jag skulle vilja vara ihop med honom, jag blir galen av det här, jag vill bara sjunka in i en vardag med honom och typ gifta mig med honom och föda hans barn" (nästan helt sant) och en annan del som bara är irriterad och trött på honom och vill hålla honom på avstånd
Så känner jag nu i och för sig inför alla jag blir intresserad av
Jag blir galen på mig själv - jag kan inte lägga någon i ett tydligt fack, alla hamnar i frustrerande gråzoner där jag inte kan skilja tillgivenhet och romantiskt intresse åt
Namnen brukade ligga i ett tydligt fack - han låg där längre än någon annan, men sedan i julas dansar även han i den emotionella dimman
Jag blir så trött på mig själv - jag kan gråta över min egen längtan och över min egen kallhet
Det kallas väl feghet, har jag hört, men även kärlek

Ibland undrar jag över hur Israelresan hade kunnat gå, och på hur den nu gick, och på vad den lett till
Jag minns den natt då allt förändrades, då han skyndade in i en sherut, och senare, hur jag grät tills jag trodde att jag skulle drunkna, och hur, vid Västra muren, ytterligare ett beslut fattades
Mitt livs två största beslut har fattats där, inför de gamla fallna stenarna, som om det bergets nedbrutenhet kunnat användas som språngbräda till mitt helande, som om dess fallenhet kunnat hjälpa mig att växa, ett frö sått i aska, ett livets träd som vuxit upp ur ruinerna
Det är stora gåvor, och svåra förluster, jag tagit till mig framför den gamla väggen
Och nu, nu börjar drömmar spilla ut i verkligheten

2010-05-13T12:49:00.000-07:00

Det är alltid en klyscha att man känner sig fri, osv. men det är en känsla som fyllt mig sedan Brev och Samtal
Brevet som gett mig en plats på Universiteit van Amsterdam, Samtalet som gjorde att jag till slut kunde dra upp ankaret och börja flyta på ytan av den våg som skoningslöst dragit i mig sedan jag kom hem från Jerusalem

Och apropå klyschor så kan jag också nämna något om självbild: jag har snart gått en termin på universitet
Det har avgjort påverkat min självbild, kan jag erkänna
Man tycker att det är en sådan småsak, detta med studier och det praktiska
Jag tror att jag har lyckats lugna ned mig kring det lite nu, kanske för att jag fått några poäng på papper nu och inte känner att jag behöver bevisa något - vilket är lustigt, med tanke på att jag har en tämligen självförhärligande bild av mig själv när det kommer till det rent intellektuella
Jag känner väl kanske inte att jag behöver sträva efter det där målet långt där framme längre, och jag känner mig inte längre som råttan som kröp upp på bordet (något jag ägnade de första veckorna på SU åt, tro det eller ej)
Kanske för att jag insett att de hårdaste studier jag hittills genomgått har varit de som inte gett några betyg överhuvudtaget (yeshivan i Jerusalem)
Den intellektuella nivån där, och för den delen på Paideia, ligger ändå skyhögt över vad jag sett på SU, även om jag inte ska säga något, eftersom jag faktiskt bara läst en språkkurs
Men det har bidragit till att ge lite perspektiv på saken

Och kanske var det allra viktigaste de där tre första poängen
Jag känner mig t.ex. inte dålig eller underpresterande över att ha skippat fonetiktentan, eller över att jag funderar på att skippa grammatiktentan också
Det var som att det bara behövdes de där tre poängen, sedan kunde jag slappna av

Sedan gick jag förstås och höll andan, utan att själv tänka på det, efter att jag skickat in ansökan till UvA, men det handlade nog om något mer praktiskt
Kanske kommer det att bli en utmaning, detta att se ett helt program framför sig och inte bara en strökurs, och det kommer definitivt att bli en utmaning att höra sig själv prata ett nytt språk - jag kan redan förundras över att höra ljuden komma ut rätt, att då och då kunna improvisera fritt, att bli alltmer trygg i det faktum att jag förstår det mesta jag hör, så länge det inte är muttrande gubbar som säger det
Och jag ska säga vad det här har kommit att handla om, sedan i november, tror jag, när jag började läsa "Oeroeg"
Det handlar nu inte längre främst om Amsterdam, eller Namnen, eller ens teologin med sitt esoterikspår - det handlar, allra främst, om nederländskan
Het gaat over 't Nederlands, want dit is heel spannend, dit, dat ik een taal kan spreken en begrijpen - een taal, die niet Engels of Duits is, maar iets nieuw, en iets... makkelijk (en Nederlands is makkelijk voor een Zweed)
Det handlar om att jag inte kan ge mig nu, jag har gått för långt på den här vägen, jag törstar efter mer, jag kan inte vika av nu, inte förrän jag verkligen kan tala det, flytande, fritt, personligt
Jag kan inte längre ge mig, inte när jag klivit över tröskeln och hela tiden går framåt med stormsteg
Jag vågar säga att av de språk jag behärskar, kommer nederländskan på tredje plats vad gäller hur mycket grepp jag har om det
Och det efter... fyra månaders studier?
Förstår ni då - jag kan inte ge mig förrän jag talar lika fritt på nederländska som på engelska
Törsten är för stark
Allt det andra är viktigt: Namnen är viktig, det faktum att Amsterdam är en vacker, lugn och spännande stad är viktigt, teologiprogrammet och dess profil är otroligt viktigt
Men allt det bleknar inför själva språket

Men jag känner mig friare nu, som om jag äntligen kan börja flyta med den starka ström som drar mot vallar, kanaler, poldrar och dammar
Jag vet inte hur min vardag där kommer att te sig, och jag hittar egentligen bara till två eller tre platser i staden (ett bibliotek, en kyrka och "de Dam", huvudtorget - och med en pistol mot tinningen skulle jag kanske kunna leta på het Anne Frank-huis och Esnogan också)
Jag lär hamna i studentkorridor eller inneboende eller i kollektiv, antagligen i en slummig förort á la Tensta, jag kommer att sakna mina böcker och mina prylar och min säng och min inredning och jag kommer att känna mig frustrerad över allt nytt strul och jag kommer att få ansträngningshuvudvärk av intrycken och av språket
Men det är trots allt inte något av det saken handlar om
Det handlar mer om en törst efter mer, att jag piskar ut mig själv från Stockholm, som jag verkligen kommit att bli så fäst vid, mot nya horisonter, just för att de är nya, just för att man kan gå närmare dem
Jag skulle antagligen ha blivit upptäcktsresande om det hade funnits något kvar att upptäcka av Jordens geografi, men nu går mina resor till nya grottor av psyket, och nya världar i etern och nya gudar och nya djävlar - och nya språk

Kommer jag gråtande och skrikande tillbaka till Sverige i december utan att ha plockat ett enda poäng skulle även det, när jag lugnat ned mig, antagligen kännas bra
Och jag lyckas äntligen få inte lite av de perspektiven: en termin i taget, ett steg, se sig om, andas ut, ett steg till
Det är lustigt, detta med hur man kan göra hönor av fjädrar - jag minns att även flytten till Stockholm var stor, innan jag flyttat, men att den snabbt krympte efter själva flytten, skrumpnade ihop och plötsligt visade sig vara ganska roande liten
Jag kan även komma ihåg samma känsla kring omskärelsen, där man klev över en enorm tröskel, vände sig om, och plötsligt se tröskeln sjunka ihop, tappa sin förskräckande storlek och kraft
Men just nu är jag hitom tröskeln, eller vallen då, om man betänker vilket land det handlar om, och den tornar fortfarande upp sig
Dock är det också så, att man efter ett tag börjar vänja sig vid trösklar, och lära sig hur man tar ett steg i sänder, tills de flyter på varandra, och denna tröskel krymper redan något inför min blick när jag tänker på tidigare steg, tidigare dörrar
En förändring gör att annan förändring lättare kan komma in senare
Man vänjer sig vid att växa

Imorgon: besök av den Vackra

Aan de Amsterdamse grachten

2010-05-13T11:56:00.000-07:00

Det är alltid en klyscha att man känner sig fri, osv. men det är en känsla som fyllt mig sedan Brev och Samtal
Brevet som gett mig en plats på Universiteit van Amsterdam, Samtalet som gjorde att jag till slut kunde dra upp ankaret och börja flyta på ytan av den våg som skoningslöst dragit i mig sedan jag kom hem från Jerusalem

Och apropå klyschor så kan jag också nämna något om självbild: jag har snart gått en termin på universitet
Det har avgjort påverkat min självbild, kan jag erkänna
Man tycker att det är en sådan småsak, detta med studier och det praktiska
Jag tror att jag har lyckats lugna ned mig kring det lite nu, kanske för att jag fått några poäng på papper nu och inte känner att jag behöver bevisa något - vilket är lustigt, med tanke på att jag har en tämligen självförhärligande bild av mig själv när det kommer till det rent intellektuella
Jag känner väl kanske inte att jag behöver sträva efter det där målet långt där framme längre, och jag känner mig inte längre som råttan som kröp upp på bordet (något jag ägnade de första veckorna på SU åt, tro det eller ej)
Kanske för att jag insett att de hårdaste studier jag hittills genomgått har varit de som inte gett några betyg överhuvudtaget (yeshivan i Jerusalem)
Den intellektuella nivån där, och för den delen på Paideia, ligger ändå skyhögt över vad jag sett på SU, även om jag inte ska säga något, eftersom jag faktiskt bara läst en språkkurs
Men det har bidragit till att ge lite perspektiv på saken

Och kanske var det allra viktigaste de där tre första poängen
Jag känner mig t.ex. inte dålig eller underpresterande över att ha skippat fonetiktentan, eller över att jag funderar på att skippa grammatiktentan också
Det var som att det bara behövdes de där tre poängen, sedan kunde jag slappna av

Sedan gick jag förstås och höll andan, utan att själv tänka på det, efter att jag skickat in ansökan till UvA, men det handlade nog om något mer praktiskt
Kanske kommer det att bli en utmaning, detta att se ett helt program framför sig och inte bara en strökurs, och det kommer definitivt att bli en utmaning att höra sig själv prata ett nytt språk - jag kan redan förundras över att höra ljuden komma ut rätt, att då och då kunna improvisera fritt, att bli alltmer trygg i det faktum att jag förstår det mesta jag hör, så länge det inte är muttrande gubbar som säger det
Och jag ska säga vad det här har kommit att handla om, sedan i november, tror jag, när jag började läsa "Oeroeg"
Det handlar nu inte längre främst om Amsterdam, eller Sebastiaan, eller ens teologin med sitt esoterikspår - det handlar, allra främst, om nederländskan
Het gaat over 't Nederlands, want dit is heel spannend, dit, dat ik een taal kan spreken en begrijpen - een taal, die niet Engels of Duits is, maar iets nieuw, en iets... makkelijk (en Nederlands is makkelijk voor een Zweed)
Det handlar om att jag inte kan ge mig nu, jag har gått för långt på den här vägen, jag törstar efter mer, jag kan inte vika av nu, inte förrän jag verkligen kan tala det, flytande, fritt, personligt
Jag kan inte längre ge mig, inte när jag klivit över tröskeln och hela tiden går framåt med stormsteg
Jag vågar säga att av de språk jag behärskar, kommer nederländskan på tredje plats vad gäller hur mycket grepp jag har om det
Och det efter... fyra månaders studier?
Förstår ni då - jag kan inte ge mig förrän jag talar lika fritt på nederländska som på engelska
Törsten är för stark
Allt det andra är viktigt: Sebastiaan är viktig, det faktum att Amsterdam är en vacker, lugn och spännande stad är viktigt, teologiprogrammet och dess profil är otroligt viktigt
Men allt det bleknar inför själva språket

Men jag känner mig friare nu, som om jag äntligen kan börja flyta med den starka ström som drar mot vallar, kanaler, poldrar och dammar
Jag vet inte hur min vardag där kommer att te sig, och jag hittar egentligen bara till två eller tre platser i staden (ett bibliotek, en kyrka och "de Dam", huvudtorget - och med en pistol mot tinningen skulle jag kanske kunna leta på het Anne Frank-huis och Esnogan också)
Jag lär hamna i studentkorridor eller inneboende eller i kollektiv, antagligen i en slummig förort á la Tensta, jag kommer att sakna mina böcker och mina prylar och min säng och min inredning och jag kommer att känna mig frustrerad över allt nytt strul och jag kommer att få ansträngningshuvudvärk av intrycken och av språket
Men det är trots allt inte något av det saken handlar om
Det handlar mer om en törst efter mer, att jag piskar ut mig själv från Stockholm, som jag verkligen kommit att bli så fäst vid, mot nya horisonter, just för att de är nya, just för att man kan gå närmare dem
Jag skulle antagligen ha blivit upptäcktsresande om det hade funnits något kvar att upptäcka av Jordens geografi, men nu går mina resor till nya grottor av psyket, och nya världar i etern och nya gudar och nya djävlar - och nya språk

Kommer jag gråtande och skrikande tillbaka till Sverige i december utan att ha plockat ett enda poäng skulle även det, när jag lugnat ned mig, antagligen kännas bra
Och jag lyckas äntligen få inte lite av de perspektiven: en termin i taget, ett steg, se sig om, andas ut, ett steg till
Det är lustigt, detta med hur man kan göra hönor av fjädrar - jag minns att även flytten till Stockholm var stor, innan jag flyttat, men att den snabbt krympte efter själva flytten, skrumpnade ihop och plötsligt visade sig vara ganska roande liten
Jag kan även komma ihåg samma känsla kring omskärelsen, där man klev över en enorm tröskel, vände sig om, och plötsligt se tröskeln sjunka ihop, tappa sin förskräckande storlek och kraft
Men just nu är jag hitom tröskeln, eller vallen då, om man betänker vilket land det handlar om, och den tornar fortfarande upp sig
Dock är det också så, att man efter ett tag börjar vänja sig vid trösklar, och lära sig hur man tar ett steg i sänder, tills de flyter på varandra, och denna tröskel krymper redan något inför min blick när jag tänker på tidigare steg, tidigare dörrar
En förändring gör att annan förändring lättare kan komma in senare
Man vänjer sig vid att växa

Imorgon: besök av den Vackra
Det behövs

Igår: kosmos galenskap

2010-05-11T14:47:00.000-07:00

En sten har lyft från mitt hjärta nu när jag äntligen bestämt mig, en gång för alla, och Viljan har fått segra
Det är med sorg, och genom Predikarens glasögon, jag ser på omgivningen just nu, och det är med fruktan jag se på framtiden
Men under dessa känslor strömmar en tyst glädje som jag försöker ta fasta på
Det är sorgen över förlust som måste få finnas, och rädslan för förändring som måste få omvandlas i spänning när den är mogen för det
Idag är även delkursen "Litteraturhistoria i det nederländska språkområdet" till ända
Märkeligt, nu när även realian och uttalskursen ligger bakom en
Nu är det bara översättning ned-sve och sve-ned, samt "Modern litteratur i det nederländska språkområdet" kvar, och även de sjunger nu på sista refrängen - men de sjunger givetvis på en klart bättre nederländska än för några månader sedan

Varje poäng medför faktiskt en säregen känsla, en pusselbit i eller trots min självbild, en liten bekräftelse, fråga och utmaning på en och samma gång, och något jag inte kan förhålla mig passivt eller avslappnat till, utan måste bemöta, betänka och reagera på

Jag gör en hel struts av en fjäder, jag vet, men jag har alltid tyckt om strutsar, ända sedan den dag en struts nappade åt sig min basker som barn när vi besökte en strutsfarm någonstans i Dalarna

Är just nu tacksam över klarheten, i såväl tanke som tal

2010-05-09T15:33:00.000-07:00

Kanhända är jag framme nu där varifrån jag kom.
Det är nånting i mjuka dyningen så välbekant.
Så nära vid min strand fast ändå långt ifrån
men inte alls bak horisontens skymda bortre kant.
Se, livet kommer nära nu när som jag ser mig om.

Det lyser bortom minnena. Ur mörkret kommer ljus.
Jag vandrar längs med stigarna alltmed en älskad vän.
Vi ängslas över mångt ur skogens dunkla sus.
Men ljuset finns ändå där bortom dit vi vandrar hän.
Se, livet kommer nära nu när som jag ser ett ljus.

Jag sluter mina ögon nu och tror jag kommit fram.
Med dyningen jag vaggas i min moders innanhav.
Jag kunde stannat här men ganska undersam
drar strömmen med en sällsam styrka bortom en grav.
Se, livet kommer nära nu där som jag ser mig an.

Så har jag alltid undrat var jag månne kom ifrån
och vart jag månne är på väg med timmarna som flyr.
Men ofta har det känts en visshet att en gång
jag ser ett ljus som leder mig dit morgonen gryr.
Se, livet kommer nära nu när som jag ser mig om.

- Alf Hambe, Libera me

2010-05-09T15:31:00.000-07:00

2010-05-09T14:49:00.000-07:00

Och när allt sagts och gjorts och de lagda korten ler från bordet, vad återstår då, annat än tacksamheten inför livets sköna vansinne?
Dofter kommer, och tårar går

Jag har åter tagit ett djupt andetag och tvingat fram ett av de Svåra Samtalen ur min mun, och in i mina öron
Han har talat, och jag har lyssnat, jag har talat, och han har tystnat
Vi förstår nog inte helt hur vi påverkar varandra, hur vida vi rubbar varandras cirklar, puttar varandra ut mot rymdkylan eller in mot solen
Jag får ett enkelt förlåt, och tillåts säga det som iakttagits i det tysta, vi ställer oss på varsin sida av elefanten i vardagsrummet, med ögonbindlar, känner, känner en orm, en palm, ett pussel av verklighet och verksamhet, av nära, kära tillgivenheten

Att få andas i nacken, att få snyfta torra tårar
Inte många, det behövs inte, men några, och sedan ömhetsbetygelser och en känsla av stress och overklighet
Han går, vi fattar varandras händer, ler, och så stänger jag dörren om runda glasögon och grön plastjacka och stickad tröja och byxor med en kaffefläck och så, precis när ytterdörren stängs öppnas dörren till rummet bakom och vardagen kommer ut och frågar om han har gått
"Du missade honom med en sekund", svarar jag
Vardagen ler, ställer sig och börjar diska
"Fast det kanske var med flit," skämtar jag, landar, suckar inåt
Vardagen skrattar till, jag är inne på rummet, spelar spel, kollar mail, oroar mig över småsaker, som för att finna små fintrådiga rötter att leta mig tillbaka till Jorden med, jag skriver dagbok med ljusgul bakgrund igen, jag ser bokstäverna dansa fram under mina fingrar

Nu är detta min vardag, ett slag, ett tag, en dag, sedan sköljs även detta bort, ut i förändringens hav och jag sveps med, eller dyker ut, jag vet inte längre om jag är kusk eller häst, och så många stränder, inom och utom mig, väntar
Nu, för första gången vet jag att floden kommer, en tåreflod av glädje, av sorg, av längtan, av farväl, av oro, av äventyr, och Watersnoodramp -53, du var ingenting mot den översvämning jag kommer att bringa de låga länderna
Vi far
Vi flyger

2010-05-05T03:56:00.000-07:00

2010-05-05T03:38:00.000-07:00

JAG HAR KOMMIT IN PÅ UNIVERSITEIT VAN AMSTERDAM
(fast på psykologilinjen, av någon anledning - A och E, ska vi bli kollegor? Lär väl iofs vara lätt att ändra på. Jag har någonstans hört att det inte direkt brukar vara svårare att komma in på teologi än psykologi)

Bring your buckets by the dozens...

2010-04-19T03:32:00.000-07:00

Det är mycket som händer, men så har det väl varit sedan jag kom hem från Jerusalem
Har varit i Uppsala sedan i fredags, med hektiska dagar och vindränkta nätter, ungefär
Määh
Jag ringde S igår och kunde önska honom grattis på födelsedagen samt hälsa till hans familj på det där språket
Och höll ett föredrag om kabbala inför folk som till största delen hade grepp om vad jag pratade om
Och så följde jag med till "ökenmässa" i Helga Trefaldighet här i Uppsala, där rökelse stod högt i kurs
Det var vackert - en präst som höll i trådarna för vad som skulle hända, brast då och då upp i så breda leenden att man trodde att han skulle tappa överdelen av huvudet, och i slutet, när han gick runt och stänkte vatten över församlingen kunde han inte hålla sig för skratt
Det var något otroligt lustfyllt över hans sätt att fira gudstjänst på - nästan som om han, Gud förbjude, uppskattade det

Eftersom jag sitter i min religiösa kris just nu - jag omhuldar den till och med ömt, som om jag är rädd att tappa den och glömma av den om jag inte blåser upp den ytterligare lite nu, när jag i själva verket är säker på att det är den som tvingar mig vidare till all galenskap jag stöter på nu
Men så till poängen: jag tog emot mässan
Det var inte igår
Och även om det kanske inte kändes helt rätt mot kyrkan (och rakt inte rätt enligt judisk lag) så blev jag lite: vad fan, det är därför jag ska göra det
För att jag rädd för reglerna
Så det kanske inte var så mycket för Kristi kropp som för att få gå tantra på mycket av vad jag tycker och tänker
Ledordet just nu är att bryta, bryta, bryta sönder

Och så fick jag ett mail från Universiteit van Amsterdam alldeles nyss om att de tagit emot min ansökan och skulle typ sätta sig och begrunda den i sex veckor
Jag fick chans att prata med mor igår också och hon sade ungefär: stanna i Stockholm eller dra till Amsterdam, men dra för fan inte till Lund
Hon står fast vid det där, den tokan...

Våra lektioner har börjat hållas på nederländska, och just nu har jag 1000 sidor nederländsk litteratur framför mig
Det är galenskap, men kommer att gå bra
Däremot kommer jag nog att hoppa tentan i fonetik och formlära, för den kommer jag helt enkelt inte att klara

Solen skiner, men askan är på väg in
Armageddon, vad!

2010-04-15T07:34:00.001-07:00

Har en mycket dålig dag, utan egentlig anledning
Läser dock Tolkien och tänker att man har ett människovärde trots att man sumpar saker, för så säger Jesus och FN, typ

Sus Anne!

2010-04-14T04:00:00.006-07:00

Igår förstod jag min första nederländska ordvits samt lyckades improvisera en kort muntlig presentation
Det blir en alldeles okristlig mängd nederländska att läsa de närmaste veckorna (1000 sidor skönlitteratur till den 25 maj), och allt mer av lektionerna har börjat hållas på nederländska
Det är spännande hur fort man lär sig
Talar med kamrater som får besked
Efter Domen öppnar sig hela Världen
Jag försöker vanligen att vara så tydlig som det bara går här, eftersom många av mina projekt hittills slagit knut på sig själv genom att vara för kryptiska
Men det är inte alltid orden räcker till
Och framtiden närmar sig stadigt

2010-04-13T06:24:00.000-07:00

Lejonhjärta

2010-04-13T05:34:00.000-07:00

The looking glass so shiny and new
How quickly the glamor fades
I start spinning slipping out of time
Was that the wrong pill to take (Raise it up)
You made a deal and now it seems you have to offer up
But will it ever be enough
(Raise it up raise it up)
It´s not enough
(Raise it up raise it up)

Here I am a rabbit hearted girl
Frozen in the headlights
It seems I´ve made the final sacrifice

We raise it up this offering
We raise it up

This is a gift it comes with a price
Who is the lamb and who is the knife
Midas is king and he holds me so tight
And turns me to gold in the sunlight

I look around but I can´t find you
(raise it up)
If only I could see your face
(raise it up)
Instead of rushing towards the skyline
(raise it up)
I wish that I could just be brave

I must become a lion hearted girl
Ready for a fight
Before I make the final sacrifice...

And in the spring I shed my skin
And it blows away with the changing wind
The waters turn from blue to red
As towards the sky I offer it...

This is a gift

- Florence + The Machine, Rabbit Heart (Raise It Up)

הלכה

2010-04-13T05:32:00.000-07:00

Skickade just iväg min ansökan till Universiteit van Amsterdam
Dörrar blåser igen bakom mig
Och byggnadsställningar kollapsar under sin egen tyngd
Man kan säga att tempelbygget faller samman inför mina ögon
Men att där återstår en evig mur, en öppen blick, en tom rulle att skriva nytt på
Domen är inte att underskatta - Hon har kommit för att döma min trånga lilla värld åt undergång, och det är som att djupen öppnat sig och att jag sugs ned för ett dop vid världens ände
Kanske passar det då att vända blicken mot redan sjunkna länder

Jag har uppgått i många vackra samtal den senaste dryga veckan, och virvlat runt i många drömbankar
Det finns så många lyktor på vägen att den blir bländande ljus och strålande att se på

2010-04-07T09:33:00.000-07:00

Ja just, glömde jag säga att jag genomgår en smärre religiös kris?

2010-04-07T09:26:00.000-07:00

2010-04-07T08:43:00.000-07:00

Jag ska till Etiopien i sommar
Och ska läsa småkurserna Fantasylitteratur och God Bless America - kristendomens utveckling i USA från George Washington till Barack Obama
För man säga "lol" här?

Känner fortfarande ångest över den kommande tentan, men har åtminstone kommit på en bra ångestdämpare (bättre än glass, till och med): att plugga
Jag gör det mer för att avvärja paniken, men den stora fördelen med det är ju det faktum att det faktiskt även markant ökar mina chanser att klara nämnda tenta...

För övrigt har jag också hört rykten om att någon setts påta i trädgården igen

2010-04-04T12:31:00.001-07:00

Se fåglarnas skara!
Till främmande land
de suckande fara
från Gauthiods strand
Med vädren de blanda
sitt klagande ljud:
"Var skola vi landa?
Vart för oss ditt bud?"
Så ropar den fjädrade skaran till Gud

"Vi lämna med oro
de skandiska skär
Vi trivdes, vi voro
så lyckliga där
I blommande lindar,
där nästet vi byggt,
balsamiska vindar
oss vaggade tryggt
Nu sträckes mot okända rymder vår flykt
...

Vad göra vi längre
i norden? - dess pol
blir dagligen trängre,
mer dunkel dess sol
Vad båtar att kvida?
Vi lämna en grav
Att fly i det vida
Gud vingar oss gav
Så varen oss hälsade, brusande hav!

- ur Erik Johan Stagnelius "Flyttfåglarna"

2010-04-04T12:23:00.000-07:00

Ibland leder ett enda glas vatten till tio timmars nattlig diskussion om Gud, magin, kroppen, döden
Samtalet får eget liv, kan inte ebba ut, tränger samman de talande, binder dem vid varandras ord med mjuka fjättrar av intresse och absurditet
Jag ska sova och försöka vakna ur vansinnet

2010-03-28T08:34:00.000-07:00

Jag kommer aldrig förstå min mor
Hon får adrenalinpåslag av att tänka sig mig i Lund
Amsterdam eller Jerusalem, däremot, rubbar henne inte nämnvärt...

Har haft otrolig fin kväll, med bekvämt umgänge och spännande samtal, trivsam sömn och knasiga drömmar

Hem imorgon efter kort visit
Världen växer

2010-03-25T06:07:00.001-07:00

Och så gillade jag Livelihood - Syster Sol är väl fin på egen hand, men jag tycker ändå bättre om hela bandet
Dar dansat, hoppat och hånglat till dem på en och samma gång

Conversatie

2010-03-25T05:59:00.001-07:00

Idag har jag klarat av en längre konversation på nederländska (samt läst ut nedan nämnda Oeroeg)
Det känns nästan lite obehagligt att det går så lätt: om jag koncentrerar mig klarar jag av kurslitteratur på nederländska nu (har faktiskt även lånat en bok, "Onze Literatuur", för att plugga på litteraturhistoriedelen). Jag förstår vad som sägs, och börjar stapplande bli allt bättre på att uttrycka mig själv också. Att skriva är fortfarande svårt och där får jag lätt känslan av att vara efterbliven ett par rader in i en text. Men det kommer väl. Jag blir både glad och skrämd av det, ska jag säga.
Just nu sitter jag och övar liturgiska melodier och känner mig så otroligt glad över min församling. Jag är inte arg som ett bi längre, av den enkla anledning att folk där är så himla fina, trots att organisationen fungerar så magsjukeframkallande dåligt. Det är värt mycket.
Har köpt matze och börjar känna ett visst pepp inför Pesach. Det är något nytt, ska jag väl tillstå...

Som sagt: ikväll Falun, för att fixa och trixa, slippa och slappa, och ta mamma Mu vid hornen.
För övrigt skulle jag så gärna vilja känna att jag bodde säkert på ett ställe, för då skulle jag skaffa en gris.

2010-03-24T16:13:00.000-07:00

Förresten har jag nu skaffat såväl ny väska som ny plånbok...
Samt klarat en tenta alldeles galant
Kanske är man lyckats kasta ljus på några gamla skuggor

Pesach närmar sig, och uttåget ur Trånghetens länder

2010-03-24T15:59:00.000-07:00

Det tar emot en del att lägga ut den här nyligen och genom en galen slump återupptäckta bilden, men det känns som att det behövs - jag vill upprätthålla någon illusion av total ärlighet gentemot mig själv här
Detta är då, på foto, ett av de ögonblick som ändrade mitt liv
Bredvid mig, med grönrosa hår, sitter en som senare kom att bli min första och enda uttalade pojkvän, och som många gånger styrt in mitt liv på nya stigar
Det var också genom honom jag totalkvaddade mitt enda förhållande med en dam

Det här vinterlägret med Grön Ungdom i Falun var den vecka som fick mig att vakna som människa, att bli en politisk, etisk och sexuell varelse, som vågade börja utforska bråddjupen i mig själv, andligt, fysiskt, socialt
Många av de människor jag mötte då har jag mött igen senare, ibland utan att känna igen dem, för att lära känna dem på nytt och först i efterhand förstått att jag spenderade sju dagar med dem i ett hus där linssoppa, sunkiga dreads och unkna filtar dominerade atmosfären såväl bildligt som bokstavligt
På sätt och vis var det här jag blev till
Välkommen att se en förlossning

Ik vind ooit mijn weg, ik ga tot het einde

2010-03-24T15:46:00.000-07:00

Fick just en smärre chock av att se mitt femtonåriga jags första kyss med en annan kille, fångat på bild
Är dessutom just hemkommen från "Miss Kicki", som var alldeles enormt bra och svenskt svårmodig - och dessutom lite homofil
Jag begär inte mer av en film

Känner mig märklig till mods nu, också för att jag snart läst ut "Oeroeg" av Hella Haasse, den bok jag fick av Sebastiaan i höstas. Jag har gått och gruvat mig för att läsa ut den och har därför lagt undan den i ett par månader nu. Men nu kommer jag inte ifrån det. Det är två sidor kvar.
Och på måndag träder jag in i en ny årscykel i och med Pesach (judendomen har tre fortfarande firade nyår: Rosh haShana, det stora, Tu biSh'vat, naturens nyår och Pesach, detvetesjuttonvadförnågots nyår). Och det kristna nyåret har passerat. Och Samhain. Och min födelsedag
Nu finns det inga spärrar längre för att se det obehagliga i vitögat: i år händer Det
Det enda som är kvar är väl skolåret, men det förutsätter ju lite att jag redan låtit Det hända
Vilket år jag än räknar på är det i år Det kommer brölande, stångande, rusande in i mitt liv
Kanske hade en utsträckt, mjuk hand hjälpt
Tills vidare får moroten och piskan räcka, är jag rädd

Jag ska upp till Falun imorgon, och berätta om mina planer för mor - mitt och hennes förhållande bygger ju på att jag kommer ut på olika vis
Tyvärr minns jag inte alls hur hon tog mina planer på att flytta till Stockholm
Det hade kanske hjälpt att hantera den här situationen nu, för jag vet att jag kör näven rakt i ansiktet på henne
Det kommer att göra fanemig så ont i knogarna...

Tot ziens

2010-03-23T04:26:00.000-07:00

En vän sade en gång till mig att jag har två kriterier för bedömandet av konst:
1) om den är bra
2) om den innehåller nakna pojkar

2010-03-18T12:59:00.000-07:00

There is pleasure in the pathless woods,
There is rapture on the lonely shore,
There is society where none intrudes,
By the deep sea and the music in its roar;
I love not man the less, but Nature more.

- Lord Byron

Ik heb zo waanzinnig gedroomd

2010-03-10T02:13:00.000-08:00

Drömmande drömmer drömaren drömska drömmar
Jag vaknade nyligen upp från en dröm som berörde mig ganska djupt, ska jag erkänna
Jag drömde att jag träffade killen som fick mig att slutligen gå in i ett sexuellt sammanbrott på Yom Kippur 2008, ett par månader senare
Jag ska inte säga något om namn, men han var döpt "Guds domare" och var visserligen både smart och snygg och mysig - vad som däremot inte fanns alls var personkemi
Under en veckas tid hann vi bråka om allt från terminologin kring radband till matlagning och lukten på tvålar
Vi var båda elaka och försökte hänga ut varandra, och trots att vi hörde av oss till varandra lite halvhjärtat efter det var det nog en lättnad för båda att inte ha mer kontakt
Det närmaste vi kommit kontakt har varit att vi då och då besökt varandras konton på Qruiser, utan att ha skrivit något

Det stora problemet med honom var dock inte den självklara grälsjuka som uppstod mellan oss, utan det faktum att vi hade sex med varandra
Det är ett minne som är väldigt dubbelt för mig, såhär i efterhand, och något som pyrde olustigt innanför ögonlocken under hela Ne'ila, den sista delen av Yom Kippur, och som mer eller mindre fick mig att vrida mig där jag stod i olust
Det var något med det minnet som drev på mig mot väldigt obehagliga perspektiv på mitt sexliv upp till den punkten, och den väckte en fråga jag verkligen inte ville - men var tvungen att - svara på: Har jag förvaltat min förmåga till sex väl?
Jag tenderar att se livet i termer av gåvor, med själva livet som den största
Kroppen, medvetandet, uppväxt, härkomst, relationer, levnadsbana, möten, händelser, företeelser, möjligheter, motgångar - ibland är gåvorna jobbiga eller rent vidriga, men alltid givna
Här drar jag mig för att tala om Gud, eftersom det ordet på något sätt är för litet för detta givande, för smutsat av mänskliga modeller, begränsningar och avgudabildar - källan till de här gåvorna är så omätbart mycket större än vad jag med kofot skulle kunna pressa in i ordet "Gud", det här är i så fall Gud när hon är så mycket större än något vi ens kan börja formulera om henne
Och jag ser sex som en av de högsta gåvorna jag överhuvudtaget fått ta emot
Med den här "världsbilden" (även om det inte är något jag själv utarbetat, utan snarare ett tacksamhetsperspektiv som följt mig för länge för att jag ska kunna komma ihåg när jag hade det) följer dock förstås även ett ansvar, för att inte kasta bort eller missbruka det fritt givna

I och med den här killen tvingade jag verkligen ställa mig frågan om jag förvaltat den gåvan väl, och svaret blev - precis som jag fruktat - ett omskakande, hårresande NEJ
Det fick mig att fundera igenom min sexualhistoria fram till den punkten, och insåg att den, trots att den på många sätt varit vacker, också varit... tja, missbrukad, illa förvaltad, och inte vad jag faktiskt ville - jag har högre krav på mig själv än så
Kanske blev det ännu tydligare av det faktum att själva minnet av den morgonen då Det hände faktiskt var väldigt fint, även på det sätt som gjort att jag ibland återvänt till det i fantasier, vilket inte är så vanligt för mig - men en påminnelse om att det ändå kan vara, för att tala klarspråk, fel
Jag lovade mig själv något på Yom Kippur innan vädurshornet sjöng och förlåten - och med den "himlens portar" - drogs igen, och jag har hittills lyckats leva upp det helt okej
Jag har lyckats undvika dåliga situationer och lyssnat på annat än bara kroppen - och ibland lyssnat på just den för att undvika dem också - lyckats hålla mig själv i styr, ge mig hän där det varit rätt
Lyckats samtala, avbryta, avhålla
Jag har inte alltid klarat av det, men det löftet har gett mig ett nytt perspektiv, ett nytt filter att se tillvaron genom

Och sedan, efter Yom Kippur, träffade jag en annan Domare, som verkligen kändes som en sänd gåva, någon som trädde ut ur jorden men samtidigt även ur himlarna, inte i perfektion eller skimmer, utan just som en gåva, en börda, en utmaning
För första gången på år grät jag över en förälskelse, lät mig svepas med, kände "pirret"
Idag vet jag inte vad jag tänker om det, och det gör mig arg - jag känner mig lite besviken, över mitt eget känsloliv, men ska inte säga något än
Men ibland är det klart att man bara längtar efter en enkel pojkvän att hänga med
Det är ju inte på riktigt, men längtan kommer och knackar på ibland innan man kommer ihåg det exocerande ordet "dr Andie" och återvänder till sina sinnens fulla bruk
Jag funderar mer på mer på frikopplande, men idag har jag fullt upp med att översätta texten "mijn tante is een grindewal" (min moster är en grindval) till svenska, måste sno ihop en predikan, fixa och dona och slutligen kollapsa utan att tänka på sådant bök och stök

Men det var märkligt att drömma om honom - jag hade nästan glömt av honom, eller stoppat undan honom i facket av "inaktiva minnen" - det gav mig också en tankeställare, ska jag säga

Lehitra'ot

2010-03-07T16:15:00.000-08:00

Finländska impressioner

2010-03-07T15:00:00.000-08:00

Igår besökte jag en vigilia hos finsk-ortodoxa kyrkan på Söder, mycket som resultat av att ha haft lite kontakt med kantorn där.
Jag har varit på ortodox gudstjänst tidigare, men då en tämligen skitnödig, grekisk-ortodox sådan. Även om båda gudstjänsterna hade samma stämning i grunden var det ändå svårt att inte tänka att det var skandinaver som låg bakom den här - där fanns ingen uppdelning kring var män och kvinnor skulle stå, inga huvuddukar, det uppstod inga som helst problem när jag frågade om jag kunde behålla kippan på i själva kyrkosalen, och där fanns en viss utmärkande effektivitet.
Till exempel hade man, då man delar den judiska synen på dygnet (att det nya dygnet börjar när solen gått ned), slagit ihop lördagens aftongudstjänst med söndagens morgongudstjänst för att folk inte skulle behöva gå upp så tidigt till mässan på söndagen. Jag kunde inte annat än ge tummen upp åt den praktiska andan i det resonemanget.
Trots att ett par stycken av gudstjänstens moment var på finska fick jag ut väldigt mycket av att försöka hänga med i vad som hände, även om 90% såklart ändå går en över huvudet.

Det tog mig lång tid att förstå västkyrkans liturgi, trots att jag presenterats för den på svenska, och började se nyanserna i den, "manuset" bakom, och själva tempot i den, vad den försökte säga och hur, och hur den byggdes upp mot sitt klimax, och var det låg.
Än mer så i fallet judisk gudstjänst, då, som dels är på hebreiska, dels har mycket färre moment som talar till det rent sensoriska; färre dofter, melodier, instrument, etc.
Den judiska gudstjänsten består nästan helt av ord, och när man frångår det för det mer påtagliga, nämligen interaktionen med Arken och ritualet kring Torarullarna, som inbegriper både processioner, bugningar, kyssar och flera andra mer fysiska moment, är det ändå lustigt nog ändå just textläsning. De flesta tilläggen utanför standardramen är visserligen också fysiska; man blåser i vädurshorn, man viftar med palmblad, man faller på knä, man klär sig i vitt eller svart, man tänder ljus, man uppför lövhyddor, man dansar, etc.
Och det ska väl också sägas att den är mer fysisk än en protestantisk gudstjänst - den har ändå bugningar, vissa rörelser och en särskild koreografi som t.ex. Svenska kyrkan nästan helt saknar.
Ändå är judisk gudstjänst otroligt icke-sensorisk. Den är mest en textmassa, en högläst bok, och att upptäcka dess inre system, dess olika moment och dess komplexitet (och den räknas till ett av de mest komplexa liturgiska systemen, tillsammans med zoroastrismens och just den kristna ortodoxin).

Var jag ska placera den ortodoxa gudstjänsten är svår. Å ena sidan är den nästintill extremt textbaserad och många stycken upprepas Gud vet hur många gånger. Kören, prästen och högläsarna kör i ett och liksom förra gången kände jag hur ordströmmen efter ett tag nådde den punkt där man inte kunde koncentrera sig helt längre utan istället vaggades in i en stämning, bröts ned av själva mängden ord som strömmade över en, och fann någon form av meditativ tomhet i att stå där. Församlingen är väldigt passiv - nästan allt utspelar sig mellan prästen och kören, och det enda församlingsmedlemmarna gjorde var att korsa sig, nicka och vid ett tillfälle falla på knä och kyssa prästens hand efter att han välsignat dem.

Men där fanns å andra sidan många praktiska moment - jag förstod så mycket att systemet med dörrarna - tre stycken - som prästen använder för att komma in och ut ur det allraheligaste där altaret står, var mycket intrikat, och det gick många rundor med rökelsekar. Likaså hade evangelieläsningen viss pompa och ståt, och någon gång nära slutet gick prästen ut med ett krucifix (som legat på altaret) i ett fat han bar på huvudet och lade det på en pulpet i mitten av kyrkan, som församlingsmedlemmarna kysste och föll på knä inför.
Likaså tände folk också ljus och kysste ikoner.
Jag ska genast säga att ortodox gudstjänst fascinerar mig - i alla de små, små detaljerna försöker den verkligen säga något, och noggrannheten med vilken man ser till liturgins allra minsta moment är imponerande. Judisk gudstjänst delar detta fokus på riten, men där finns ändå enorma skillnader också, även om man också kan se de strukturella likheterna i psalmläsning, böneutrop/kollektbön, bön, formell bibelläsning.

Jag kan inte återge mer än ett svepande intryck, men i det tekniska, med all recitativ sång, alla melodier (precis som i judisk gudstjänst är i stort sett inga moment talade, utan all text läses till vissa repetativa melodislingor), den ständiga växlingen mellan bibelprosa och senare poesi, mellan långa stycken och korta standardformuleringar, och de upprepade tågen med rökelsekaret, uppstod en viss stämning - inte någon exotisk mystik eller påträngande evangelikal extas, utan snarare en tomhet som kunde komma fram efter att man under så lång tid låtit tankarna flyta ut i gudstjänstspråket.
Den stämningen kan ibland infinna sig för mig någon gång under den sista tredjedelen av judisk gudstjänst, men protestantisk gudstjänst är tyvärr för kort för att man någonsin ska komma dit. Det är snarast ett utmattningens meditativa lugn.
Det är också ett bra bevis på gudstjänsten starka psykologiska kraft, även när vi talar om de mer lågmälda gudstjänsterna som återfinns i synagogan eller den liturgiska kyrkan och inte om någon pladdrande frikyrkoförsamling, för även om jag inte deltog alls eller köpte der underliggande idéerna eller språket kunde jag ändå ta del av känslan, även som utomstående.

Sedan avrundades kvällen med att vi gick ut ett par stycken och tog en öl och kunde prata igenom det hela, jag med mina perspektiv, de andra med sina, och det var så givande att jag fortfarande går lite på moln efter det.

2010-02-28T15:11:00.000-08:00

Prettige verjaardag

2010-02-28T14:04:00.000-08:00

Så har ytterligare ett år passerat
Jag har fått påpekat för mig att jag nu ligger närmare 30 än 15
Jag kommer lustigt nog inte alls ihåg hur jag firade förra födelsedagen, och faktiskt inte den innan dess heller
Min nittonde födelsedag "firade" jag i Paris (eller snarare: glömde bort) och någon av de två senaste födelsedagarna åt jag ute med familjen i Falun
Nej vänta, nu minns jag något - förra födelsedagen avslutade jag hos J, och Namnen ringde mig på natten
Jag har för mig att det var en ganska dålig dag, eller åtminstone är det den känsla som finns kvar nu när jag tänker på det

Festen i fredags var helt fantastiskt rolig och mysig, med en perfekt mix av olika personer, med mycket sång, givande gruppdiskussioner och otrolig stämning, framförallt senare framåt kvällen
Det kändes också lite som de bra bitarna med hänget i Grön Ungdom, men utan de dåliga, och med en medel- och minimiålder klart över sexton
Jag har fått scharzwaldtårta av mor och återvände direkt till barndomen, samt en bokhylla, som redan är till största delen fylld, vilket såväl fröjdar som förfärar
Min syster kommer på besök imorgon, och jag har mitt första prov på tisdag, vilket gör att jag plötsligt tittar på min bok, Totaal - Basiscursus Nederlands voor anderstaligen, med lite mer ångest än vanligt

Jag är inte helt på humör att vilja uttrycka mig, och mycket av det handlar enbart om det faktum att jag fyller/inte fyller år och att det alltid fyller mig med ett visst vemod, inte för att jag vill vara kvar i det förra året, utan för att jag alltid har en känsla av att det här steget gick marginellt snabbare än det förra, och att jag en dag kommer känna att jag rusar nedför en utförsbacke på väg rakt in i ett för långt och stretigt liv, plötsligt känna krämporna komma, och sedan vara färdig med mig själv och min berättelse
Jag har funderat, för första gången på länge, på det hinsides (inte relaterat till födelsedagen) och kunnat fastslå att jag som det är nu kan säga att jag inte tror på ett personligt efterliv - att det varken fungerar intellektuellt eller emotionellt för mig
Det ringer helt enkelt ingen klocka till gensvar på tanken
Jag är glad över att befinna mig i en religiös tradition som inte har några problem med det, utan snarare kanske väglett mig fram till den punkt där jag kunnat se denna icke-tro i ögonen
Det är skönt att judendomen faktiskt ger det intellektuella och spekulativa utrymmet för det - kanske är det först nu jag börjat bli trygg i det faktum att den inte är inne och petar med sina fingrar i ens hjärna och ska hålla koll på vad man tycker om ditt eller datt

Jag funderar på hur jag kommer att reagera på provet på tisdag, hur jag kommer att känna inför och efter det, hur det kommer att gå, och hur det kommer att kännas att ha tagit universitetspoäng
Någon skillnad gör det ändå för ens självbild

Jag reflekterar väl inte över födelsedagar nu på samma sätt och i samma utsträckning som förr, men nog brukar det ändå bli så att jag, framåt kvällen den 28:e, saktar in för att betänka det hålrum som vanligen utmärker mitt åldrande - varje övergång ett ouppfylleligt limbo, varje tröskel ett icke-vara i sig, som om själva passagen är lögn och matematisk lögn
Det finns vissa "offentliga" åldrandeberättelser jag ser på med hopp och som källa till inspiration: Tove Jansson, Terry Pratchett, Zalman Shachter-Shalomi, och några till, vars liv jag utifrån får känslan av inte är präglade av kamp eller jakt, bitterhet eller tomhet, även när de varit fulla av möda och slit, sorg och ibland även död och förintelse
Den gnagande intigheten har inte fått grepp om berättelsen och fläckat den när den närmade sig sitt slut - tvärtom fördrevs eller omvandlades den av styrkan, glädjen och integriteten i de här personerna
Åtminstone såvitt man kan bedöma sådant

Jag nämnde tidigare att jag blivit kompis med Spinoza igen
Efter att jag nämnde hennes namn i det inlägget har jag även återvänt till Butler - hon är och förblir bäst, och än mer så när man faktiskt förstår henne i någon mån
Jag tenderar att gång på gång återvända till queerperspektivet, eller påminnas om det, och inser att det nog kan vara en av mina djupast rotade "dogmer", och jag återkommer till det lustiga i att jag trots, eller kanske på grund av, det väljer judendomen som min väg - judendomen, med alla sina kategorier, uppdelningar, separationer, allt sitt gränsdragande och sitt isolerande

Jag kan inte gå in på detaljer nu eller här, men samtidigt tror jag att det ligger något i att de största queerteoretikerna/intellektuella feministerna, religiösa som sekulära (Butler, Judith Plaskow, Susan Faludi, Eve Kosofsky Sedgwick, Daniel Boyarin, Naomi Wolf, Betty Friedan, Gloria Steinem, etc.) är judar, och att de som lade grunden till queerteorin genom dekonstruktionismen och dess föregångare (Husserl, Derrida, i någon mån även Levinas) också var det.
Jag tror att det delvis är i protest mot, men på många fler och starkare sätt även rotat i, det judiskreligiösa tänkandet som alla dessa teoretiker kunnat lyfta fram sina idéer, utan att för den sakens skull säga att judendomen ligger till grund för deras filosofiska och politiska modeller.

Klockan har nu gått över midnatt och jag har passerat den icke-existerande dagen. Nu får det räcka, för den här gången
Tot ziens

2010-02-23T17:07:00.000-08:00

2010-02-23T16:05:00.000-08:00

Då har man haft en del av en msn-konversation med Namnen på nederländska. Jag har hursomhelst lyckats beskriva mig själv som en gammal råtta, och det är ju alltid något.
Jag känner att jag befinner mig i en väldigt aktiv period, såväl socialt som mentalt, och jag gillar verkligen den här känslan som jag i och för sig inte hamnar i helt sällan av att hjärnan går på högvarv. Jag gillar de perioder då det känns som att man kopplar saker, förstår sammanhang, fördjupar sin kunskap och utvidgar den till att omfatta nytt - kort sagt, när de stackars cellerna och synapserna känns aktiva och arbetsglada.

Detta är delvis kopplat till att jag återvänt till min gamla flamma Spinoza. Det är intressant eftersom det var genom hans filosofi, i den mån jag nu förstod (förstår, ska jag väl säga) den, jag kunde börja närma mig en Gudsuppfattning igen efter att ha monterat ned det mesta av min barndoms trånga tankekyrka. Nu har jag funnit gott om punkter jag inte håller med honom om, och framförallt punkter där jag känner att jag vill bygga vidare på hans tankar något. Men det är härligt att motstå någon vars tankar motstått tidens tand så väl (jag menar: okej, det var ett jävla tag sedan Aristoteles levde också, men jag tror att han skulle häpna mer över dagens "aristoteliska" gojs än Spinoza skulle över dagens spinozism, i den mån den lever).
Något jag uppskattar med Spinoza är dock att hans tänkande inspirerar till vidare tänkande på egen hand.
Det var vad jag upplevde första gången jag läste Butler också (apropå filosofer jag förstått klart mer av på senare tid), och det finns absolut något stort i det. Och det är då klart mer än jag kan säga om Kant eller Thomas av Aquino.

Men min återupptagna kärleksaffär med gamle Baruch är bara en komponent i den här känslan av sprittande tankeaktivitet - mycket handlar om att jag har tid över, är i gott sällskap och just nu försöker systematisera mina egna tankar kring saker och ting, vilket ironiskt nog har som självklar konsekvens att jag läser väldigt mycket om andras tankar.

Idag stötte en femtonåring på mig via QX - det var en märklig, och väldigt obekväm känsla, eftersom jag samtidigt inte kände för att vara otrevlig eller avvisande på något elakt sätt. Men det gjorde mig verkligen extremt illa till mods att vara i en uppenbar dominansposition, där det förväntades av mig att agera i egenskap av äldre. Jag försökte till slut inte ens hitta en lösning utan lät samtalet falla helt och hållet, men det påminner mig, nu när jag skriver om det, om hur jag aldrig lyckas attraheras till folk som är yngre, kortare eller dummare än vad jag själv är.
Jag kan känna ett väldigt flyktigt intresse, men det kan ha passerat på i värsta fall några timmar. Jag kan utan problem räkna upp de personer jag legat med som varit yngre och/eller kortare än jag. Kollar man istället på listan över de som är äldre och/eller längre... tja, låt oss säga att den är mer välfylld.
Jag blir också otroligt frustrerad över när folk inte kan ta iniativ - velighet eller obeslutsamhet är något jag lätt associerar till den unge, korte (ibland snudd på dumme) killen. Det här hade inget med saken att göra, men det är intressant att notera sina egna preferenser.

2010-02-21T15:03:00.000-08:00

Jag har snart skrivit färdigt något som känts väldigt viktigt, men som kanske inte kommer att vara viktigt efter att det färdigställts.
Snart fyller jag år, och snart är allt förbi.

Bilden ovan kan vara svår att förstå om man inte läser texten på paketet framför mig.

Ana Hashem hoshia na

2010-02-21T14:53:00.000-08:00

When wilt thou save the people?
Oh God of mercy when?
The people, Lord, the people
Not thrones and crowns,
But men
Flowers of thy heart
O God are they
Let them not pass like weeds away
Their heritage, a sunless day
God save the people

Shall crime bring crime forever
Strength aiding still the strong?
Is it thy will, O Father
That men shall toil
For wrong?
Oh, no, say thy mountains
No, say thy skies
Man's clouded sun shall brightly rise
And songs be heard, instead of sighs
God save the people!

When wilt thou save the people?
Oh God of mercy when?
The people, Lord! The people!
Not thrones and crowns,
But men!
God save the people
For thine they are
Thy children as thy angels fair
God save the people
From despair
God save the people!

Hela filmen finns uppe på Youtube. Se.

Laten wij mensen maken die ons evenbeeld zijn

2010-02-21T13:59:00.000-08:00

Jag har haft en kollektivtrafiksstrulig, fimbulvinterkall men otrolig helg. Jag har fått prata med J om framtidsplaner, träffat två otippade tyskar, fått bilder från julen i Amsterdam och umgåtts med andra J, systrar, mor och karl, samt sett Godspell.
Vad kan man säga annat än att helgen varit fantastisk på många sätt, från fredagens lugna läsning till de nybakade scones som väntade imorse.
Jag har stått på ett tåg som var så trångt att jag inte kunde ta handen från örat jag höll mobilen mot, och frusit de flesta kroppsdelarna av mig på Slussen (vem hade kunnat ana att kung Bore rest sin tron just där? Inte jag, i alla fall, förrän jag - inte - kände det i tårna).

Igår i synagogan, framåt slutet av gudstjänsten då jag var både ganska trött och hungrig och för ett ögonblick stod och slöt ögonen värmdes jag oväntat av en spridande känsla, en rent kroppslig förnimmelse jag först inte kände igen men efter ett par hjärtslag insåg var stolthet, en frihetens svingande rörelse genom mig upp mot höjderna (och om jag med det menar synagogtaket eller högre himlar är osäkert även för mig) och det hela var faktiskt på grund av något så enkelt, jordsligt och absolut gudstjänstfrikopplat som att jag påmindes om att jag benådats med det obeskrivligt stora det är att ha fått ha sex med annan kille.

Det är värt att påpeka att de två ting jag är mest stolt över i mitt liv är de fakta att jag är jude och bög. Det första för att jag valt det själv, det andra för att jag inte gjort det. Jag har fått kämpa för båda, och kommer att få kämpa för båda, men vägarna har ändå varit helt olika - två vägar, som trots att de sällan löpt parallellt, hela tiden behövt få utrymme att snirkla sig fram och tillbaka, korsas och svänga av, inom en och samma människa.
Men så blixtrade plötsligt fram innanför ögonlocken en tydlig minnesbild, ett stycke av livet inetsat i min berättelse om mig själv, och för tusende gången kände jag av den häpnad jag ibland kan känna inför det faktum det minnet innebär. Minnet är kanske inte det viktigaste här, men låt oss säga att det innebar intim fysisk kontakt. Och jag håller fast vid: förundran, och ofta tacksamhet, är den känsla jag oftast återvänder till när jag tänker på den lilla detaljen kring mig och mitt liv. Ibland är det sannerligen ett ok att bära, ett som kan göra mig både ledsen, upprörd och nedtryckt mot marken, men det är antagligen också en av mina främsta källor till styrka.

Jag kan inte låta bli att göra det opolitiskt, att göra det oandligt, att göra det orevolutionärt - jag kommer inte ifrån det faktum att inget befriat mig så som det. Inget har gett mig vingar, inget värme, inget sanning, som det. Denna insikt vässades i Jerusalem, där ens kärleksförmåga stötte på patrull, och det visade sig vara en eld som flammade upp i ett vrålande bål då vinden började vina kring den, något som inte böjer sig för motstånd utan lyser klarare genom det.
Jag vet en gång då jag tittade på kanten av en madrass och såg två par kalsonger ligga ihopknölade i skarven mellan madrass och sängram, och bara ett av dem tillhörde mig. Det är en annan bild jag kommer att minnas, och kanske en av de starkaste symbolerna då jag tänker ordet "revolution".
Det är ofta jag funderar över varför just jag fått ta emot en sådan gåva, och vad som gjort mig värdig att få förvalta något sådant. Det kommer jag aldrig få svar på, om det finns någon anledning, men jag är glad över det. Det finns ett mycket litet fåtal människor jag nästan skulle vilja dela med mig av det till, ett par jag ibland tänker skulle må bra av det och kunna ta emot det, om det stod i min makt att välsigna/förbanna någon med det. Det är en extrem sårbarhet, och ett subtilt men kallt utanförskap, men ändå något att bära med rak rygg.
Det påminns jag också om i Kärlekens mässa, i den märkliga psalmen:

Jag ville visa Dig, Gud, min kärlek här för Dig.
Den sinnlighet jag fann hos en annan man.
Till Dina bäckar jag kom.
Vid ängen fick jag ro, och livets storhet gav i försoningen Din välsignelse, min Gud.
Din välsignelse, O Gud - och mitt hjärta gladde sig.

2010-02-18T02:11:00.001-08:00

Den är väl tyvärr lite skåpmat nu, men jag kommer inte ifrån att jag gillar den här så ohemult mycket
Nu när man har internet igen tar man igen med att titta på konstiga youtubeklipp på nederländska

2010-02-17T15:09:00.000-08:00

Thuis (maar in een andere huis)

2010-02-17T14:38:00.000-08:00

Det är verkligen obeskrivligt, och det menar jag, skönt att bo som jag bor nu. Det är lugnt och skönt, jag har skåp att stoppa saker i, spis att laga mat på, rent på golvet, badrum jag känner att jag har riktigt tillträde till, och så ser jag östersjöfärjor passera alldeles utanför fönstret.
Det finns en känsla av hem här, trots läckande packningar och balkongdörr i akut behov av tätning. Att ha fått hamna här efter rummet i Torsvik har fått mig att inse en viktig sak: jag bor hellre i kollektiv än i studentkorridor, hellre med folk i en hög än som inneboende hos någon skumt doftande dam. Det har också påmint mig om hur mycket ett hem gör; jag lagar mat igen, städar, pysslar, inreder, har mer eller mindre styrt upp dygnsrytmen, etc.
Jag känner mig helt enkelt ganska redig.

En annan sak som får mig att känna mig redig är det faktum att det känns så bra med nederländskan. Jag upptäckte ju att jag faktiskt har några nederländsktalande vänner och bekanta, och på lektionerna känns alltid väldigt lättfattligt och logiskt, till skillnad från hebreiskan. Jag håller mig steget före lektionstakten också, vilket känns skönt, eftersom jag kan uttrycka mig (enkelt) och förstår tv-program jag ser (hjälpligt). Det är väldigt skönt att studera språk igen, och bara få gotta sig åt det.

Idag satt jag för övrigt bredvid två killar på spårvagnen och kunde inte undgå att höra deras samtal. Den ena visade sig ha varit ihop med en kille jag hade som kk under vintern/våren. Lustigt att inse att man är buksyskon med en vilt främmande människa.

2010-01-15T05:15:00.000-08:00

Förlåt mig det långa citatet ur Terry Pratchetts Carpe Jugulum, men jag kände att jag ville citera stycket i dess helhet:

Prästen Mektiger Hafre: "Egentligen... borde jag inte sjunga den alls, om jag ska vara ärlig. Synoden i Ee strök den ur sångboken då den ansågs oförenlig med den moderna omnianismens värderingar."
Häxan Esme Vädervax: "Raden om att krossa de otrogna?"
"Just den, ja."
"Men du sjöng den i alla fall."
"Det var den versionen farmor lärde mig," sa Hafre.
"Och hon var pigg på att krossa otrogna?"
"Nja, främst ville hon nog krossa fru Ahrim i grannhuset, men på det hela taget stämmer det. Hon trodde att världen skulle må väl av mer krossande och dräpande."
"Det är nog sant."
"Fast knappast så mycket krossande och dräpande som hon förespråkade," sa Hafre. "Farmor kunde vara rätt fördömande."
"Inget fel i det. Att döma är mänskligt."
"Vi föredrar att ytterst överlåta det åt Om," sa Hafre, men här ute i mörkret lät uttalandet vilset och övergivet.
"Som människa gör man bedömningar hela tiden," sa rösten bakom honom. "Ditt och datt, gott och ont, beslut måste fattast varje dag... Det är mänskligt."
"Men är nu helt säker på att ni fattar rätt beslut?"
"Nej. Men jag gör så gott jag kan."
"Och hoppas på nåd?"
Ett magert finger petade honom i ryggen.
"Nåden i all ära, men först måste man fatta beslutet. Annars vet man inte varför man ska vara nådig. Dessutom har jag hört att ni omnianer var pigga på att dräpa och krossa."
"Det var... andra tider då. Nu användervi förkrossande argument i stället."
"Och långa, tillspetsade debatter, antar jag?"
"Varje fråga har två sidor..."
"Vad gör man när en av dem är fel?" Svaret kom tilbaka som en pil.
"Jag menar att vi är ålagda att se saker ur den andres synvinkel", förklarade Hafre tålmodigt.
"Så du menar att ur plågoandens synvinkel är tortyr godtagbart?"
"Mormor Väderax, ni är född till debattör."
"Det är jag inte alls"
"Ni skulle definitivt trivas på synoden. Där kan de träta i dagar om hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud."
Han kunde känna hur Mormors tankar malde. Till sist sade hon:
"Vilken storlek på nålen?"
"Det vet jag tyvärr inte."
"För om det rör sig om en vanlig knappnål så är det sexton."
"Sexton änglar?"
"Just det."
"Varför då?"
"Inte vet jag. De kanske gillar att dansa."
Mulan travade försiktigt ner för en sluttning. Dimman blev tätare här.
"Har ni räknat till sexton?" sa Hafre slutligen.
"Nej, men bättre svar lär man inte få. Så det är sådana saker era heliga män diskuterar?"
"Vanligtvis inte. Just nu rasar en debatt om syndens natur, för att ta ett exempel."
"Och vad tycker de? Är de emot den?"
"Så enkelt är det inte. Det handlar inte om svart och vitt. Det finns så många nyanser av grått."
"Nix."
"Hur sa?"
"Grått finns inte, det är bara vitt som har blivit solkigt. Det förvånar mig att du inte känner till det. Och synd, unge man, är när man behandlar människor som ting. Sig själv också. Det är synd."
"Det är betydlig mer komplicerat än så..."
"Nej. Inte alls. När folk säger att saker är betydligt mer komplicerade, så betyder det att de är rädda för att sanningen är obehaglig. Människor som ting, det är där det börjar."
"Å, det finns säkert värre brott..."
"men de börjar med att man ser människor som ting..."
Mormors röst dog bor. Hafre lät mulan trava vidare några minuter tills en grymtning tillkännagav att Mormor hade vaknat igen.
"Är du stark i din tro?" sa hon, som om hon inte tänkte släppa diskussionen.
Hafre suckade. "Jag försöker vara det."
"Men du läser en massa böcker, kan jag tänka. Svårt att ha en tro när man läser för många böcker, inte sant?"
Hafre var glad att hon inte kunde se hans ansikte. Kunde gumman läsa hans tankar genom bakhuvudet på honom?
"Ja," sa han.
"Men du har fortfarande kvar den?"
"Ja."
"Varför?"
"För utan den skulle jag inte ha någonting."
Han väntade en stund, och gick sedan till motangrepp.
"Så Mormor Vädervax är inte själv troende?"
Det var tyst en stund medan mulan försiktigt klev över mossiga rötter
(...)
"Jovars, nog tror jag på te, soluppgångar och liknande," sa Mormor.
"Jag syftade på religion."
"Jag känner ett par gudar här i trakten, om det är det du menar."

2010-01-14T06:20:00.000-08:00

Något som fascinerar mig något vansinnigt är judisk konst. Den är alltid insmygen, försiktig, diskret, ursäktande, men ändå helt vild där den får utrymme, i haggadot för Pesach, eller diskretare utsmyckningar. I Amsterdams judiska museum hittade jag ett fat för den prästerliga handtvagningen som inte bara var översållat av bilder, utan dessutom bilder på grekiska gudar. Men i en synagoga? Icke. På sin höjd en duva eller ett davidiskt lejon. Jag dras till försiktigheten i det; att man smyger in det där man kan, i vetskapen om att det aldrig någonsin kommer att kunna bli en del av "mittfåran".
Detta kung David, eller kanske Moshiach, Messias, med välsignelsens bägare, bredvid ordet "baruch", välsignad, som i "baruch Hashem", välsignat är Namnet (alltså Gud), från den s.k. Kaufmannhaggadan från 1300-talet.

2010-01-14T06:00:00.000-08:00

Jag känner mig inte lika grinig nu - kanske för att jag börjat träda ur stasisbubblan här, inför hemflytten. Men också för att jag pratat med den Vackra och bestämt ett datum för tatuering. Skönt att få det gjort efter all denna tid.
Jag är glad över att behärska så pass mycket nederländska nu att jag hänger med i saker och kan läsa som folk. När det kommer till språk tenderar jag (och kanske många med mig, men jag vet inte säkert) att hoppa framåt utan förvarning - det här med linjära kurvor är inte min inlärningsmetod kring sådant. Mitt huvud skulle fortfarande spricka om jag släpptes ned i Holland igen (varje kväll där avslutades med en lätt huvudvärk, och jag är helt säker på att det handlade om att jag inte hindra hjärnan från att försöka förstå allt som sades runtom mig). Men jag har ändå skuttat framåt igen.

Vilket känns som en bra utgångspunkt att ha inför terminen som kommer. Jag ser fram mot att få lära mig något som inte har den vagaste koppling till judendom efter ett intensivt halvår av sådant - inte för att jag inte skulle vilja drunkna i det talmudiska havet i ett decennium eller två, utan för att det är skönt att befinna sig i en annan sfär av verkligheten också och studera det på egen hand igen. Vilket är klart mer njutningsfullt nu när jag kan navigera Talmud. Tack för verktygen, som man säger.
Men det ska bli kul att kunna rikta in mig på ett annat huvudämne: märkliga språk.

Roligast nu blir dock att få ett riktigt hem. Ett jag kommer vilja inreda och ta hand om och leva i. Inte ett där jag bara ligger i standby-läge i uttröttad halvtrivsel, som under våren.
Skräpfantasy, framtidsutsikter och det faktum att jag snart är tillbaka i Stockholm gör mycket för att höja mitt humör just nu.
Men det är lustigt hur ens bild av "hem" kan förflyttas, precis som Fåtöljen påpekar; Falun kan jag inte längre se som mitt hem. Och jag ser nog på Stockholm som mitt hem, men jag känner samtidigt en märklig förskjutning av hela konceptet så att jag känner mig rotlös men inte på drift.

På Nordfronten intet nytt...

2010-01-11T09:55:00.000-08:00

I teorin tänker jag: Inte gör det mig något att han inte hör av sig på facebook när vi båda är inloggade. I'm sure there's an explanation. Dessutom behöver man ju inte höras av jämt och ständigt. Et cetera ad nauseam...
I praktiken tänker jag: Åthelvetemeddigmenjagkanminsannignoreradigtillbaka-dumpainnandumpasiminiformat... logga ut, känna bister sandlådetriumf. Blä.

2002 tecknades en ny version av He-Man. Med estetik hämtad rakt ur World of Warcraft, tycks det mig.

Jag är trött på Falun, på att sitta insnöad i ingenstans med internet på en usb-sticka och datorer som havererar i kör. Hunden har kroppsliga behov som måste ombesörjas i -30 - både herre och hund hatar det lika innerligt - och det är svårt att inte gå varandra på nerverna.
Jag måste hinna med anmälningar till saker och känner mig lite stressad trots att jag inte riktigt har fog för det.
Snart är jag hemma igen. Tack och lov, vad.

2010-01-10T06:59:00.001-08:00

Ja, just ja, så träffade jag pappa igår. Det var märkligt.

2010-01-10T06:23:00.000-08:00

Jag känner mig ganska lugn och stilla inombords, men trots det studsar huvudet runt i helt galna banor, och jag blir lite trött på mig själv.
Sedan funderar jag över en sak; jag har tänkt rent minimalt på Namnen sedan jag kom hem. En del på A'dam, desto mer på holländska, men knappt alls på honom, med undantag för en dröm och igår då jag gick runt och kände mig lite lätt irriterad på honom utan egentlig anledning.
Jag kan bli galen på mitt eget känsloliv ibland, hur det svänger, stängs av och på, skiftar fokus, etc.
Namnen är den första jag blivit blixtförälskad i på flera år, men vad säger sådant om fortsatt relation? Jag har en något sur smak i munnen, men jag vet inte om det är på grund av något faktiskt eller om det är på grund av min egen inställning.
Jag har åtminstone lyckats skriva ett dussin sidor sedan igår. Det är skönt. Jag tänker att jag skulle vilja lida av Stephen Kingomani som förr: förmågan att kunna skriva hela dagar, vecka efter vecka. Men det handlar såklart också om tid och disciplin. Och kanske också om en viss dos eskapism.

Sedan vaknade jag upp idag och var rosenrasande på Svenska kyrkan, sådär i största allmänhet. Jag kände mig (känner mig, presens, antar jag) irriterad på allt dödkött och det stora, maffiga skal den höjt mot himlen, utan att ha fyllt på den med varmt liv på många decennier.
Det retar mig, och jag kan känna att jag plötsligt, utan att riktigt veta hur, fått nog. Och det kanske har mer med mig än med en viss kyrkoorganisation att göra, men jag slogs väl av att jag faktiskt bara uppskattar Svenska kyrkans mässor för estetiken i dem; musiken, byggnaderna, ritspråket.
I den enorma strukturen tycks Gud själv ha gått vilse och försvunnit i dunklet.

Men nog om det.
Jag har sovit exceptionellt dåligt den senaste tiden, men tittat på desto mer skräpfantasy; Fire & Ice, Conan the Barbarian, Conan the Destroyer, etc.
Så nu sitter jag här i kalsonger och t-shirt trots att jag gick upp i rimlig tid och det känns bra - länge leve söndagen. Men jag kommer ifrån den här känslan av att någon spelar pingis i mitt huvud.
Och så irriterar jag mig på anagram.

Morgonstund har mull i mun

2010-01-05T06:48:00.000-08:00

Jag vaknade just, till en svagt upplyst skymningshorisont. Det är andra gången det hänt mig denna vinter. Det känns inte helt okej, men jag är glad över att jag inte haft något schema att passa de senaste månaderna. En märklig lucka för andning mitt i vintern, men en uppskattad sådan.
Anledningen nu var dock att jag satt uppe större delen av natten med en av systrarna (inte den biologiska) och pratade. Och kom på att hon faktiskt inte kände till mitt skrikande misslyckande vad gäller att gänga sig med det andra könet, och fick sammanfatta den berättelsen. Det var länge sedan jag senast gjorde det, på allvar, men det kändes bra. Lite sorgligt, men bra.
Det är lustigt hur klok - och oklok - en sjuttonåring kan vara, men när vi sammanfattade våra livssituationer blev det hela lite lustigt. För ibland undrar man hur mycket som skiljer ens liv från en sjuttonårings drama-kaos-vansinne-ränker-känslostormshärva.
I alla fall när det så att säga gäller.
Jag kan känna att mitt liv innehåller en hel del knasiga inslag som det är nu, och drama har jag onekligen haft min beskärda del av under halvåret som gått.

Och så har jag tecknat vidare på min homofila Talmudserie och känner mig ganska nöjd.
Jag saknar morgonminjan i Stora synagogan - jag gillar att ha det lilla gänget i min vardag, och jag blev glad över att höra att jag saknas där. Och snart är jag tillbaka i mina vanliga rutiner - rutiner jag verkligen tycker om, rutiner jag faktiskt behöver, när jag tänker efter. Om tolv dagar, enligt planeringen.

Idag är det också mer än en vecka sedan A'dam. Det är ett steg i sig. En vecka gör alltid lite ont. I och för sig lite oavsett vad det är, så länge det varit något bra, och något man inte kan återvända till. Det finns många personer, platser och situationer som jag gett en suck när en vecka passerat.

Nu väntar dagar där jag ska se till att träffa några jag måste träffa, men i stort bara ta det lugnt innan jag återvänder till livet, och lämnar det här märkliga stasistillståndet bakom mig igen. Falun blev mitt vinteride, och det har nog varit väldigt nyttigt, men för första gången har jag känt att jag nästan slitits sönder av saknad.
Nå, snart åtgärdat.
Och så längtar jag efter att få återse en av mina bättre vänner; Stockholm. Hon är ganska kall och svårflirtad, men alldeles charmerande när man lärt känna henne på djupet.
Och nu har jag snart avverkat min frukost...

2010-01-02T13:19:00.000-08:00

Förresten är den låt som alltid förföljt mig kring killar "Oh, Horatio" - varje gång jag faktiskt på allvar blivit kär har den låten funnits med någonstans, och gett mig någon infallsvinkel på relationen.
Det är till och med så att den retroaktivt kan appliceras på den där första pojkkärleken.
Som på sätt och vis är så vansinnigt länge sedan, men som på sätt och vis är så nära också (det hände under förra årtiondet - men nätt och jämnt).

Hur länge kan man älta en sådan låt? Den är knappast indie nog för sådant, eller hur är det reglerna lyder?
Men det är väl som att de flesta viktigare resor jag gjort kan sammanfattas i "Thank U".
Jag längtar tillbaka till Stockholm och tänker på hur urholkat ordet "hem" blivit för mig sedan i somras - urholkat, men nu begåvad en säregen, djup klang det inte hade förut.
Jag vet med mig att jag aldrig använt uttrycket "kommit hem" eller "återvänt hem" kring min återresa till Sverige nu. Inte för att jag inte räknar Sverige som mitt hem - bara för att det finns ett stort frågetecken kring det nu, både i praktiken (som i; jag har inget hem förrän om cirka två veckor) och i teorin (jag vet ingenting om var jag tar vägen efter denna termin).
Så var jag än tar mig nu, och vad jag än åker tillbaka till, så stämmer definitionen "hem" inte riktigt. Jag har bestämt mig för att göra mitt boende nu till ett riktigt hem, och orka tänka på sådant som jag inte alls brydde mig om i Uggleboet; att faktiskt få det mysigt och trevligt.
Men i övrigt vet jag inte så mycket om det där med hem. Det är fortfarande hemligt för mig.

Köttet

2010-01-02T12:35:00.000-08:00

Det var märkligt, det där med att vara i Amsterdam.
Kanske framförallt sexuellt. Jag har aldrig känt mig så bekräftad, eller så... avvisad är fel, för det är något aktivt. Men inte mottagen, kanske är ordet.
Vilket jag förstås vet inte beror på mig - jag känner honom nu, jag vet hur han är, jag vet vad det handlar om.

Jag tittar på en bild av mig som Fåtöljen målade för inte alltför länge sedan, och så tänker jag att jag är ganska nöjd med min kropp. Jag är inte sexton och jag kan väl se att den ser lite märkligare ut nu än då. Marginellt, men Gud är i detaljerna, eller något.
Ändå tänker jag faktiskt lite självgott att jag är en person jag skulle ha sex med om jag mötte mig, åtminstone rent kroppsmässigt. Och ibland känner man sig lite - och det här kan låta helt vansinnigt - outnyttjad. Som att man går runt med en ganska tilltalande fysisk kropp och ett ganska tilltalande intellekt också, för den delen, men att man inte riktigt har någon att ge det till som uppskattar det som man borde.
Jag menar; det är klart att man utan problem kan hitta någon på QX som skulle vilja ha sex med en, men det är inte att tas emot och ses på det sätt jag har i åtanke. Det kanske är en bekräftelsegrej, eller en "varför fattar folk inte hur bra jag är?"
Vilket är lustigt eftersom det vanligen är jag som inleder sexuella relationer och sedan även är den som backar undan. Dåligt beteende, va, va.

Extra lustigt är det väl att de här funderingarna dyker upp nu när jag har en stabil sexuell relation (även om den för en sisådär sex dagar sedan fick en märklig, men viktig, knorr). Men natt eller två i Amsterdam slogs jag, visserligen med visst lugn, men ändå, av att jag skulle bli helt förstörd om jag återvände till Sverige utan att vi låg med varandra. Ytligt så det förslår, särskilt med tanke på hur nära jag och Namnen är varandra fysiskt ändå - vi har verkligen lärt oss kommunicera närhet utan att nödvändigtvis ha sex.

Det var nog bara någon form av osäkerhet som plötsligt kom ångande genom huvudet på mig, högljutt vrålande, och som sade att jag kanske inte alls hade så mycket trygghet som jag inbillar mig, och att jag egentligen går runt och är ensam och hungrande och liten och bekräftelsesökande.
Och mycket av det är givetvis sant. Bara kanske inte i några enorma mängder. Inte där jag står i livet just nu, åtminstone. Dessutom tänker jag mig att min stora risk kring sådant faktiskt inte är att bli miserabel och knäckt, utan bitter och hård, vilket när man tänker på saken kanske är etter värre.

Men mest handlar det om något rent fysiskt - det handlar om kroppen, inte huvudet. Men så har jag väl i och för sig inget enormt behov av att få mitt intellekt bekräftat. Kanske skulle jag behöva få det lite omruskat istället, för att inte vara en sådan besserwisser ("betweter" eller "weetal" på ett annat, närliggande germanskt språk). Och man tycker ju att jag fått min beskärda del av bekräftelse på den fysiska fronten, men kanske är behovet där helt enkelt större.
Eller så handlar det om att jag rent faktiskt uppenbarligen inte heller får det här med relationer att gå ihop. På grund av stolthet, på grund av enstörighet, på grund av integritet, på grund av vissa saker som är bra, men också på grund av att ren egocentrering, på grund av att jag inte lyckas få kärlek besvarad (eller besvara kärlek, men det är väl i praktiken inte ett lika stort problem för mig som för den andre), och på grund av andra faktorer som ju de facto gjort att jag knatat runt i mitt ganska länge.
Och jag har väl haft mitt; ny stad, ny religion, nya livsvillkor, men nu då? Frågetecknet kring det kvarstår.

Jag kan receptet nu: man träffar mig, ligger med mig ganska tidigt, sedan lär man känna mig på djupet, får mig till en av sina närmaste vänner, slutar ha sex med mig, anförtror mig i största vänskapliga förtroende att man hittat en pojkvän och får höra från mig hur glad jag är över det och så fortsätter man hänga men hela tiden med ett halvt öga på den osynliga barriär man måste upprätthålla för att inte råka falla in i något för fysiskt.
Jag är killen man blir bästa vän med, tror jag, för att använda en klyscha.

Äsch, nu ska jag sluta gnälla. Än så länge trivs jag ju i alla fall himla bra med min kropp, sådär på egen hand.
Framförallt eftersom det som nämnt i början också fanns en annan aspekt av juldagarna, och som var väldigt bekräftande.

2010-01-01T03:19:00.000-08:00

2010-01-01T03:12:00.000-08:00

Då var det nya årtiondet här då.
Det här är året det händer, antar jag.
Vi sammanfattade 2009 igår, och jag verkar vara den enda som haft ett drägligt år. Det har visserligen varit ett riktigt jobbigt år för mig också, där mycket gått konstigt till, men det har samtidigt funnits så enormt positiva saker också.
Men det är skönt att inte bo i huset på Lidingö längre - nu vill jag ha ett hem ett tag framöver, och det kommer jag faktiskt att få också.

Sedan finns det två saker jag måste införskaffa under året; en ny väska och en ny plånbok.
Både väskan och plånboken är uråldriga - väskan skaffade jag nog på mellanstadiet, och plånboken är nog sprungen ur ungefär samma era. Dragkedjorna fungerar inte på dem längre, och plånboken har börjat falla i bitar, bokstavligt.
Det blir märkligt på sitt sätt; man blir så van av att ha vissa saker omkring sig att man slutar räkna dem som accessoarer/plagg/tillbehör - istället börjar man räkna dem som... jag vet inte; saker som ingår i att ha en vardag?
En ytlig detalj, kan tyckas, men det är också en förändring. Och så mycket handlar om förändring nu.

2009-12-31T04:04:00.000-08:00

Jag avskyr texten (supersessionist shit), men melodin är väldigt vacker. Apropå förra inlägget...

2009-12-31T03:33:00.001-08:00

Det finns en sak jag verkligen tycker om med kristendomen och det är den musik den gett upphov till - bland favoriterna räknar jag (iaf första delen av) Stabat Mater; Miserere mei, Deus; Agni Parthene och, lustigt nog, Veni, veni Emmanuel, plus ett par psalmer, kanske främst 769 (Gud i dina händer), 717 (Innan gryningen), 269 (Sorgen och glädjen), 718 (Hennes starka vingar bär) och 510 (Innan natten kommer).
Även när jag var i A'dam hittade jag en väldigt vacker psalm; Kom in mij, citerad till höger. Tror att den är tysk från början (Kommt in mich), skriven av Lucas Lossius 1553, och trots att man tänker att den borde vara lite trist protestantisk så sammanfattar den min attityd till Gud ganska bra, och tillåt mig en amatöröversättning:

Kom in mij, win. Ontwapen mij.
Zie mij, doe mij aan. Weersta mij.
Wacht mij. Delf in mij. Ontdooi mijn naam. Ontraadsel mijn bestaan.

Kom in mij, maak geluid in mij.
Dood is diep in mij. Versteend mijn
stem. Ontsta in mij. Doe pijn. Door-gloei mij. Leef mij. Licht in mij.

Kom uit mij, scheur mij, kind van mij.
Mens, in mij ontwaakt. Ontvang mij.
Overschaduw mij. En ga met mij waar niemand met mij gaat.

Kom i mig, övervinn, avväpna mig,
Se mig, gör mig, motstå mig
Vänta på mig, bo i mig, tina mitt namn, nysta upp min existens

Kom i mig, ljud i mig,
Döden ligger djupt i mig, förstena min
stämma. Stå upp i mig, pina mig, genombränn mig, lev mig, ljus i mig

Kom i mig, riv i mig, mitt barn,
Människa, vakna i mig, ta emot mig
Överskugga mig, och gå med mig där ingen med mig går

Religiös musik når alltid långt in i mig, oavsett religion, men kanske framförallt klassiska psalmer. Det är nog kombinationen igenkännande och budskap, melodi och tyngd, som ger en friheten att beröras av dem, även när de är en smula banala eller uttjatade.

Det är varmare här nu, och jag tänker att jag inte kommer att skriva riktigt så här vansinnesfrekvent framöver men att jag har mycket att tänka på just nu, och mycket att bearbeta från de senaste dagarna.
Årtiondet drar ihop sig och det börjar bli dags att summera. Det är märkligt hur liten man faktiskt är; för tio år sedan var jag en elvaåring som inte riktigt trodde på milenniebuggen men ändå, mest för säkerhets skull, bad en kort bön till Gud om det. Det var långt innan jag med faktisk självkännedom kunde säga att jag trodde på något sådant som Gud. Inte det att jag inte trodde, dock, men barnatro är något jag faktiskt finner mer imbecillt och märkligt än vackert och tryggt.
Jag vet inte ens var jag kommer vara om ett år - hur kan jag ens börja spekulera i tidsblock som decennier? Jag har haft hela min uppväxt och mitt mognande tillsammans med det här årtusendets start - min pubertet sammanföll på något vis med 2000-talets mognande i folks hjärnor, och utformandet av min identitet gick ganska parallellt med den process under vilken man började försöka definiera vad 00-talet faktiskt var. Och inatt är det över. Kommer något av känslan av - Nystart? Fräschör? Ett oskrivet blad? - försvinna med det? Kommer saker sättas i sitt vanliga sammanhang igen, så att man kan komma tillbaka till känslan av att ingå i 20-tal, 30-tal, 40-tal, osv. eller kommer det att ta längre tid än så?

Vi hade trevlig brunch här och jag tänker ta en promenad snart, för att inbilla mig själv att jag fått i mig lite frisk luft.
Gott nytt år, kanske det är på sin plats att säga.

2009-12-31T02:59:00.000-08:00

2009-12-30T15:07:00.001-08:00

Jag har kommit på mig själv med att ha en märklig egenhet kring kroppskontakt; jag har svårt för att duscha efter att ha umgåtts fysiskt med folk jag är väldigt känslomässigt involverad i.
Det känns som att man lite stänger dörren om det då, eller tvättar av några osynliga fingeravtryck som lämnats på en.
Jag har inte duschat sedan i söndags natt. Yuck.
Ändring till imorgon.

Avatarteologi

2009-12-30T10:46:00.000-08:00

OBS - kan innehålla spoilers - OBS

Nej, det här handlar inte om hinduism, utan om Hollywoodfilm.

Vad som fascinerade mig mest med James Camerons Avatar var nog bilden av livet självt, och om Gud som den samlade (och samlande) kraften av allt levande, men utan att tippa över i någon fjantig panteist-Gaia-moder. Huvudpersonens bön vid trädet var på sitt vis väldigt märklig, eftersom den var en bön till livet - varken mer eller mindre. Och livet svarar. Och svarar mot människan. I Avatar måste livet försvara sig mot människan, och det med våld, och jag kan inte hjälpa att finna en bitter symbolik i det; människan som kommer från himlen med sitt stål är på något sätt en motsats till Pandoras lysande, glittrande, vackra samklang. Och människan trycker på, och försöker utnyttja planeten till sin gräns, i tron om att allt man kan kämpa sig till är ens eget.
Den enda "räddningen" är det lilla faktum att en människa faktiskt lyckas träda in i Pandoras värld och ta del av den, inte som något livsfarligt och exotiskt, utan som något eget, något han kan ta till sig.
Men till slut innebär det att han måste ge upp det han kom från. Inte sig själv, men sitt ursprung. Inte sitt väsen, men sin identitet.
Det kanske märks att den på något märkligt sätt berörde mig, även om jag inte helt kan förklara hur, men jag tycker att den kammade hem poänger såväl politiskt och andligt som identitetsmässigt.
Plsu att den var vacker, och det går före mycket i min värld.

Dessutom tänker jag ibland på min egen resa, och kan känna igen mig själv lite i huvudpersonens undervisning. Och även slutet på hans resa, om än mer symboliskt än reellt. Fast vad är väl verkligt och vad är väl sant - det är upp till diskussion vilken av dem som är viktigast.

2009-12-30T10:45:00.000-08:00

Gutniska

2009-12-30T10:43:00.001-08:00

Och! Språknörden i mig dreglar över det faktum att gotländskan faktiskt inte är särskilt nära besläktad med resten av svenskan, utan utvecklats ur ett eget språk; forngutniskan.
Dagens wikipediaupplysning, känner jag, men fortfarande vansinnigt intressant.

2009-12-30T10:14:00.001-08:00

Någonting jag redan känner här är att det är viktigt för mig att inte känna mig för självmedveten över vad jag lägger upp, eller tänka på läsare (tro mig; ni är få) eller kvalitetskrav.
Min gissning är att det lär bli en hel del om holländska ett tag nu, eftersom jag tänker mycket på det nu, men att även det lär lugna sig. Sedan lär det bli ett par av de saker jag i övrigt står i, och då kan det bli allt från bibelfunderingar till lunchplaner. Det viktiga här är inte "resultatet", utan själva akten att skriva av sig, och till viss del kanske även delge mina vänner något.

Sitter och tittar på en sovande porslinstomte och känner mig otroligt glad över att i någon mån ha sluppit julen i år.
Men jag måste få länka till en helt fantastisk artikel om Kalle Ankas jul.

Kol Galgal

2009-12-30T10:00:00.000-08:00

Ljudet av ett hjul som rullar från det nedre till det högre,
hemliga tronvagnar som går och virvlar

Ljudet av melodier som går upp och ned,
Går och vandrar i tid och rum

Ljudet av en shofar (ett vädurshorn) sträcker sig
Genom trappornas djup,
och hjulet snurrar runt
Det är ljudet,
Det är ljudet från ett hjul som går upp och ned

"Kol Galgal", parafras på Zoharstycke

2009-12-30T09:57:00.000-08:00

2009-12-30T08:59:00.000-08:00

Jag känner mig fortfarande fascinerad över den här distansen som någonstans finns.
Min mor hade sett att jag begärt mitt gamla betygsdokument från gymnasiet på engelska och frågade, och jag vet vilket samtal som väntar där. Det kommer inte att bli helt roligt längre fram, men jag vet att det måste tas, och det tämligen snart.

En sak som gör att den här bubblan jag befinner mig i inte blir konstig är det faktum att jag ser så otroligt mycket fram mot att få flytta ihop med Mannen. Jag längtar efter att inreda igen, laga mat och ha en vardag. Ännu bättre när den inbegriper honom.

Just nu har jag den Rena över på besök i exilen, och vi diskuterar judiska och kristna svar på homofrågan, och om det är möjligt för kristna att använda judiska svar på kvisteriet eller om det måste ses som en annan religions funderingar, omöjliga att projicera över på det egna systemet. Det, och mycket mer.

Åh, jag ser fram mot att få plugga på universitetsnivå, även om jag kanske inte känner mig sådär otroligt imponerad av SU (men jag ska inte säga något - jag har inte sett så mycket av det, trots allt). Det lappar ihop något i självkänslan, det bevisar för en att man faktiskt har en fungerande hjärna. Vilket kan tyckas lustigt, eftersom jag ändå vet med mig att jag är väldigt beläst, både i allmänhet och mer specialiserat på vissa områden. Ändå har det saknats en pusselbit, en specifik form av yttre bekräftelse; att jag sonat mina synder från min struliga gymnasietid, ungefär.
Att jag inte larvar runt längre utan faktiskt vågar hoppa på en universitetskurs, även om det bara är en språkkurs, vilket ju verkligen är min hemmaplan.
Och det ska bli roligt att läsa holländska, men också lite skrämmande, och jag fick chans att prata med Namnen om det nu när jag var i Amsterdam. Man läser ju trots allt inte holländska av någon annan anledning än att hamna i holländsktalande länder. Det är inte direkt som att lära sig engelska. Och så många sådana länder finns det inte, framförallt inte om man inte känner för att flytta till Surinam eller Sydafrika.
Det skrämmer mig för att det är en bekräftelse på planer jag har, även om bara tiden kan utvisa vad som faktiskt kommer att hända.
Nå, människan spår men Gud förmår.
Jag kan bara försöka med mina planer, antar jag, och se om livet samtycker.

Tänker också lite på Avatar, som jag såg två gånger (med bara en kvälls mellanrum). Den var väldigt tankvärd på sina ställen, kanske framförallt för någon som konverterat. Men de religiösa undertonerna lär väl inte undgå någon.
Direkt efter att jag sett den (första gången) stötte jag ju också på min far också, för första gången på väldigt länge, och fick en del att fundera på, bara av det.
Kanske inte så mycket på honom som på mitt eget ursprung och vilken märklig resa jag redan hunnit med. Förhoppningsvis lugnar livet ned sig i alla fall en smula framöver. Det känns ibland som att man vandrat så ofattbart länge, och kommit så otroligt långt med så mycket, men så tittar man på klockan och inser att man varit på promenad i tio minuter.
Det var en tanke som slog mig i Jerusalem; att jag faktiskt inte bott i Stockholm så värst länge, även om det känns som en halv livstid, och att jag faktiskt inte varit jude så länge heller, även om det känns som en ännu längre resa. Även om den resan såklart varit lång, om man ska försöka spåra rötterna till den. Jag slås väl mest av hur mycket som hinner hända på tre år, och hur mycket som kommer hinna hända på ett. Det ska bli intressant att se var jag står nästa nyår, både geografiskt, mentalt och på många andra plan.

2009-12-29T16:27:00.000-08:00

Jo just - gårdagens horoskop i holländska Metro:
"Jij hebt energie voor tien, zorg er dus voor dat je niet de hele dag binnen zit"

Du har energi för tio, se därför till att inte sitta inne hela dagen

Detta en dag då jag tillbringade sammanlagt över åtta timmar på resande fot
Helt utan känslan av att ha energi för tio...

2009-12-29T16:26:00.001-08:00

Thuis

2009-12-29T15:51:00.000-08:00

För ungefär tjugofyra timmar sedan kom jag till min mor i Falun, efter att ha tillbringat en handfull dagar i Amsterdam. Jag hade två tågresor mellan Skavsta och Falun, med mellanlandning i kungliga huvudstaden, och var hela tiden uppfylld av en märklig känsla av att inte helt förstå vad som pågick runtom.
När jag kom hem från Jerusalem i somras framstod Sverige visserligen som något märkligt, knivskarpt, sett genom en kikare, något som skulle bli lite svårt att skruva ned sig i igen. Men ändå helt hemtamt. Det var skönt att läsa skyltar på svenska igen, att höra svenska utrop i högtalarna igen, att få skvallra med vännerna på svenska.
Det efter nästan två månader.

Nu, efter fem dagar, kände jag mig främst vilsen. Jag reagerade inte så mycket på utropen - de försvann någonstans mellan mina öron och min hjärna. Jag hade en Metro på holländska som jag läste på tåget, och kände mig mest förvirrad när personen bredvid mig ville läsa den och jag kunde se hans tidning, en helt vanlig DN eller svenskan eller något åt det hållet. Jag kände mig som i en språklig isoleringscell efter att under några dagar behövt koncentrera mig helt på holländskan. Det blir så märkligt om man ska försöka sätta det i perspektiv; under hela min sommar i Israel hörde jag bara svenska en gång, när jag ringde för att reda ut en sak med min bank, och talade det bara två gånger, då och med en norsk dam. Jag hade ingen svensk bok att läsa, och internet havererade efter någon vecka. Så gott som ingen svenska under hela den tiden, med andra ord.
Och nu, efter fem dagar med ett språk som påminner klart mer om svenska än vad hebreiska gör, med telefonsamtal från mor, och från far (något berusad), och ett par korta samtal med Namnen, kände jag mig helt främmande inför svenskan.
Min hjärna klamrade sig fast vid holländskan med vansinnig kraft och vägrade helt enkelt återgå till sitt normala språkläge.

Kanske för att den faktiskt visat att den klarade holländskan galant - jag åkte dit i tron om att jag inte alls förstod talade holländska, och satt två kvällar senare i ett samtal där de andra medverkande pratade det, och jag svarade på engelska. Kanske var det därför det var svårt att slå tillbaka till det vanliga läget; det svensk-engelska. Jag behöver inte vrida på några mentala spakar för att gå över till engelska - hela det här halvåret har nog innehållit mer engelska än svenska, och jag för nog något av en pidgintillvaro i församlingen, kan jag känna. Men uppenbarligen behövdes en stor switch för att kunna glida in i holländskan, i den mån det nu gick. Jag kunde förstå delar av samtal, hängde med i predikningar (jag besökte både en kyrka och en synagoga under de här dagarna), kunde läsa informationsskyltar på muséer, hänga med i textningen på tv, men var förstås även till hälften helt utanför. Hungern efter att förstå finns dock där - den tändes redan innan jag åkte - och den puttar mig vildsint vidare.

Men kanske var det också för att hjärnan - jag - inte ville slå tillbaka till det vanliga läget. Kanske ville jag uppehålla mig i den verklighet Amsterdam var ett litet tag till. Jerusalem är knappast en plats jag vill uppehålla mig i mentalt, men Amsterdam är något annat. Jag kanske inte ville dröja mig kvar vid Namnen så mycket - vi hade ett bra och sammanknytande avsked - men absolut vid staden.

Min overklighetskänsla släppte inte förrän jag mötte Mannen på centralstationen och vi upptäckte detaljer i arkitekturen ingen av oss sett förut. Men den återkom ungefär en timme senare, när det var dags att kliva på tåget från Stockholm till Falun. Och jag har inte kommit ur den riktigt än, måste jag väl säga.
Jag visste mycket väl när jag åkte att inget skulle bli sig likt efter resan, att decenniet går mot sitt slut, och att det drar ihop sig för mig. Men det fanns ändå, givetvis, mycket jag inte hade räknat med, både profant och vackert, och det satte sina spår.
Kanske låter jag inte känslan släppa förrän jag hunnit befinna mig i den tillräckligt länge för att hinna bearbeta lite av det som hänt, och det som kanske kommer att hända.

Snart återvänder jag till Stockholm, och det ska bli skönt, men det blir nog med samma märkligt distanserade känsla jag haft under terminen som gått; jag har aldrig uppskattat staden så mycket som under det gångna halvåret, och aldrig utnyttjat dess möjligheter så mycket som nu, men känner mig samtidigt också mer främmande för den än någonsin. Det kanske är att sakna kon redan före båset står tomt, men det är en spännande känsla.

Till imorgon funderar jag på att göra poffertjes, om jag får tid. Kanske även det ett försök att vara kvar i helgens tankebubbla, kanske bara längtan efter gott krubb.